Imorgon händer något spännande. Då kommer nämligen hälften av de som ska söka till estétprogrammet till Sundsta för att pröva lyckan i en mängd delprover. 

Jag kommer så väl ihåg när det var jag som satt i den sitsen för ett och två år sedan. Första året kom jag inte in, men året efter gick det vägen. Jag var så oerhört nervös båda gångerna. Delvis för att en jury skulle sitta och plita ner deras åsikt om mig som person och musiker på ett litet papper, men också förstås för att det skulle avgöra hur mina närmsta tre år kommer att se ut.

Och imorgon är det dags igen... Fast för en helt ny skara med hoppfulla ungdomar. Just nu, kvällen innan, sitter de nog och övar på låtarna de ska framföra. Kanske även på teori och gehör, om de verkligen satsar.

Kanske skulle man ta med sig en och annan vattenballong imorgon... Eller varför inte ett luftgevär och kanske ett gäng lagom förruttnade frukter? Njae... Jag tror att jag nöjer mig med att vara en trevlig prick. Kanske drar till med ett "lycka till" om the conditions are right som man säger där borta i staterna.  

Må de som är mest värda platserna ta sig in. 

Jag fick en halvakustisk gitarr (akustisk med möjlighet att koppla in i stärkare) av mamma och pappa i konfirmationspresent. Det var någon gång i slutet av åttan, har jag för mig. Alltså 2-3 år sen, på ett ungefär.

Sen dess har jag inte servat den, luftfuktat den, bytt batterier i elektroniken eller ens strängat om den. De senaste veckorna har jag fullkomligt avskytt honom, gamle Bosse, eller vad den nu kan tänkas heta. Den har stämt om sig direkt, strängarna har låtit som svag tråd direkt tagen ur valfri hemstickad 60-talströja från röda korset, och så fort jag kommer upp till femte bandet och uppåt så styr tonerna åt vilket håll de vill.

Jag har funderat på att köpa en ny, hänga den gamla på väggen eller kanske rent av sälja den till någon stackars nybörjare som inte vet bättre. Jag har tänkt göra mig av med gitarren som jag en gång älskade så djupt... Ända tills idag.

På väg hem från skolan hade jag vägarna förbi Karlstads lokala musikaffär. Där köpte jag en luftfuktare, ett paket strängar och fick gitarrhalsen åtskruvad.

Nu, med nya strängar och inte längre uttorkad kropp låter gitarren bättre än den någonsin gjort, och jag minns plötsligt varför jag älskade den så mycket från början. Det är inte jag som gått och blivit en bortskämd gitarrist, det är gitarren som inte blivit väl omhändertagen.

Ett gäng strängar och en luftfuktare var allt som behövdes för att min tre år gamla, sjukt utslitna, gitarr skulle bli som ny igen. Nu ska jag öva inför morgondagens spelning på nöjesfabriken.

Hörs.