Det var höst utomhus. Löven låg eldgula på marken och solen hade inte synts till på 2 månader. Det var bara en kvart kvar tills skolan skulle börja men Anders vill inte. Det är fredag och Anders mamma är ledig idag, hon bakar bullar och kysser Anders hejdå samtidigt som hon säger att han ska få bullar när han kommer hem, och ”jag har en överraskning till dig också” säger hon hemlighetsfullt.

Sådan var hon, Anders mamma, alltid lika vänlig, förstående och typiskt ”mammig”. Anders hade precis börjat trean på lågstadiet och han älskade mamma, hon älskade honom.

– ”Gå nu Anders så du inte kommer för sent.” sa hon.   

– ”Ja…” sa Anders dystert.

Anders visste vad som väntade. Idag skulle killarna i sexan slå Anders, kanske till och med döda honom, för att han vägrar säga att han hatar sin mamma. Det var med ångest i hjärtat han gick ut genom dörren och såg sin mamma le ett näpet leende mot honom, som om han vore en liten hundvalp som just gjort något gulligt. Anders förstod inte, ”hur kan mamma tycka om mig så mycket? Jag som jag inte har en enda kompis”?

Det var inte alls långt till skolan, han skulle hinna dit på bara 5 minuter om han traskade på ordentligt. Hur skulle han göra? Han kunde inte förklara för fröken, hon hatade Anders för att han inte lärde sig matte lika snabbt som de andra barnen, och han ville inte göra mamma besviken. Mamma som var så säker på att Anders levde ett lyckligt liv tillsammans med alla sina kompisar.

I själva verket hade Anders inte alls några kompisar, men ibland ljög han för mamma. När han ville vara ifred sa han att han skulle träffa Jonas. Jonas var en kille i klassen som aldrig hälsade på Anders, men det visste inte mamma.

Han närmade sig skolområdet men när han såg att sexorna väntade utanför dörren, säkerligen på Anders, så hejdade han sig. Klockan 10 över 8 skulle alla börja sina lektioner, kanske skulle de tro att Anders redan var inne i klassrummet?

När klockan var kvart över 8 så gick sexorna in genom sin dörr och upp på övervåningen där de hade sin avdelning. Anders sprang över skolgården och in genom sin dörr. När han äntrade klassrummet blev det knäpptyst, Anders förstod vad som väntade.

– ”Precis som vanligt Anders, du kommer aldrig att bli någonting. Inte nog med att du är sämre än alla andra, du försöker inte ens.” sa Katarina, Anders lärare. 

Klassen skrattade, Anders kände sig värdelös. Det var något hånfullt med Katarinas röst. Som om hon visste att Anders tog åt sig av vartenda ord. Kanske visste hon det? Kanske ville hon skada honom precis som de andra, fast på ett annat sätt? Han kände sig som ett får i en vargflock, han hörde inte hemma här.

Efter fem lektioner var skolan slut. Anders hade låst in sig på toaletten varje rast, så rädd var han för sexorna, de som skulle skada honom, kanske till och med mörda honom. Nu var han tvungen att gå hem.

Han stannade kvar inne på toaletten lite extra länge för att vara säker på att sexorna skulle tröttna på att vänta utanför. Till slut kände han sig tvungen att gå, mamma väntade, och hon hade en överraskning. Han låste upp toaletten och tittade sig försiktigt omkring likt en ekorre, konstant rädd för att något ska vilja honom illa.

Han tog på sig sin röda jacka och sina blåa stövlar och gick mot dörren. Han kikade ut genom fönstret i dörren för att försäkra sig om att där inte var några sexor. Det var det inte, han kunde gå. Så han öppnade dörren och började springa, tvärs över skolgården. Han visste inte varför han var tvungen att springa såhär, som en utsatt soldat. Hade han någonsin gjort något fel?

Plötsligt stöp han, rakt ner i marken for han och han slog upp sitt ansikte rejält. Någon hade kastat sig på honom och hans hjärtslag slog som aldrig förr, nu var det kört. Mycket riktigt, där det nyss inte hade varit något annat än Anders och friheten stod nu ett gäng sexor och skrattade.

– ”Säg att du hatar din horiga morsa din jävel så slipper du dö!” skrek han som hade hoppat på Anders.

Anders skulle aldrig säga det, ”då får de hellre döda mig” tänkte han.

– ”Aldrig!” skrek Anders snyftande.

”Du har gjort ditt val” sa en av de stöddigt. Sen blev allt otydligt. Allt gick i ultra-rapid. Anders kände bara hårda slag riktade mot ansiktet och magen. Plötsligt kändes något extremt fel, något hårt träffade Anders i ansiktet. Det var en av sexorna, en av demonerna, ondskan, som hade sparkat honom, rakt i ansiktet.

All smärta försvann, slagen kändes men de innehöll ingen smärta.

– ”Vänta! Sluta slå för fan! VÄNTA!” skrek en av de.  

– ”Du har för fan spräckt skallen på honom!” ropade en annan.

– ”D… Det var ju för helvete inte meningen… Jag… Jag skulle bara…” stammade han som sparkat fram.

Sedan sprang de därifrån. Anders lämnades åt sitt öde.

Han såg hur det var blod överallt runt hans ansikte men han förmådde inte att gråta. Det var redan för sent. Han tänkte på mamma, han tänkte på det varma, ljusa, trygga hemmet och överraskningen som han aldrig skulle få. Blodet som rann ut ur hans huvud samtidigt som han blev snurrigare och snurrigare var inte längre bara vätska, små klumpar av kött följde nu med den forsande strömmen och han kände hur allt blev svart. Han kunde inte längre se.

Var sexorna nöjda nu? Var Katarina, läraren nöjd nu? Var han död nu? Vad skulle hända med mamma nu? Skulle hon klara sig eller skulle hon också dö?

Han hörde en röst komma närmare, Anders gissade att någon hade sett honom. Han hörde Jonas röst: ”Anders, vad har hänt?” ropade Jonas förtvivlat. Anders förstod inte, Jonas hade ju aldrig brytt sig förut, varför gjorde han det nu? Han kände sin hand lyftas, var det Jonas som tog tag i den? Jonas började gråta. Hade Jonas verkligen brytt sig om Anders?

Han förstod inte. Men efter en liten stund gick det upp för honom. Han var inte längre en 9-årig pojke utan vänner. Han var död. Det fanns inget kvar längre. Jonas snyftande tynade bort. Plötsligt stod han på ett ställe, vackrare än något annat han någonsin sett.

Han var död, misshandlad till döds för att han inte hatade sin mamma, men av någon konstig anledning var han inte längre sorgsen. Alla sorger släppte vid åsynen av det förlovade landet.

Han var fri.

/Wood