En liten novell jag skrev för ett tag sedan som blev mycket populär i mina tidigare bloggar. Hoppas ni gillar den.

Kunde det ha varit bättre? Perfektion. Det kommer alltid att vara vi två, det vet jag. Ända sedan jag träffade dig har det varit som att allting runt omkring oss bara är bisaker. Sånt jag ibland inte märker för att jag blir helt vilsen i dina djupbruna ögon som tittar så snällt men ändå så hemlighetsfullt på mig.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför...

När jag kysser dina läppar och sedan tittar upp och ser dig skina upp i världens vackraste léende. Vetskapen om att jag just kysste de vackra läpparna.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför... Just därför.

När vi håller om varandra, ordet kram räcker inte till. Det är som att vi är ett. Något som inte är menat att splittras i två.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta.

När du säger att du älskar mig. Det är inte orden utan sättet du säger det på som får mig att kapitulera fullständigt.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

- "Det händer något där borta."
- "Va? Varför så mycket folk?"
- "Kom vi kollar."

Det tystnar totalt i folksamlingen. Människorna skingras. Total rädsla infinner sig när jag ser vem som ligger där i mitten av folkmassan. Inte hon! Nej det kan inte vara hon! DET FÅR INTE VARA HON!

Hon är vit i ansiktet. Hennes öppna ögon som stirrar tomt ut i luften svarar på min fråga. Folk omkring mig gråter men jag ser de inte. Jag går långsamt fram och känner livet rinna ur mig när jag sätter mig på knä bredvid henne.

- Vakna.
- Snälla du vakna...
- Du måste vakna nu.

Jag känner hur mina egna viskningar blir darrigare och darrigare.

- Jag klarar mig inte här utan dig, förstår du inte det?
- Vakna, du måste vakna!
- Jag älskar ju dig, lämna mig inte!

Ögonen är inte längre glada och hemlighetsfulla. Känslan av ensamhet sköljer över mig. Känslan av att jag aldrig mer, aldrig någonsin mer kommer att få kyssa dina läppar eller hålla om dig.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tomhet.

Jag tittar ned på min hand och märker att det är blod över hela ärmen. Djupa knivsår blottas på hennes mage och jag hör något om ett överfall av ett diskuterande par bakom mig.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tomhet. Hat.

Hatet sköljer bort all ensamhet, all saknad. Allt som finns inom mig är hat.

Jag viskar i hennes öra återigen, den här gången med lite mer stabilitet i rösten.

- Vet du vad älskling?
- Vi ses snart.

Jag reser mig upp. Den viskande folkmassan flyttar sig lite ur min väg.

En timme senare håller jag henne i mina armar, kysser hennes läppar och säger att jag älskar henne igen.
Jag sa ju att vi skulle ses snart säger jag och ler.

"Gjorde det inte ont?" frågar hon.

"Nejdå, tåget kom så fort" svarar jag.

På en plats utan tid eller rum. Utan smärta eller sorg.

"Jag hade inte klarat mig där nere utan dig" säger jag.

Hon ler och hennes ögon lyser än en gång hemlighetsfullt mot mig. Sen går vi mot ljuset hand i hand. Hon och jag.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tomhet. Hat. Död. Evig kärlek.

Den här bloggen tillägnas en musikvideo som jag personligen totalälskar. Låten i kombination med bildspelet är, i mina ögon, totalt magnifikt. Ett mästerverk helt enkelt.

Den som bara skummar igenom videon utan att fundera lite efteråt kommer att missa mycket. Den som istället väljer att titta noga på hela musikvideon kommer inte att ångra att han gjorde det, det försäkrar jag dig.

Låten heter "I will follow you into the dark" och är skapad samt spelad av Death cab for cutie. Det kan hända att jag tar upp meningen med musikvideon i någon framtida blogg. Det återstår att se. Det viktigaste är att du förstår alla småsaker i musikvideon, tänk utanför ramarna för vad som är "tillåtet" så kommer du längre.

