Klockan är 3:24 på natten. Jag kan inte förmå mig att sova. När morgonen kommer sker en av de största förändringarna jag varit med om. Nej, jag får inte hem något nytt spel eller nya hjul till longboarden... Det är något mycket större än så.

Min bror, min endaste bror i hela världen ska åka till USA i ett år, och vi åker till flygplatsen imorgon bitti. Ett helt år. Det är som att förlora ett viktigt organ av sin kropp för ett år. Snubben som man bara kan gå förbi i trappan och säga "tja" till utan att ens lägga märke till honom far till ett av de viktigaste kapitlen i hans liv, och kvar blir jag, utan någon att säga "tja" till i trappan.

Visst, pappa är kvar, men han är inte i närheten lika avslappnad som Erik till sättet, så hans "tja" kommer bara när han verkligen menar "hej" som i hälsningsfrasen "hej". För att utveckla det hela kan jag säga att Erik är som en mysbyxbärande slöfock som aldrig gör något om det inte är i sista minuten. Pappa å andra sidan är den allra värsta tidspressaren jag bevittnat i hela mitt liv. Det är som om hans liv vore en "speed run" där han försöker plocka hundradel efter hundradel.

När pappa ska med bussen brukar han stå i hallen i minst 40 minuter innan och vanka av och av, med oroliga blickar slängda på sin klocka var och varannan minut. Erik, däremot, har gjort det till en vana att springa till bussen med en frukt i ena handen och skolväskan i andra. 

Hur har dessa två klarat sig tillsammans då? Svaret är ett ärligt "sådär". Pappa vill sitta och ladda vid tävlingscentralen minst två timmar innan orienteringstävlingar. Erik vill komma dit och behöva springa till starten för att hinna vara med i tävlingen. Pappa vill gå upp tidigt, läsa lite i sin bok, lösa lite korsord, dricka kaffe och hinna planera resten av dagen innan klockan ens är 8. Erik går (såhär i sommarlovstider) upp klockan 13-14 sisådär, sitter länge och väl vid frukostbordet, ringer runt till sina kompisar och frågar om de vill "hänga med till lianen" eller "åka flotte på älven". 

Det är det jag älskar med Erik. I sina bästa stunder kan han, trots sin 18-åriga ålder, bete sig som ett barn. Han har alltid kunnat sätta sig och spela tv-spel eller hoppa studsmatta eller spela fotboll eller vad som helst. Nu för tiden gör vi knappt sånt mer dock. Vi har för konstiga vanor tror jag. Jag går upp tidigare än Erik, hinner bestämma att jag ska träffa Tove eller att jag ska åka longboard eller liknande, och när Erik vaknar är jag borta. Dessutom har han varit upptagen med körlektioner, tester och papper inför USA-resan för att vi ska kunna planera något så vardagligt som att ta en spelkväll. 

Jag säger inte att Eriks eller pappas livs-stilar på något sätt är fel. Jag säger bara att båda två är väldigt extrema åt varsitt håll, och att jag nu förlorar den ena halvan av personligheten i huset. Som om det inte vore nog med att mamma flyttat härifrån...

Det är svårt att förklara, men tänk dig att en av dina föräldrar flyttar till en lägenhet där du inte har tillgång till dina saker som du behöver för att fullfölja dina båda jobb. Därifrån är det även 1 mil till replokalen och 3 mil till flickvännen. Du får dåligt samvete för att du inte kan vara där så ofta som du egentligen skulle vilja, och på toppen av det så flyttar ditt syskon till ett annat land vilket lämnar dig med dubbelt ansvar för att tillfredsställa båda föräldrars behov av att träffa sina barn. 

Samtidigt har jag flickvän, skola, två jobb, band och livets alla små överraskningar att ta itu med. Och så ska jag ju försöka få tid för mina intressen också. Lyckligtvis har jag spel som jobb, vilket gör att jag i stort sett kan köpa mig ett spel och omvandla det till artikelmaterial. Jag får dock inte betalt utan gör det för de små härliga förmånerna som faktumet att det är härligt att göra sin röst hörd inom spelvärlden och förhoppningsvis kunna inspirera folk till att uppleva samma sköna spel som förgyllt min vardag. 

Vad vill jag ha sagt ens? Att jag är stressad? Att jag är ledsen för att min bror ska flytta? Att jag är ledsen för att jag har för många intressen som jag inte bara kan lämna? Jag vet inte. Den här texten får sammanfatta hur jag skulle låta hos en psykiatriker.