Som det kan gå. Jag sitter just nu i Stockholm med Ero på internetcaféet "Inferno". Mäkta mysigt må jag säga, även om en viss känsla och arom av svett präglar området.

Det blir ingen lång blogg idag, jag har betalat för att spela spel och spel ska jag spela. Jag kan i vilket fall konstatera att Stockholm kan vara kul.

Hade!

Det var höst utomhus. Löven låg eldgula på marken och solen hade inte synts till på 2 månader. Det var bara en kvart kvar tills skolan skulle börja men Anders vill inte. Det är fredag och Anders mamma är ledig idag, hon bakar bullar och kysser Anders hejdå samtidigt som hon säger att han ska få bullar när han kommer hem, och ”jag har en överraskning till dig också” säger hon hemlighetsfullt.

Sådan var hon, Anders mamma, alltid lika vänlig, förstående och typiskt ”mammig”. Anders hade precis börjat trean på lågstadiet och han älskade mamma, hon älskade honom.

– ”Gå nu Anders så du inte kommer för sent.” sa hon.   

– ”Ja…” sa Anders dystert.

Anders visste vad som väntade. Idag skulle killarna i sexan slå Anders, kanske till och med döda honom, för att han vägrar säga att han hatar sin mamma. Det var med ångest i hjärtat han gick ut genom dörren och såg sin mamma le ett näpet leende mot honom, som om han vore en liten hundvalp som just gjort något gulligt. Anders förstod inte, ”hur kan mamma tycka om mig så mycket? Jag som jag inte har en enda kompis”?

Det var inte alls långt till skolan, han skulle hinna dit på bara 5 minuter om han traskade på ordentligt. Hur skulle han göra? Han kunde inte förklara för fröken, hon hatade Anders för att han inte lärde sig matte lika snabbt som de andra barnen, och han ville inte göra mamma besviken. Mamma som var så säker på att Anders levde ett lyckligt liv tillsammans med alla sina kompisar.

I själva verket hade Anders inte alls några kompisar, men ibland ljög han för mamma. När han ville vara ifred sa han att han skulle träffa Jonas. Jonas var en kille i klassen som aldrig hälsade på Anders, men det visste inte mamma.

Han närmade sig skolområdet men när han såg att sexorna väntade utanför dörren, säkerligen på Anders, så hejdade han sig. Klockan 10 över 8 skulle alla börja sina lektioner, kanske skulle de tro att Anders redan var inne i klassrummet?

När klockan var kvart över 8 så gick sexorna in genom sin dörr och upp på övervåningen där de hade sin avdelning. Anders sprang över skolgården och in genom sin dörr. När han äntrade klassrummet blev det knäpptyst, Anders förstod vad som väntade.

– ”Precis som vanligt Anders, du kommer aldrig att bli någonting. Inte nog med att du är sämre än alla andra, du försöker inte ens.” sa Katarina, Anders lärare. 

Klassen skrattade, Anders kände sig värdelös. Det var något hånfullt med Katarinas röst. Som om hon visste att Anders tog åt sig av vartenda ord. Kanske visste hon det? Kanske ville hon skada honom precis som de andra, fast på ett annat sätt? Han kände sig som ett får i en vargflock, han hörde inte hemma här.

Efter fem lektioner var skolan slut. Anders hade låst in sig på toaletten varje rast, så rädd var han för sexorna, de som skulle skada honom, kanske till och med mörda honom. Nu var han tvungen att gå hem.

Han stannade kvar inne på toaletten lite extra länge för att vara säker på att sexorna skulle tröttna på att vänta utanför. Till slut kände han sig tvungen att gå, mamma väntade, och hon hade en överraskning. Han låste upp toaletten och tittade sig försiktigt omkring likt en ekorre, konstant rädd för att något ska vilja honom illa.

Han tog på sig sin röda jacka och sina blåa stövlar och gick mot dörren. Han kikade ut genom fönstret i dörren för att försäkra sig om att där inte var några sexor. Det var det inte, han kunde gå. Så han öppnade dörren och började springa, tvärs över skolgården. Han visste inte varför han var tvungen att springa såhär, som en utsatt soldat. Hade han någonsin gjort något fel?

Plötsligt stöp han, rakt ner i marken for han och han slog upp sitt ansikte rejält. Någon hade kastat sig på honom och hans hjärtslag slog som aldrig förr, nu var det kört. Mycket riktigt, där det nyss inte hade varit något annat än Anders och friheten stod nu ett gäng sexor och skrattade.

