Idag fyller mina dreads 2 månader. Det har jag firat med att klara ut Crysis natten till idag. En intensiv och psykiskt krävande upplevelse på många sätt, men även en väldigt belönande upplevelse när man väl kan känna välbehaget av att ha klarat ett sånt underbart spel.

Det är lite som att ha sett Sagan om Ringen 1 dock, då Crysis ju ska bli en trilogi. Nu måste jag vänta minst ett år på uppföljaren, och sedan minst två år på den tredje och avslutande delen. 

Detsamma gäller spelet Gears of War som jag fullkomligt älskade och klarade ut relativt fort. Jag lär känna huvudkaraktären Marcus Fenix, jag lär känna hans bäste polare och brother in law Dominic Santiago, och jag lär mig att tajma omladdningarna med millisekunders precision. Gears of War 2 får jag spela redan i November, men med tanke på att jag klarade ut ettan redan för ett år sedan har det varit en lång och hård väntan.

För det är såhär företagen gör spel nuförtiden. Uppföljare på uppföljare på uppföljare. Varför förändra på ett säljande koncept liksom? Det händer med Zelda, det händer med Mario, det händer med Smash Bros, det händer med Mario Kart, det händer med Halo, det händer med Metal Gear Solid, listan kan göras lång... 

Jag är fast i uppföljarnas klor, precis som världens övriga spelare, men jag gillar det. Ända kan jag inte låta bli att tänka att visst hade det vart skönt med en revolutionerande nykomling då och då? Wii har ju trots allt alla förutsättningar för att komma på något helt skruvat men ändå roligt? Wario Ware Smooth Moves håller liksom inte. Crysis gick rätt väg. Det tillförde nya koncept till en uttjatad genre samtidigt som det lätt hamnar på min topplista över bästa spelupplevelser någonsin.

Mer sånt tack.