"Har du bloggtorka Nässäää?", frågade min klasskamrat Anna idag på superskön värmländska. Jag kallas Nisse i vissa kretsar, och Nisse på värmländska uttalas ungefär som citatet säger.

Jag antar att jag lider av viss bloggtorka och jag ska nu, istället för att ursäkta mig som vanligt, erkänna vad det hela beror på. Allt har blivit jobbigt, och jag har blivit lat, riktigt lat. Vad är poängen med att gå till skolan när jag redan är klar med alla ämnen då jag ändå ska byta linje till höst? Vad är poängen med att skriva en svenska-uppsats när jag redan har MVG på i stort sett alla andra uppsatser jag lämnat in? 

Vad är poängen med att åka buss i 2 timmar på morgonen för att åka till en enda lektion, matte, när provet som avgör betyget ändå redan är klart? Och sist men inte minst, vad är poängen med att skriva ett blogginlägg som jag inte vet om folk läser?

För så känns det ibland. Jag skrev en ärlig, djup text från hjärtat om min morsa häromdagen. Inte en kommentar fick den. Läste ni den ens, eller lät ni den bara passera förbi utan att ägna någon egentlig tanke åt vad det egentligen stod? 

Men vem är jag att klaga? Det är trots allt frivilligt du pallrat dig hit, och jag antar att jag klagar utan egentliga principer, men det är så det känns, och jag kan inte hjälpa det.

Härnäst kommer en blogg om uttrycket BRB. Spana in! Leave a comment! Send me money!  

En gång sa jag till min mamma att jag hatar henne. Det har jag sagt ett flertal gånger. Varför sa jag det för? Det gör jag ju inte. Inte det minsta. Jag inser att jag var i en pressad situation där jag inte tänkte på vad jag sa, men ändå, varför sa jag det?
 
Jag hatar ju henne inte alls. Faktum är att jag älskar henne.

Varför skämdes jag så över mina föräldrar när jag gick på högstadiet? Varför var jag så rädd för att de skulle komma till skolan och göra bort mig totalt? Hur skulle de ens kunna göra bort mig? Skulle de coola kidsen skratta åt mig för att jag har en god relation till mina föräldrar? Jag hade ju bara behövt skratta tillbaka och säga åt de att gå hem till sina tragiska föräldrar och bråka, så varför skämdes jag?

Nu för tiden skulle det aldrig falla mig in att säga till vare sig mamma eller pappa att jag hatar de, för jag vet bättre.

Varför berättar jag det här för dig? Det vet jag faktiskt inte. Du är ju här av en anledning antar jag, och då kan jag lika gärna passa på att berätta något som enligt mig är av intresse.

På tal om föräldrar så hörde jag en hysteriskt rolig låt om hur man kan skaffa en ny pappa idag som garanterat kommer att spelas på stan i sommar. Oerhört skojigt. Inte för att jag vill ha en ny pappa, men själva idéerna och tipsen i låten skänker uttrycket humor lite ny glans.

Det är såna här barn som gett spelkulturen dåligt rykte. Hör hans andning, se hans reaktion på att hans mamma vänligt säger att det är mat...

Jag tänker ge dig fritt rum att spekulera själv kring den här videon. Själv är jag alldeles för förvirrad för att ens kunna ge en klar åsikt.

En mardröm som drabbade mig häromnatten. Jag drömde att mina dreadlocks, en efter en, föll av huvudet och att jag fick någon sorts munkfrisyr av dreads med extrem flint mitt på huvudet. Synen var inte vacker, alls. Inte för fem öre.

Detta leder mig, mer eller mindre osökt, in på en av mina större farhågor. Min morbror har råkat ut för vad som skulle kunna beskrivas som någon sorts light-munkfrisyr. Detta innebär att han har en kal fläck mitt på huvudet. Min far och framförallt min farfar har bägge relativt tjockt hår, men jag tycks ha ärvt mycket av mitt beteendemönster samt utseende av min morbror.

Jag är helt enkelt orolig för att det helt plötsligt ska dyka upp en mindre flint mitt i dreadsen. En något löjlig farhåga, jag vet. Det finns ju så mycket annat att oroa sig för. Som faktumet att den här generationens barn säkert kommer att dö i någon naturkatastrof eller sjukdom (ja, läget är kritiskt). Men jag kan ändå inte låta bli att tjura. Jag kan helt enkelt inte acceptera faktumet att mitt hår potentiellt tänker lämna mig, det går bara inte.

Så jag frågade min kära flickvän om hon visste vad det kostar med hårsäckstransplantation. 10 000 på ett par centimeter gissningsvis, och det finns bara särskilda institut i vissa delar av landet. Det skulle i och för sig inte kännas särskilt rättvist att vandra in bland alla stackars flintoffer med huvudet fullt av dreads.