– ”Säg att du hatar din horiga morsa din jävel så slipper du dö!” skrek han som hade hoppat på Anders.

Anders skulle aldrig säga det, ”då får de hellre döda mig” tänkte han.

– ”Aldrig!” skrek Anders snyftande.

”Du har gjort ditt val” sa en av de stöddigt. Sen blev allt otydligt. Allt gick i ultra-rapid. Anders kände bara hårda slag riktade mot ansiktet och magen. Plötsligt kändes något extremt fel, något hårt träffade Anders i ansiktet. Det var en av sexorna, en av demonerna, ondskan, som hade sparkat honom, rakt i ansiktet.

All smärta försvann, slagen kändes men de innehöll ingen smärta.

– ”Vänta! Sluta slå för fan! VÄNTA!” skrek en av de.  

– ”Du har för fan spräckt skallen på honom!” ropade en annan.

– ”D… Det var ju för helvete inte meningen… Jag… Jag skulle bara…” stammade han som sparkat fram.

Sedan sprang de därifrån. Anders lämnades åt sitt öde.

Han såg hur det var blod överallt runt hans ansikte men han förmådde inte att gråta. Det var redan för sent. Han tänkte på mamma, han tänkte på det varma, ljusa, trygga hemmet och överraskningen som han aldrig skulle få. Blodet som rann ut ur hans huvud samtidigt som han blev snurrigare och snurrigare var inte längre bara vätska, små klumpar av kött följde nu med den forsande strömmen och han kände hur allt blev svart. Han kunde inte längre se.

Var sexorna nöjda nu? Var Katarina, läraren nöjd nu? Var han död nu? Vad skulle hända med mamma nu? Skulle hon klara sig eller skulle hon också dö?

Han hörde en röst komma närmare, Anders gissade att någon hade sett honom. Han hörde Jonas röst: ”Anders, vad har hänt?” ropade Jonas förtvivlat. Anders förstod inte, Jonas hade ju aldrig brytt sig förut, varför gjorde han det nu? Han kände sin hand lyftas, var det Jonas som tog tag i den? Jonas började gråta. Hade Jonas verkligen brytt sig om Anders?

Han förstod inte. Men efter en liten stund gick det upp för honom. Han var inte längre en 9-årig pojke utan vänner. Han var död. Det fanns inget kvar längre. Jonas snyftande tynade bort. Plötsligt stod han på ett ställe, vackrare än något annat han någonsin sett.

Han var död, misshandlad till döds för att han inte hatade sin mamma, men av någon konstig anledning var han inte längre sorgsen. Alla sorger släppte vid åsynen av det förlovade landet.

Han var fri.

/Wood

Om du frågar en vuxen vad han eller hon är mest rädd för i hela världen svara denne högst troligt saker som: "ormar" eller "spindlar". Det här beror på att den vuxna individen sällan har tid att stanna upp i vardagsstressen och verkligen känna efter, det har även med stolthet att göra.

Om du frågar ett litet barn vad han eller hon är mest rädd för i hela världen svarar denne allt som oftast "mörkret". Barn är kloka, de har tid att tänka efter, de sitter ofta och bara funderar på saker och ting som vi äldre människor (folk över 10 år) inte har tid med. De har förstått att det absolut läskigaste som finns är ovissheten om vad som finns där inne i mörkret.

Jag är mörkrädd. Efter mycket förnekande har jag kommit fram till att jag är mörkrädd. För det spelar ingen roll hur många gånger jag än har gått här i källarkorridoren, mörker är otäckt. Man ser inte en meter framför sig och vem som helst, vad som helst kan finnas där i mörkret. 

Det må låta barnsligt, kanske till och med lite sjukt, men i själva verket är det fullt normalt. Den största rädslan för människor har alltid varit okunskap, och i mörkret vet man ju inte vad som vilar. 

Nog för att källarkorridorer kan vara otäcka, men det är inget mot exempelvis stora, tomma, mörka kyrkor. Som den Jocke och jag övernattade i när vi skulle skapa musik hela natten. Snacka om otäck känsla varje gång en kvast dunsade i golvet på andra sidan kyrkan eller liknande, och det bor en kille på vinden i kyrkan, alldeles ensam. Han har hand om städning av kyrkan med mera och han orkar inte ens tända lampor när han ska gå någonstans i kyrkan. Jag skulle troligen kalla på vård efter en ensam natt där inne.

