Det var höst utomhus. Löven låg eldgula på marken och solen hade inte synts till på 2 månader. Det var bara en kvart kvar tills skolan skulle börja men Anders vill inte. Det är fredag och Anders mamma är ledig idag, hon bakar bullar och kysser Anders hejdå samtidigt som hon säger att han ska få bullar när han kommer hem, och ”jag har en överraskning till dig också” säger hon hemlighetsfullt.

Sådan var hon, Anders mamma, alltid lika vänlig, förstående och typiskt ”mammig”. Anders hade precis börjat trean på lågstadiet och han älskade mamma, hon älskade honom.

– ”Gå nu Anders så du inte kommer för sent.” sa hon.   

– ”Ja…” sa Anders dystert.

Anders visste vad som väntade. Idag skulle killarna i sexan slå Anders, kanske till och med döda honom, för att han vägrar säga att han hatar sin mamma. Det var med ångest i hjärtat han gick ut genom dörren och såg sin mamma le ett näpet leende mot honom, som om han vore en liten hundvalp som just gjort något gulligt. Anders förstod inte, ”hur kan mamma tycka om mig så mycket? Jag som jag inte har en enda kompis”?

Det var inte alls långt till skolan, han skulle hinna dit på bara 5 minuter om han traskade på ordentligt. Hur skulle han göra? Han kunde inte förklara för fröken, hon hatade Anders för att han inte lärde sig matte lika snabbt som de andra barnen, och han ville inte göra mamma besviken. Mamma som var så säker på att Anders levde ett lyckligt liv tillsammans med alla sina kompisar.

I själva verket hade Anders inte alls några kompisar, men ibland ljög han för mamma. När han ville vara ifred sa han att han skulle träffa Jonas. Jonas var en kille i klassen som aldrig hälsade på Anders, men det visste inte mamma.

Han närmade sig skolområdet men när han såg att sexorna väntade utanför dörren, säkerligen på Anders, så hejdade han sig. Klockan 10 över 8 skulle alla börja sina lektioner, kanske skulle de tro att Anders redan var inne i klassrummet?

När klockan var kvart över 8 så gick sexorna in genom sin dörr och upp på övervåningen där de hade sin avdelning. Anders sprang över skolgården och in genom sin dörr. När han äntrade klassrummet blev det knäpptyst, Anders förstod vad som väntade.

– ”Precis som vanligt Anders, du kommer aldrig att bli någonting. Inte nog med att du är sämre än alla andra, du försöker inte ens.” sa Katarina, Anders lärare. 

Klassen skrattade, Anders kände sig värdelös. Det var något hånfullt med Katarinas röst. Som om hon visste att Anders tog åt sig av vartenda ord. Kanske visste hon det? Kanske ville hon skada honom precis som de andra, fast på ett annat sätt? Han kände sig som ett får i en vargflock, han hörde inte hemma här.

Efter fem lektioner var skolan slut. Anders hade låst in sig på toaletten varje rast, så rädd var han för sexorna, de som skulle skada honom, kanske till och med mörda honom. Nu var han tvungen att gå hem.

Han stannade kvar inne på toaletten lite extra länge för att vara säker på att sexorna skulle tröttna på att vänta utanför. Till slut kände han sig tvungen att gå, mamma väntade, och hon hade en överraskning. Han låste upp toaletten och tittade sig försiktigt omkring likt en ekorre, konstant rädd för att något ska vilja honom illa.

Han tog på sig sin röda jacka och sina blåa stövlar och gick mot dörren. Han kikade ut genom fönstret i dörren för att försäkra sig om att där inte var några sexor. Det var det inte, han kunde gå. Så han öppnade dörren och började springa, tvärs över skolgården. Han visste inte varför han var tvungen att springa såhär, som en utsatt soldat. Hade han någonsin gjort något fel?

Plötsligt stöp han, rakt ner i marken for han och han slog upp sitt ansikte rejält. Någon hade kastat sig på honom och hans hjärtslag slog som aldrig förr, nu var det kört. Mycket riktigt, där det nyss inte hade varit något annat än Anders och friheten stod nu ett gäng sexor och skrattade.

– ”Säg att du hatar din horiga morsa din jävel så slipper du dö!” skrek han som hade hoppat på Anders.

Anders skulle aldrig säga det, ”då får de hellre döda mig” tänkte han.

– ”Aldrig!” skrek Anders snyftande.

