Jag gillar staden där jag bor. Solstaden, där allt bara är lite, lite för stort, så att det alltid finns något nytt ställe att äventyra på, samtidigt som man känner igen sig sådär lagom bra vart man än är.

Egentligen behöver man inte åka till London, New York och Peking. Allt finns ju redan här. Musikaffärer, sol...

...

Jag kom inte på något mer. 

Idag har det varit terminsuppspel i skolan, igen. Från klockan 9 imorse till 16 i eftermiddags, med undantag för lunchrast, har jag alltså fått lyssna på några riktigt bra låtar. Ungefär 3-4 stycken. Resten har varit jazz, jazz och åter jazz.

Denna dödens musik är sannerligen djävulens verk. Sliskiga trummor, fökyld bas, mördande lyckliga pianoackord som bara är där för att visa hur duktig pianisten är på musikteori, och såklart den dova och dämpade gitarren. 

Och solo ska de spela i varenda låt, hela bunten. Först, gitarren, sedan basen, sedan pianot och till sist trummorna. Små, nätta, fjantiga solon. Bingolottostyle. Familjevänlig tv-style. 

Jazz kan vara bra, ibland. Molljazz, med en endaste saxofon och inte en hel förbannad orkester som tjuter allt vad de orkar, kan vara riktigt bra. Toppmusik, rent utsagt. Synd att 99 % av all jazz låter som ett gäng förvirrade djur på självmordspromenad på savannen, i dur.

Det värsta av allt är att 90 % av alla på hela musiklinjen blir alldeles paffa när jag berättar att jag inte pallar en låt till. "Vadå? Det är ju asgött!" är det vanligaste svaret. 

Men låt mig berätta, att det är inte asgött med låtar som saknar struktur helt och hållet, enbart i syftet att imponera. Det är inte asgött med dim13 och Sus4 och så komplicerade ackord som möjligt. Det är inte asgött med så låg profil som möjligt genom hela låtarna. 

Kommentarer som, "men vissa tycker ju om jazz! *snyft snyft*" behövs inte. Jag är medveten om att musiksmak är bland det mest subjektiva i hela världen, men efter att ha blivit utsatt för denna djävulens vrede en hel dag måste jag få skriva av mig. Jag vill dock påpeka att några jazzlåtar var riktigt sköna idag. De gick i moll, och spelades med känsla.