En liten novell jag skrev för ett tag sedan som blev mycket populär i mina tidigare bloggar. Hoppas ni gillar den.

Kunde det ha varit bättre? Perfektion. Det kommer alltid att vara vi två, det vet jag. Ända sedan jag träffade dig har det varit som att allting runt omkring oss bara är bisaker. Sånt jag ibland inte märker för att jag blir helt vilsen i dina djupbruna ögon som tittar så snällt men ändå så hemlighetsfullt på mig.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför...

När jag kysser dina läppar och sedan tittar upp och ser dig skina upp i världens vackraste léende. Vetskapen om att jag just kysste de vackra läpparna.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför... Just därför.

När vi håller om varandra, ordet kram räcker inte till. Det är som att vi är ett. Något som inte är menat att splittras i två.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta.

När du säger att du älskar mig. Det är inte orden utan sättet du säger det på som får mig att kapitulera fullständigt.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

- "Det händer något där borta."
- "Va? Varför så mycket folk?"
- "Kom vi kollar."

Det tystnar totalt i folksamlingen. Människorna skingras. Total rädsla infinner sig när jag ser vem som ligger där i mitten av folkmassan. Inte hon! Nej det kan inte vara hon! DET FÅR INTE VARA HON!

Hon är vit i ansiktet. Hennes öppna ögon som stirrar tomt ut i luften svarar på min fråga. Folk omkring mig gråter men jag ser de inte. Jag går långsamt fram och känner livet rinna ur mig när jag sätter mig på knä bredvid henne.

- Vakna.
- Snälla du vakna...
- Du måste vakna nu.

Jag känner hur mina egna viskningar blir darrigare och darrigare.

- Jag klarar mig inte här utan dig, förstår du inte det?
- Vakna, du måste vakna!
- Jag älskar ju dig, lämna mig inte!

Ögonen är inte längre glada och hemlighetsfulla. Känslan av ensamhet sköljer över mig. Känslan av att jag aldrig mer, aldrig någonsin mer kommer att få kyssa dina läppar eller hålla om dig.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tomhet.

Jag tittar ned på min hand och märker att det är blod över hela ärmen. Djupa knivsår blottas på hennes mage och jag hör något om ett överfall av ett diskuterande par bakom mig.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tomhet. Hat.

Hatet sköljer bort all ensamhet, all saknad. Allt som finns inom mig är hat.

Jag viskar i hennes öra återigen, den här gången med lite mer stabilitet i rösten.

- Vet du vad älskling?
- Vi ses snart.

Jag reser mig upp. Den viskande folkmassan flyttar sig lite ur min väg.

En timme senare håller jag henne i mina armar, kysser hennes läppar och säger att jag älskar henne igen.
Jag sa ju att vi skulle ses snart säger jag och ler.

"Gjorde det inte ont?" frågar hon.

"Nejdå, tåget kom så fort" svarar jag.

På en plats utan tid eller rum. Utan smärta eller sorg.

"Jag hade inte klarat mig där nere utan dig" säger jag.

Hon ler och hennes ögon lyser än en gång hemlighetsfullt mot mig. Sen går vi mot ljuset hand i hand. Hon och jag.

Jag är beroende. Jag behöver dig. Kärlek. Det är därför. Just därför. Jag kan inte sluta gråta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Tomhet. Hat. Död. Evig kärlek.

 

/malle

24 september 2007 14:34

sjukt bra. du berör med allt du skriver, det är obeskrivligt

 

Albon B

27 september 2007 17:18

Detta är faktist en av dina bästa bloggar,den berör mig djupt:D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...