Varför väljer långtidsminnet att spara de mest smärtsamma minnena? Det är ju fullkomligt befängt att det skulle vara bättre för en individ att hjärnan jävlas med han eller hon och sparar de minnena som man bara vill glömma. Inte blir det bättre av att man hela tiden visualiserar de där underbara minnena som aldrig mer kommer att träda in i fysisk form. Som om hjärnan är uttråkad och inte har nåt bättre för sig än att rulla filmerna gång på gång igen. Filmerna jag en gång i mitt liv älskade och värderade så högt...

Idag är de smärta. Smärta i dess renaste form. Och jag hatar, jag hatar att behöva genomlida det, gång på gång, var femte minut, dygnet runt. Att inte ens kunna sova bort det. Om man somnar så blir det hela ännu mer övertygande eftersom man inte kan vifta bort det med realism. Istället får man verkligen, för en liten stund, tro att man är där igen, innan man vaknar för att känna besvikelsen skölja över sig som en iskall våg.

Jag vill radera alltihop. Glömma att det någonsin existerade något. Jag vill koppla in min hjärna till datorn via USB och plocka in tankar och minnen av eget tycke. En del minnen skulle gå raka vägen till papperskorgen, andra skulle sorteras in i ett fack där man på egen risk kunde gå in och kika igen, utan att behöva vara med om tankarna dygnet runt.

En olycka kommer sällan ensam sägs det ju, och fy Sören vad sant det uttrycket är. Faktum är att det är så otäckt sant att man nästan måste akta sig för olyckor här i världen. Även om det innebär att man måste hålla sig långt ifrån familj, vänner, flickvän, social kontakt och sånt där dravel som man annars slösar tid på. För hur kul är det egentligen att förlora en familjemedlem eller sin flickvän? Det hela är ett stort tärningsspel. Vissa har tur och dör lyckliga tillsammans, andra ser sina nära och kära sjunka ner i sanden en efter en.

Flickvännen sviker dig, din familj dör, dina vänner lämnar dig och dina husdjur dör.  

Ska det verkligen behöva vara så? Om det nu finns en gud, varför skapade han en värld så full av ironi och smärta att det av och till är olidligt på jorden? Vad är egentligen meningen med människosläktet över huvud taget? Jag tröttnade på The Sims direkt, gud som har en något större "koloni" att sköta borde bli minst sagt utbränd.

Nu kommer minnena tillbaka, och det är ingen idé att kämpa emot. Jag kan lika gärna låta mig slukas av mitt undermedvetnas makt. För jag är fan säker på att det skulle följa mig in i döden också.

/Wood

 

Mullvadsungen

26 september 2007 23:04

Jävlit bra läsning oskar, en av dom mest smärtfyllda och bästa bloggar jag läst. Jag vill säga något mer uppmuntrande till dej oxå, men jag är inte den bäste på sånt så jag kan bara lycko-önska din framtid och hålla tummarna

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...