Älsklingstove och jag har idag latat oss, i ordets fulla bemärkelse. "Riktigt jäkla ordentligt" som man säger. Inte tagit ett spadtag så att säga. Köpt lite godis, druckit lite oblikatorisk cola och även lite lika obligatorisk saft.

Jag har även snurrat på min nya trumpinne som jag fick tack vare aktivt arbete längst fram på Majestic Mojo's konsert. Det resulterade i smärtsamt jämrande från Tove ungefär 3-4 gånger, och smärtsamt ihopbitande av mig 1 gång.

Nu åkte hon dock hem på sin lilla rosa moped, och jag kände mig stolt över att kunna vinka av min lilla tösabit. Det kändes "filmepiskt" nästan, att släppa iväg henne på ett litet moppeäventyr med tre väskor. Filmepiskt i "Josef Farez-anda" på något sätt. Inte Lord of The Rings-episkt, utan svensk-romantisk-komedi-episkt.

Från att ha pratat om episka filmparaleller är steget inte särskilt långt till att prata om precis vad som helst, så... Jag sålde min moped igår. Körde den en sista gång, och på sista rakan där man alltid hinner gasa lite extra och bromsa vilt innan man svänger in på min gata kände jag en tung sorg fylla mig. Nu måste jag ju cykla, och jag och gamla Bettan har ju ändå vart med om mycket tillsammans.

Bettan har exempelvis skrapat upp vänsterkåporna samtidigt som min röv gick i spillror i en vild och fruktansvärt psykedelisk krasch där vi tillsammans gled 20 meter på asfalt. Det har liksom vart vi två, Bettan och jag, i 270 underbara mil, och nu kommer någon helt okänd snubbe och köper henne. Sorgligt på det lite vuxet barnsliga sättet såklart, men med en viss känsla av att vi hade något extra.

Hur som helst. Nu är jag åtminstone en skuldfri man, och jag ska titta närmare på en ny dator. Min gamla börjar mer och mer kännas som en riktigt gammal fotbolls-spelare som man bara håller kvar i laget för att ingen har respektlösheten som krävs för att sparka någon som spenderat så många år i laget.