Klockan är 05:37 på morgonen till vad som förväntas bli en pyttelite ovanlig onsdag. Jag har legat och väntat på John blund i mer än 5 timmar, men har nu konstaterat att han glömt bort mig. 

Det är konstigt tycker jag, hur man kan ligga och bara vänta och vänta (och vänta och vänta) på sömnen, för att sedan bli trött så fort man går upp. Ja, självklart är jag trött som en stackars kvinna som fött trillingar, men ändå, om jag skulle gå och lägga mig nu så skulle jag bara ligga där och fundera tills jag inser att jag fortfarande är vaken och att ännu en timme av mitt liv slösats bort, alldeles ensam i ett mörkt och tomt rum i liggande ställning.

Min sömnbrist beror på två saker. Dels att det varit lov och att dygnet vänts en kvarts varv så att jag somnat klockan 3 och vaknat klockan 13, och dels att jag började läsa näst sista kapitlet i den sista och sjunde boken om Harry Potter som förgyllt hela min ungdom för att hävda natt-tristressen. 

Det visade sig att det näst sista kapitlet var rätt spännande, för att inte säga rent förjävligt spännande. Säcken av flera års funderande på hur det här ska kunna sluta väl drogs åt allt tajtare, och till sist låg jag där, helt hypnotiserad av den fantastiskt välskrivna boken.

Nu efteråt känns det tungt, surt och bittert att det inte längre finns någon fortsättning. Berättelsen om en hel värld av sköna individer som man verkligen lärt känna är plötsligt slut, och jag känner mest för att resa till London med detsamma och tvinga J.K Rowling att berätta vad som hände sen.   

Nu sitter jag i alla fall här, omfamnandes mitt trygga tangentbord och sörplandes på en kopp varm choklad. Om exakt två timmar ringer min väckarklocka helt i onödan. 

Snön ligger vit på taken

Endast Woodpig är vaken