Jag sov länge i natt. 8 timmar, precis som man ska göra, enligt fru doktorn. Ändå vaknade jag totalt utmattad och kände mig inte det minsta utvilad. Jag drömde nämligen en fruktansvärt psykiskt jobbig dröm, värdig minst en Oscar (bästa manus 2009).

Det hela började med att jag var förbannad på mänskligheten för att alla är falska och i drömmen frös dessutom folk ut mig. Jag bestämde mig för att döda alla i hela Vålbergsskolan, som mitt undermedvetna döpte den till. Av någon anledning låg Vålbergsskolan i Forshaga, trots att det är minst 5 mil mellan de.

Jag skulle döda alla på något effektivt men ändå hemskt sätt, bestämde jag mig för, så jag snodde en fjärrkontroll med en enda knapp på, som kontroller en närliggande sjö. Om jag trycker på knappen så släpps hela sjön lös på samma gång och skapar en tsunami, var min briljanta idé.

Så, jag klättrade upp på Vålbergsskolans tak och förberedde mig för döden, tillsammans med en kompis som accepterade att jag hade gjort mitt val. Jag fick på riktigt ångest för att jag snart skulle dö, men räknade ändå ner från tio...

10...

9...

8...

7...

"Är du säker på det här?" frågade kompisen.

6... Fortsätter jag, utan att svara.

5...

4...  

3...

2... 

Jag funderade på om jag borde spänna mig eller slappna av när jag sköljs iväg och studsar runt i omgivningen.

1...

Sen tryckte jag. Vattnet sköljde över ängen utanför skolgården, och sedan in över skolan. Jag spände hela kroppen samtidigt som tegelstenar började rivas upp bakom mig. När vattnet tog oss, mig och kompisen, såg jag att han var helt avslappnad. "Spänn av" sa han. "Spänn av så är det över sen". 

Så jag accepterade att det var som det var. Jag släppte taget om mitt liv, och somnade in, precis när jag var på toppen av den enorma vågen. 

Allt blev svart. Svart och tyst. Sen vaknade jag upp, på gatan utanför huset. Jag var genomblöt, och hade brutit högerarmen på något vidrigt sätt så att jag kände smärtan som om den var på riktigt. 

Skuldkänslorna började sakta rinna över mig, och jag insåg att jag hade dödat alla mina vänner. När jag gick in i huset stod pappa där och väntade på mig. Jag försökte låtsas som ingenting när jag stammade fram att jag hade brutit armen. "Jaha..." sa han, och det var tydligt att han visste vad jag hade gjort, trots att han inte sa något.

Resten av drömmen gick jag mest runt med skuldkänslor, ångest och bruten arm som hängde och slängde. Vart jag än gick var det tydligt att folk hatade mig för mitt fruktansvärda dåd, men ingen sa något om det. 

Någonstans här väcktes jag av väckarklockan, och då insåg jag att jag hade hållt armen på ett konstigt sätt hela natten som om jag verkligen hade brutit armen, och jag var svettig och trött. 

Drömmar är märkliga. Att de kan kännas så äkta, och att jag kan göra så fruktansvärda saker, och ändå inte inse att det är en dröm... Skrämmer mig. 

Lång text kanske. Tack om du orkade läsa hela, och tack till dig som försökte.