Hoho, jag fick just bilden av en lång rad flintisar i alla åldrar och kön som står och sörjer deras olycka tillsammans med mig som ändå har tillräckligt med hår för att kunna ha dreads.

Nej, nu ska här muntras upp med lite frukost. Har feber och förkylningssymptom nämligen, så jag är hemma idag och skriver färdigt FRIDA-krönikan som ska lämnas in imorgon, samt Engelska-uppgiften (om jag orkar och har lust, annars blir det inte bra ändå).

Tack för att du läste!

/Woodpig

Visst är det rent bedrövligt avtändande? Inget illa menat Oldsberg, du är en hyvens karl, men många frisyrpoäng plockar du inte. 

Det har existerat viss bloggtorka, det är jag medveten om. Har varit upptagen. Busy. Lite worn out till och med. Upptagen med att göra mig i ordning för att äntligen få hem min nya dator, som jag just för tillfället sitter och skriver på.

Det är ingen lätt uppgift för psyket, det här med att byta dator. Det ska Bill Gates ha jävligt klart för sig. Först måste man flytta över fläskiga filer i alla tänkbara format från den gamla datorn till en extern hårddisk och sedan ta adjö av den gamla datorn på ett värdigt sätt.

"Du har hängt dig när jag behövt dig som mest, du har vägrat spela upp spel som jag innerligt velat spela, du har fullkomligt krossat många av mina bättre texter, och du börjar bli riktigt gammal, grå och ful. Jag tänker byta ut dig mot den här."

* Plockar fram überdator med überinnehåll som skrattar elakt mot den gamla gråa klumpen som så länge disillusionerat folk till tron att det här är en duglig dator.*

* Håller musmarkören över "avsluta Windows".*

"So... I guess this is it..." säger jag. (Tänk James Bond).

Datorn säger ingenting. Det enda som hörs är en stilla fläkt som surrar för sista gången.

*Klick.*

Men det är egentligen här vår historia börjar på riktigt. Det gamla och trygga ska ut, och det nya, krångliga ska in.

Efter ett snabbt byte av plats på datorerna och sladdtjafs å det grövsta är jag igång, något sånär. Låt oss nu hoppa över det fullkomligt normala med var mans datainstallation. Istället kan vi gå direkt på det tragikomiska med var mans datainstallation.

Någonstans i mitten av installationen är det dags att fixa sig en internetuppkoppling. Datorn tittar på mig lite oförstående, och hur jag än försöker kan jag inte få den att hitta en internetuppkoppling.

Mina nävar knyts i ren frustration efter ungefär en halvtimmes ivrigt letande efter en fungerande internetuppkoppling tills pappa plötsligt gör en ordentlig skräll och kommer ner med en hemlig USB-mottagare för nätverk. Vips, så hade man internet, och snabbt går det. Snabbt som attan. Så snabbt att det gamla dataliket som nu bara står tomt och dystert och dött i rummet vrider sig inombords för att den har så dåliga gener.

Men... Det finns värre problem än så att avnjuta när man skaffat ny dator. Att överföra sin monstruösa samling låtar från hårddisken till ett bekvämt iTunes-bibliotek till exempel. Eller att ladda hem Word 2007.

Faktum är att jag vill gå in lite djupare på just Word 2007. Jag har slitit i ett flertal timmar idag med att försöka få det att funka, men icke. Att det ska vara så svårt att bara få en fin, stor ikon med ett fläskigt "DOWNLOAD" på. Att vara en händig man är tydligen inne nu dock, så jag får väl göra ett försök the hard way.

Först måste man fixa hem Bitlord eller Utorrent (eller liknande) så att man över huvud taget kan hantera sina nedladdade filer. Sen måste man fixa Deamon Tools så att datorn inbillar sig att skivan till Word faktiskt sitter i. Efter det får man bege sig in i WinRAR-träsket och fixa hem ett program som komprimerar filer. 

Nu gäller det att hitta ett schysst Office-paket på internet, och visst, det gick vägen. Tyvärr sket det sig på Deamon Tools för min del. "Kernel Debugger must be deactivated" liksom. Vad fan betyder det?

Kan det inte bara stå: "Tryck på knappen bredvid den lilla klockan där nere osv..."? Ska det verkligen vara så jäkla svårt att fixa hem ett program som man kan skriva i? Fucking god damn SKRIVA I."

Ungefär när jag kom till den här punkten i mitt installerande började jag bli frustrerad. Ett par timmars slitande med toktråkiga uppdateringar för ingenting. Så jag gjorde en vild armrörelse, och givetvis... Det externa ljudkortet åker i golvet med en smäll. Pang bom liksom. Änden på två sladdar sprack. Som tur var befann sig pappa i stora staden, och det var lätt åtgärdat.