/Wood

Enjoy!  

Det känns konstigt. Förra sommaren började Gamereactors chefredaktör Petter Engelin blogga om sin sommar på sidan www.gamereactor.se. Jag följde bloggen slaviskt och beundrade hans förmåga att skriva underhållande om helt vanliga vardagspetitesser. På den tiden fanns det ytterst få bloggare, det var Petters sommarblogg som gällde.

Det visade sig att Petter inte kunde sluta blogga efter sommaren så det fick helt enkelt bli "Petters blogg" istället för "Petters sommarblogg". Tanken slog mig först när jag gick in på mitt gamla mellanstadieaccount på Lunar. Jag hette visst (av fullständigt oförklarlig anledning) Woodpig_91 där, något som min bror kom på ungefär samtidigt som jag lämnade dagis och skulle börja skolan.

De fem bokstäverna som formade ordet "blogg" gjorde mig exalterad, upprymd och fundersam. Skulle jag skapa en egen blogg? Tja, varför inte... Visst, jag var inte lika duktig som Petter på att skriva, inte ens nära. Min fetisch för smileys i alla dess former och färger gjorde mig till en svag bloggare. Vem vill egentligen läsa en enorm msn-konversation?

Sen hade vi förstås faktumet att jag var för dålig på att skriva helt enkelt. Min blogg blev inte särskilt populär förens jag började blogga på Gamereactor. Där tog jag inspiration från de "stora" skrivarna och studerade noga vad det var som var roligt med deras texter.

Efter ca 400 bloggar kan jag väl i alla fall konstatera att jag utvecklats som bloggare. Om det inte hade varit för "Petters sommarblogg" hade jag absolut inte varit där jag är idag, på en konstant vandring för att förbättra mig, och för det Petter, vill jag tacka dig.

Petter Engelin, mannen som lagt grunden för hela mitt sätt att skriva.

Det är helt klart skrämmande, men ändå lite beundransvärt, vad feber kan göra med en människa klockan 3 på natten. Inatt hade jag feber. Jag mådde illa, och tyckte mig höra ljud överallt. Det hela blev såklart inte bättre av att jag bor nere i en mörk källare.

Jag visste inte exakt vad jag var rädd för, jag var helt enkelt rädd. Det värsta var när jag tyckte mig se ett ansikte som försvann i spegeln följt av promenaden i den långa källarkorridoren där jag kunde svurit på att en liten flicka stod och stirrade på mig i korridoren till höger.

På tal om skräck... Jag saknar en riktigt bra skräckrulle i stil med Saw. Inte tvåan eller trean förstås, de luktar frän urin i direkt jämförelse med ettans geniala upplägg. Eller ännu bättre, ett skräckspel i stil med "Condemned". 

Och nu när jag tänker på det, Condemned 2 är på väg, och det ryktas bli ännu mer äckelpäckel och mardrömmar.

Jag är självklart inte elakare än att jag låter er beundra en liten trailer av Condemned här nedan. Enjoy så ses vi nästa gång!

/Wood

Jag har en bror, en ett år äldre bror. Han är duktig på orientering. Såpass duktig att han fick hoppa av skolan i några veckor för att springa orientering i Österrike. Något som inte tog lätt på hans kropp. Han kom nämligen hem dödstrött.

Faktum är att han var så trött att jag, som har mitt rum nere i källaren, höll på att dö av förvåning när brorsan kom ner med sin ljudanläggning och stoppade in den i tvättmaskinen. Han hade hunnit koppla ur hela ljudanläggningen ur datorn, i fullt vaket tillstånd vandrat två trappor ner till källaren och lagt in alltihop i tvättmaskinen.

Både jag och han blev ytterst rädda. Jag fruktar nu att brorsan när som helst ska komma ner och styckmörda mig i sömnen eller liknande. Det är sånt här jag behöver mitt svarta bälte till (läs bloggen: "Min önskelista").

