Om tre dagar har jag haft dreadlocks i 2 veckor, och jag har redan varit med om en del kul, mindre kul, och framförallt intressanta saker som jag helt enkelt måste vänja mig vid.

* Bob Marley-låtar sjungs när jag går förbi minst två gånger om dagen. Folkets favoriter verkar vara "No Woman No Cry" och "Get Up, Stand Up".

* Någon gång om dagen får jag höra frasen: "Men hur duschar du egentligen?"

Mitt svar: "Jag duschar inte längre. Det är det som är det härliga med dreads. Man bara låter mögglet och lössen göra sitt jobb."

När den som ställde frågan sett både äcklad och förvånad ut i ungefär tio sekunder säger jag: "Jag skojade, jag duschar som vanligt såklart" vilket brukar lämna den frågvise lite fundersam. Underbart rolig humor om du frågar mig.

* Det vanligaste intrycket från folk verkar dock vara att det är snyggt, inte att det är skumt eller äckligt, för det är det ju faktiskt inte. Dreads är enkla att spekulera kring, och det är klart att myter om både koskit och möggel uppstår vid ett sånt förvirrande ämne. Jag får höra nästan varje dag att det ser coolt ut, och när folk med lite extremare klädstil kollar lite extra och sedan snabbt tittar bort när jag möter deras blickar känner jag mig allmänt glad över mitt val att skaffa dreads.  

Fick en bunt brev idag från en hel del FRIDA-läsare som berättade att min spalt var den bästa i hela tidningen och att de blivit inspirerade av mig som krönikör. En av de ville ha tips om hur man blir en bra krönikör och hur man får jobb på tidning, några andra kom med frågor om hur killar tänker om si och så.

De ville bara höra med någon vettig kille, och de frågade mig.

Vilken jävla ära. Snacka om motivationsboost. Folk betalar 29 spänn varannan vecka för att slå upp min sida. Rörande.