Nåväl, om du tror att du är ensam om att vara mörkrädd, sluta tro det. För varenda människa är egentligen mörkrädd, för vissa måste det bara vara rätt tillfälle och plats.

Jag är trött. Faktum är att jag är mycket trött. Inatt sov jag ca 3 timmar, igår natt sov jag 2 och en halv. Något jag bittert fick erfara i morse när hela min kropp fullkomligt kändes gele. Att det ska vara så svårt att kunna somna. Istället ligger jag där i sängen, som någon sorts semipsykopat, och väntar på sömnen som inte kommer.

Anledningen till att jag ens orkar skriva just nu är att jag nyss drack en kopp extra starkt kaffe, förutom faktumet att det är en mycket bra dag idag. Idag släpps nämligen Foo Fighters nya album i butik, och för att vara riktigt ärlig har jag aldrig varit något nedladdningsfan. Jag gillar att titta på designen på omslaget, se vad det förmedlar för känslor. Designen på själva skivorna är också viktig. Infact, det är helheltsintrycket av lyx som är så underbart med att köpa ett efterlängtat album istället för att ladda ner.

Jag längtar tills i eftermiddag, då ska jag drunkna i "The Pretender" och övriga låtar på nya albumet. Dave Grohl's röst låter bättre än någonsin. Bättre i och med att han sparat på rösten innan varje inspelning vilket inte gjort honom hes som han kan ha en tendens att vara på äldre album, istället kan han skrika precis så mycket han vill och visa att han har världens mäktigaste sångröst.

Klockan är nu 7:24. 

Tio i åtta bär det iväg till skolan, gympa i 3 timmar innan lunchen är ju aldrig fel. Efter det så skulle vi haft svenska och matte men någon sorts läsvecka sätter stopp för det. Istället ska vi alltså sitta och läsa i 2 timmar innan vi med en en och en halv timmes lektion i "fritidskunskap" avslutar dagen. Nej, vänta, dagen börjar väl då?

Nu ska jag borsta mina tänder så att det inte luktar död daggmask omkring mig.

Ha en skön dag.

/Wood

PS.             Äh...          DS.  

Varför väljer långtidsminnet att spara de mest smärtsamma minnena? Det är ju fullkomligt befängt att det skulle vara bättre för en individ att hjärnan jävlas med han eller hon och sparar de minnena som man bara vill glömma. Inte blir det bättre av att man hela tiden visualiserar de där underbara minnena som aldrig mer kommer att träda in i fysisk form. Som om hjärnan är uttråkad och inte har nåt bättre för sig än att rulla filmerna gång på gång igen. Filmerna jag en gång i mitt liv älskade och värderade så högt...

Idag är de smärta. Smärta i dess renaste form. Och jag hatar, jag hatar att behöva genomlida det, gång på gång, var femte minut, dygnet runt. Att inte ens kunna sova bort det. Om man somnar så blir det hela ännu mer övertygande eftersom man inte kan vifta bort det med realism. Istället får man verkligen, för en liten stund, tro att man är där igen, innan man vaknar för att känna besvikelsen skölja över sig som en iskall våg.

Jag vill radera alltihop. Glömma att det någonsin existerade något. Jag vill koppla in min hjärna till datorn via USB och plocka in tankar och minnen av eget tycke. En del minnen skulle gå raka vägen till papperskorgen, andra skulle sorteras in i ett fack där man på egen risk kunde gå in och kika igen, utan att behöva vara med om tankarna dygnet runt.

En olycka kommer sällan ensam sägs det ju, och fy Sören vad sant det uttrycket är. Faktum är att det är så otäckt sant att man nästan måste akta sig för olyckor här i världen. Även om det innebär att man måste hålla sig långt ifrån familj, vänner, flickvän, social kontakt och sånt där dravel som man annars slösar tid på. För hur kul är det egentligen att förlora en familjemedlem eller sin flickvän? Det hela är ett stort tärningsspel. Vissa har tur och dör lyckliga tillsammans, andra ser sina nära och kära sjunka ner i sanden en efter en.

Flickvännen sviker dig, din familj dör, dina vänner lämnar dig och dina husdjur dör.  

