Jag är trött. Faktum är att jag är mycket trött. Inatt sov jag ca 3 timmar, igår natt sov jag 2 och en halv. Något jag bittert fick erfara i morse när hela min kropp fullkomligt kändes gele. Att det ska vara så svårt att kunna somna. Istället ligger jag där i sängen, som någon sorts semipsykopat, och väntar på sömnen som inte kommer.

Anledningen till att jag ens orkar skriva just nu är att jag nyss drack en kopp extra starkt kaffe, förutom faktumet att det är en mycket bra dag idag. Idag släpps nämligen Foo Fighters nya album i butik, och för att vara riktigt ärlig har jag aldrig varit något nedladdningsfan. Jag gillar att titta på designen på omslaget, se vad det förmedlar för känslor. Designen på själva skivorna är också viktig. Infact, det är helheltsintrycket av lyx som är så underbart med att köpa ett efterlängtat album istället för att ladda ner.

Jag längtar tills i eftermiddag, då ska jag drunkna i "The Pretender" och övriga låtar på nya albumet. Dave Grohl's röst låter bättre än någonsin. Bättre i och med att han sparat på rösten innan varje inspelning vilket inte gjort honom hes som han kan ha en tendens att vara på äldre album, istället kan han skrika precis så mycket han vill och visa att han har världens mäktigaste sångröst.

Klockan är nu 7:24. 

Tio i åtta bär det iväg till skolan, gympa i 3 timmar innan lunchen är ju aldrig fel. Efter det så skulle vi haft svenska och matte men någon sorts läsvecka sätter stopp för det. Istället ska vi alltså sitta och läsa i 2 timmar innan vi med en en och en halv timmes lektion i "fritidskunskap" avslutar dagen. Nej, vänta, dagen börjar väl då?

Nu ska jag borsta mina tänder så att det inte luktar död daggmask omkring mig.

Ha en skön dag.

/Wood

PS.             Äh...          DS.  

Varför väljer långtidsminnet att spara de mest smärtsamma minnena? Det är ju fullkomligt befängt att det skulle vara bättre för en individ att hjärnan jävlas med han eller hon och sparar de minnena som man bara vill glömma. Inte blir det bättre av att man hela tiden visualiserar de där underbara minnena som aldrig mer kommer att träda in i fysisk form. Som om hjärnan är uttråkad och inte har nåt bättre för sig än att rulla filmerna gång på gång igen. Filmerna jag en gång i mitt liv älskade och värderade så högt...

Idag är de smärta. Smärta i dess renaste form. Och jag hatar, jag hatar att behöva genomlida det, gång på gång, var femte minut, dygnet runt. Att inte ens kunna sova bort det. Om man somnar så blir det hela ännu mer övertygande eftersom man inte kan vifta bort det med realism. Istället får man verkligen, för en liten stund, tro att man är där igen, innan man vaknar för att känna besvikelsen skölja över sig som en iskall våg.

Jag vill radera alltihop. Glömma att det någonsin existerade något. Jag vill koppla in min hjärna till datorn via USB och plocka in tankar och minnen av eget tycke. En del minnen skulle gå raka vägen till papperskorgen, andra skulle sorteras in i ett fack där man på egen risk kunde gå in och kika igen, utan att behöva vara med om tankarna dygnet runt.

En olycka kommer sällan ensam sägs det ju, och fy Sören vad sant det uttrycket är. Faktum är att det är så otäckt sant att man nästan måste akta sig för olyckor här i världen. Även om det innebär att man måste hålla sig långt ifrån familj, vänner, flickvän, social kontakt och sånt där dravel som man annars slösar tid på. För hur kul är det egentligen att förlora en familjemedlem eller sin flickvän? Det hela är ett stort tärningsspel. Vissa har tur och dör lyckliga tillsammans, andra ser sina nära och kära sjunka ner i sanden en efter en.

Flickvännen sviker dig, din familj dör, dina vänner lämnar dig och dina husdjur dör.  

Ska det verkligen behöva vara så? Om det nu finns en gud, varför skapade han en värld så full av ironi och smärta att det av och till är olidligt på jorden? Vad är egentligen meningen med människosläktet över huvud taget? Jag tröttnade på The Sims direkt, gud som har en något större "koloni" att sköta borde bli minst sagt utbränd.

Nu kommer minnena tillbaka, och det är ingen idé att kämpa emot. Jag kan lika gärna låta mig slukas av mitt undermedvetnas makt. För jag är fan säker på att det skulle följa mig in i döden också.

/Wood