Vi får hoppas att lite sömn hjälper honom på traven. Hur som helst: Way to go bro!

/Wood 

Det här är mitt tredje blogginlägg för dagen. Därav kan vi direkt konstatera att jag har alldeles för mycket fritid. Men varför har jag det?

Svaret har ni redan insett i och med rubriken och tja... Det hade kunnat vara hur illa som helst. Jag hade kunnat ligga till sängs med cancer och HIV men nu har jag förmånen att endast ha utslag i halsen och på tungan. Detta för dock med sig en trist nackdel...

Ingen tycker det minsta synd om någon som måste stanna upp ibland för att han blir för andfådd (halsen tjocknar), istället klagar de på att han är för lat och dryg. Men en cancerpatient med HIV som snart skall döden dö är det minsann synd om? Det finns ingen rättvisa i världen... 

På tal om fritid så har jag en inlämning i just det ämnet på måndag, och med en hel veckas skoltid missad så kan man ju utan övedrift säga att jag är helt jäkla chanslös... Det står nåt om att jag ska fråga en femåring vad dennes fritid ger honom eller henne som individ i ett samhälle som Sveriges...

Att vi dessutom har en totalt humorlös lärare vad gäller försenade inlämningar känns inte heller helt tryggt. Jag behöver verkligen prata med en klasskamrat om jag ska fixa den här uppgiften...

Nåväl, nu ska jag gå och kasta skräp på gatan. Sen ska jag skjuta grannbarnen med soft air gun innan det är dags att internetmobba någon underårig på lunarstorm eller liknande.

Eller... Vid närmare eftertanke stannar jag nog inne vid min varma trygga dator. Elementet värmer så skönt mot mina frusna fossingar och den akustiska mysmusiken ligger på högvarv i högtalarna. Precis som det har varit i 5 dagar nu. Jag börjar bli uttråkad. Ge mig lite roligt, givande arbete...

/Wood    

Nu är det jul om bara 4 månader! Därför är det hög tid att göra en önskelista! Jag har varit snäll och ätit min spenat i år så tomten kommer nog med ett stort, hårt paket!

Utan inbördes ordning:

* Ett hagelgevär att skjuta småglin som kastar snöboll på gata med, möjligtvis med medföljande handgranater.

* Svart bälte i karate så att jag kan hoppsparka brevbäraren i bröstet när han inte kommer i tid med posten.

* En dator med minst 24 GB RAM-minne, 4 GB grafikkort och en snuskigt bra processor så att jag kan spela Oblivion, WoW och Guild Wars 2 samtidigt.

* Ett skivkontrakt med Warner Bros.

* En trisslott med garanterad vinst.

* En studsboll.

/ Till tomten från Nisse.

Gratulerar, du har hittat ända hit.

Dagens datum, den 20/9, är ett mycket viktigt datum för mig. Idag är en lycklig dag, en dag att komma ihåg med värme i hjärtat. En dag för framtida generationer att celebrera. Det är nämligen tid för mitt studiebidrag att nå plånboken. På grund av sparande till en ny dator kan jag inte spendera pengarna men det är ändå en viss känsla att ha en liten slant extra, bara ifall man skulle bli sugen på att köpa ett hagelgevär på väg hem från skolan eller liknande.

På tal om skolan, varför är jag inte där idag? Tja, jag har varit sjuk i ca tre veckor men i helgen bröt det ut som värst och ett par köttiga utslag pryder nu min tunga och hals och mitt vänstra öga protesterar genom att rycka jämt och ständigt. Jag gissar att en nerv i ögat har gått i kras eller liknande. Humoristiskt är det i vilket fall.

Vi får se huruvida min vistelse här i min nya blogg blir långvarig eller ej. Det beror på er läsare. Fler läsare = fler bloggar och högre genomsnittskvalitét på blogginläggen.

Sådär, det var en duglig mjukstart, i nästa inlägg ska jag ta upp något ämne eller klaga på något istället för att bara introducera mig.

Over and out...

/Wood