Ska det verkligen behöva vara så? Om det nu finns en gud, varför skapade han en värld så full av ironi och smärta att det av och till är olidligt på jorden? Vad är egentligen meningen med människosläktet över huvud taget? Jag tröttnade på The Sims direkt, gud som har en något större "koloni" att sköta borde bli minst sagt utbränd.

Nu kommer minnena tillbaka, och det är ingen idé att kämpa emot. Jag kan lika gärna låta mig slukas av mitt undermedvetnas makt. För jag är fan säker på att det skulle följa mig in i döden också.

/Wood

Jag hade bestämt mig från början. Efter bara några enstaka timmar med Halo 2 skulle jag aldrig någonsin sätta min fot i Bungie's omtalade universum mer.

Likt förbannat kan jag inte hålla mig från att ta reda på allt om Halo 3. Den officiella recensionen släpps idag på Gamereactor klockan 21:00 och jag sitter som bänkad här vid datorn redan nu, 18:30.

Om det blir ett köp eller inte kan jag i detta skede av livet inte svara på. Efter 21:00 har jag troligtvis bestämt mig. Det vore dock obönhörligt jättedumt om det skulle bli ett spelköp då jag sparar till en monsterdator som kommer att totalstrypa min ekonomi.

Nåväl, tiden får utvisa.

Adjö.   

Jag har, som ni vet, en viss passion för att skriva. Även om det ännu inte riktigt hunnit återspeglas här. I mina tidigare bloggar hade jag tid att lämna långa, välarbetade, redigerade inlägg i stort sett varje dag.

Tiderna förändras. Med råge.

Jag jobbar nu stenhårt, varje dag, för att färdigställa de troligtvis viktigaste texterna i mitt liv hitills. Jag började exempelvis skissa på min recension av The Legend of Zelda: Twilight princess vid tolvslaget, klockan är nu 3 och jag tvivlar på att jag, trots den redan nu makalöst långa texten har hunnit skriva mer än hälften. Så bra är spelet, så mycket kraft och ork förtjänar det.

Men på vilket sätt är den här texten viktig då? Jo, jag och några killar har inlett ett projekt där vi vill starta en hemsida för spel och musik, händelsevis fanns det en skribentplats ledig och visst, den sitsen var som formad för min kära bakdel. Så nu har jag jobb. Ända upp till hakan. 4 albumrecensioner, minst 2 spelrecensioner samt en fet artikel om ett visst spels kommersiella betydelse för ett visst stort företag skall färdigställas inom en månad, och då talar vi långa texter där misstag ej får förekomma. Alls.

Förutom detta har jag förstås skolarbete. I massor. Jag har även sökt jobb som krönikör för en viss tidning som verkade intresserad. Om det blir så att jag får det jobbet kommer jag att få skära ner på andra, oviktigare petitesser i vardagslivet såsom sömn, kost, nöje och annat dravel.

Nejdå, så långt kommer det aldrig att gå. Visst, sömnen är redan ifrågasättbar men det har den varit sedan ett år tillbaka nu. Det är bara just nu som det är stressigt, att lansera en ny hemsida med fullt läsvärt material för nya användare är ingen lek. Men roligt är det ändå, ska bli intressant att se hur många som söker sig till hemsidan för info innan de ska köpa ett spel eller en skiva.

Självklart kommer jag att underrätta just dig som läsare när uppdatering sker så håll korpgluggarna öppna!

Men nu är det dags att sova innan min kropp automatiskt låser sig i något sorts komatillstånd.

Sov väl!

/Wood 

Jag får ursäkta gårdagens brist på allt vad blogg heter. Jag hade fullt sjå med ett nytt projekt tillsammans med ett par killar och vi arbetade ända in på natten.

Dagens blogg ska handla om ett något missvisande köpcentrum som finns här i karlstad.

I Karlstad city finns det bara ett stort köpcenter, som passande nog heter Mitticity. På en lördag ska konstigt nog varenda invånare in i staden och ja, man kan lätt tro att man i Japan när 40 000 pers ska upp för en rulltrappa samtidigt och lika många ska ner i den andra. Situationen i sig blir inte mindre ohållbar och stressig då dunkande musik och öronbedövande tjatter från alla håll trycker långt in i öronen...   

Då blir man trött. Mycket trött. Faktum är att man blir så trött så att man funderar på hur japanerna står ut. Inte konstigt att de begår harakiri titt som tätt...