Någon dag ska jag skriva om det underbara med min nya, snabba, snygga, avancerade, hardcoreüberdator, men inte idag. Ska göra mig i ordning för spelningen ikväll. Klockan 19:00 på UNO i karlstad för den intresserade. Kommer att bli magnifikt.

Tack för att du lyssnade på mig.

/Wood out

Vi lever i yttrandefrihet. Det innebär att man ska få säga och tycka vad man vill så länge det inte går emot lagar som "hets mot folkgrupp" eller dylikt. Trots detta blir man fullkomligt utskrattad om man offentligt går ut med att man diggar exempelvis Tokio Hotel eller My Chemical Romance.

På UKM i Deje hade en grupp ungdomar gjort en ironisk musikvideo om Tokio Hotel, och när det offentliggjordes att en Tokio Hotel-låt skulle spelas i bakgrunden gick en lång och hatfull suck genom publiken. Ända ifrån konferencierernas pålagda flin till bakre dörrarna hördes ett ytterst kollektivt och nedstämt sus. 

Men jag hörde något annat. Kanske var det bara jag, men jag såg folkets osäkra blickar. "Det kanske är dags att sucka nu", tänkte många av de och väntade på kompisens reaktion innan de rörde en ansiktsmuskel.

Det pratas mycket om att det skulle vara mainstream att gilla Tokio Hotel eller My Chemical Romance. Jag anser att det har blivit precis tvärtom. Plötsligt har det blivit extremt populärt att vara annorlunda, och att gilla indie som tidigare varit en potentiell one-way-road till utstötthet har blivit superpopulärt.

Jag beundrar tjejen i min klass som öppet erkänner att hon gillar Tokio Hotel. Visst, hela bandet är en megakommersiell produkt, men det lilla jag hört av deras musik har varit fullt värdigt att lyssna på, även om det inte riktigt faller in i min genre.

Tillbaka till UKM i Deje... 

Samtidigt som flinen och kommentarerna avlöste varandra, såg jag något extra, och jag vet inte om det bara var jag, men jag såg en hel del fötter som stampade takten. Fötterna är som bekant den del av kroppen som är svårast att försöka ljuga med. Vissa diggade helt enkelt, men mainstreamidealet säger att det inte är ok att tycka om vissa band, så de som gillar Tokio Hotel får helt enkelt lyssna på något annat.

Sjukt om du frågar mig. Släpp alla ideal nu för fan, det börjar bli så jävla gammalt. Ha dreads om du vill det, ha rosa skor med lila elefanthundar på om du vill det, lyssna på Amy Diamond featuring Darin om du vill det, för det finns inga rätt eller fel, och det finns inget starkare än att gå genom livet enligt sina egna principer.

Tack för att du lyssnade på mig.

/Wood

Gudarna har varit nådiga mot er. En vänlig själv har filmat hela spelningen (från gårdagens blogginlägg) och lagt upp på youtube. Självklart är jag inte ondare än att jag direktlänkar.

Ljudkvaliten är inte den bästa, men den är lätt sevärd. Speciellt om man gillar pojkar i kjol och klänning.

Notera även hur jag väljer att rusa ut direkt i slutet av låten.

Peace.

Idag, den 4 maj, fyllde mina dreadlocks en månad. Det firades på scenen för något hundratal människor på länsfestivalen. Den absolut roligaste spelningen vi någonsin haft, inte på grund av publiken, utan på grund av den fullkomligt enorma scenen, det perfekta ljusarrangemanget, energin vi utstrålade på scenen (fullkomligt för att vi hade lust och inte för publikens skull) och faktumet att jag bar inget annat än en svart, kort kjol.    

Fördelarna med att spela i kjol är många. Det är dock en historia som får förbli oberättad. De som var duktiga nog att komma dit såg hela showen och vet hur den började, fortlöpte och slutade. Hoppas att ni hade kul, för det hade vi.

Nu... Åter till dreadsen. En månad gamla alltså, still going strong. All oro för att de ska gå upp är som bortblåst vid det här laget. Bortsett från att jag inte sett växtprocessen in action än. Hoppas att mitt duschande i Grumme Grönsåpa har gett resultatet. Det lilla håret som förblev odreadat är helt sjukt krulligt. Korkskruvar kan slägga sig trefaldt i väggen, för mina skruvar är bortom all mänsklig fantasi. Typ. Nåja, nästan i alla fall.  

Fick för övrigt några kommentarer på länsfestivalen angående håret. "Det är så sött" är ett exempel. Eller vad sägs om: "Det är så coolt, jag vill också ha!"? "Kan jag få känna" börjar bli något av en klassiker nu. En mycket rolig klassiker som uppskattas. Om jag kan roa folk för några sekunder med mitt hår så betyder det att jag gör nytta av mitt liv, även om jag bara går runt och latar mig. Vad bra!