Om du frågar en vuxen vad han eller hon är mest rädd för i hela världen svara denne högst troligt saker som: "ormar" eller "spindlar". Det här beror på att den vuxna individen sällan har tid att stanna upp i vardagsstressen och verkligen känna efter, det har även med stolthet att göra.

Om du frågar ett litet barn vad han eller hon är mest rädd för i hela världen svarar denne allt som oftast "mörkret". Barn är kloka, de har tid att tänka efter, de sitter ofta och bara funderar på saker och ting som vi äldre människor (folk över 10 år) inte har tid med. De har förstått att det absolut läskigaste som finns är ovissheten om vad som finns där inne i mörkret.

Jag är mörkrädd. Efter mycket förnekande har jag kommit fram till att jag är mörkrädd. För det spelar ingen roll hur många gånger jag än har gått här i källarkorridoren, mörker är otäckt. Man ser inte en meter framför sig och vem som helst, vad som helst kan finnas där i mörkret. 

Det må låta barnsligt, kanske till och med lite sjukt, men i själva verket är det fullt normalt. Den största rädslan för människor har alltid varit okunskap, och i mörkret vet man ju inte vad som vilar. 

Nog för att källarkorridorer kan vara otäcka, men det är inget mot exempelvis stora, tomma, mörka kyrkor. Som den Jocke och jag övernattade i när vi skulle skapa musik hela natten. Snacka om otäck känsla varje gång en kvast dunsade i golvet på andra sidan kyrkan eller liknande, och det bor en kille på vinden i kyrkan, alldeles ensam. Han har hand om städning av kyrkan med mera och han orkar inte ens tända lampor när han ska gå någonstans i kyrkan. Jag skulle troligen kalla på vård efter en ensam natt där inne.

Nåväl, om du tror att du är ensam om att vara mörkrädd, sluta tro det. För varenda människa är egentligen mörkrädd, för vissa måste det bara vara rätt tillfälle och plats.