”Du har gjort ditt val” sa en av de stöddigt. Sen blev allt otydligt. Allt gick i ultra-rapid. Anders kände bara hårda slag riktade mot ansiktet och magen. Plötsligt kändes något extremt fel, något hårt träffade Anders i ansiktet. Det var en av sexorna, en av demonerna, ondskan, som hade sparkat honom, rakt i ansiktet.

All smärta försvann, slagen kändes men de innehöll ingen smärta.

– ”Vänta! Sluta slå för fan! VÄNTA!” skrek en av de.  

– ”Du har för fan spräckt skallen på honom!” ropade en annan.

– ”D… Det var ju för helvete inte meningen… Jag… Jag skulle bara…” stammade han som sparkat fram.

Sedan sprang de därifrån. Anders lämnades åt sitt öde.

Han såg hur det var blod överallt runt hans ansikte men han förmådde inte att gråta. Det var redan för sent. Han tänkte på mamma, han tänkte på det varma, ljusa, trygga hemmet och överraskningen som han aldrig skulle få. Blodet som rann ut ur hans huvud samtidigt som han blev snurrigare och snurrigare var inte längre bara vätska, små klumpar av kött följde nu med den forsande strömmen och han kände hur allt blev svart. Han kunde inte längre se.

Var sexorna nöjda nu? Var Katarina, läraren nöjd nu? Var han död nu? Vad skulle hända med mamma nu? Skulle hon klara sig eller skulle hon också dö?

Han hörde en röst komma närmare, Anders gissade att någon hade sett honom. Han hörde Jonas röst: ”Anders, vad har hänt?” ropade Jonas förtvivlat. Anders förstod inte, Jonas hade ju aldrig brytt sig förut, varför gjorde han det nu? Han kände sin hand lyftas, var det Jonas som tog tag i den? Jonas började gråta. Hade Jonas verkligen brytt sig om Anders?

Han förstod inte. Men efter en liten stund gick det upp för honom. Han var inte längre en 9-årig pojke utan vänner. Han var död. Det fanns inget kvar längre. Jonas snyftande tynade bort. Plötsligt stod han på ett ställe, vackrare än något annat han någonsin sett.

Han var död, misshandlad till döds för att han inte hatade sin mamma, men av någon konstig anledning var han inte längre sorgsen. Alla sorger släppte vid åsynen av det förlovade landet.

Han var fri.

/Wood

 

NaZuR

27 september 2007 17:31

den va bra, bra skriven och allt, men det saknades något. Det, altså. Svårt att sätta fingret på, men enligt mitt tycke så saknades det där lilla extra.

 

,.

27 september 2007 23:21

Nech, Trams Nazurfjant! :S . Det här är Kvalitet,.. saknar du DET, ta en extra titt på slutet!

 

NaZuR

28 september 2007 23:05

jag tycker så iaf, klart den är bra, men den saknar de där lilla extra som du haft i många andra ^^

 

,.

29 september 2007 18:25

ingen bryr sej om vad du saknar, du har FEL .

 

NaZuR

29 september 2007 19:54

du behöver inte bry dig, jag säger bara som JAG tycker. dessutom, om du skulle veta vem jag är så skulle du bry dig ;)

 

,.

1 oktober 2007 18:06

Jag vet vem du är nazzezur.. å JAG säger som jag tycker,. fattaru?!

 

NaZuR

1 oktober 2007 20:16

dåså, därför så behöver du inte försvara dig, ja skrev de ja tyckte, thats it. Den här saknade det som så många andra av dina bloggar har, du får lära dig att leva med det och sluta med att försöka försvara dig med små påhopp ;)

 

,.

1 oktober 2007 20:27

haha, hur ståre till? inte woodpig som skriver ju idiot..,

 

NaZuR

5 oktober 2007 21:12

jasså, de trodde jag faktiskt, mitt fel. får man fråga vem detta är då?

 

,.

6 oktober 2007 00:44

oj hade DU fel .. grattis .nej får man inte

 

NaZuR

6 oktober 2007 21:32

ja, jag hade fel. Du har troligtvis ingen aning om vem jag är. Så för att avsluta den här diskussionen så säger jag återigen; bloggen var bra, men den saknade det där lilla extra.

 

,.

8 oktober 2007 18:23

Jo, ja offrar mina båda lillfingrar på att jag vet vem du är.. 0

 

,.

9 oktober 2007 21:49

förlåt. du får tycka va du vill..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...