Det är fredag igen. Fredag eftermiddag till råga på allt.

Alla vet vi vad fredag innebär. Två dagars evig ledighet innan det blir måndag igen att fylla med vad man än vill som kan tänkas höja livskvalitéten en aning. Jag skulle rent teoretiskt kunna plocka på mig folks plånböcker på stan, ta en buss till Göteborg och vidare mot Tyskland med båt. Väl i Tyskland liftar jag ner till Berlin och super mig redlös på en bar för äldre homosexuella män och vaknar upp på någon stackars bortglömd förort kallad Dürztburghagen.   

Eller varför inte sätta igång World of Warcraft och inte sluta spela förns socialen kommer och burar in mig iklädd endast tvångströja och haklapp?

Nej, helgen ska spenderas så mycket som det är mänskligt möjligt utan att räknas som förföljelse med Tove. Spiderman-glass ska ätas, för att omslaget på kartongen är så coolt. "Get blue" liksom, vem kan motså något sådant? 

För övrigt ska vi nog bara lata oss. Det behöver jag verkligen just nu. Jobbat övertid som någon slags döende slav med att hinna färdigt allt som ska vara klart innan min arbetsplatsförlagda utbildning, och då får man faktiskt unna sig en spiderman-glass och lite latmaskeri.

Vill bara lägga till att jag antagligen kom med Sveriges absolut sannaste kommentar häromdagen. Jag och min gode kamrat Jakob befann oss på Karlstad torg samtidigt som det haglade, snöade, blåste och regnade på samma gång. Det var då jag sa det... Något uppenbarade sig inom mitt kranium och orden löpte utmed min hjärnbark ner till gommen och ut genom tungan:

"Det är inte hattväder idag".   

Jag hade en dreadlock igår och idag. Jag tog ut den. Imorgon ska jag göra en eller två nya riktigt, riktigt tajta. Den här var bara på prov.

För övrigt har jag, på tal om gårdagens blogginlägg om mental inverkan, kommit på ett sätt att få MVG på vad jag än skriver i Svenskan. Gå in med den överlägsna känslan att den här texten kan jag inte få annat än MVG på, och överför den till läraren genom 2 eller 3 minuters samtal om vad som helst.

Det behöver inte ens vara en bra text. "Blod och död i en hink" liksom. Det är allt som behövs. Sen har du en dikt, och det funkar faktiskt.

Med mitt krulliga hår utstickande ur min svarta hatt ser jag nästan tuff ut.

Min ensamt dinglande, smala dreadlock med en liten pärla i ger mig ett intryck av självsäkerhet.

Min stora tröja med uppkavlade ärmar ger mig en viss gitarristlook.

Mjukisbyxorna avslöjar att jag är sympatisk.

De färgglada armbanden på min arm ger mig någon sorts barnslig look, som för att säga att jag är mångsidig.

Jag håller just nu på med psykologi på fritiden. Läser böcker och studerar över internet och i praktiken vilka faktorer som spelar in i hur man är som människa och vad ens sätt att klä sig på säger om en.

Låt oss ta idag, måndag som exempel. Min klasskamrat sa att någon i rummet var pojken som kallades "Det". "Pojken som kallades det" är i själva verket en bok, och detta visste jag om.

Min klasskamrat är ingen bibliofil. Han läser väldigt sällan böcker, och jag kunde bara anta att det var någon i hans familj som läste den, och gärna pratade om den vilket satt små undermedvetna spår i min kamrats hjärna. "Det är din mamma som läser boken, hon har med sig den i bilen, på jobbet, och läser den som sängläsning" sa jag till honom.   

Han blev helt paff. Jag hade rätt på alla punkter, och helt utan att vara såkallat "synsk" hade jag listat ut precis vad hans mors liv kretsade kring just nu.

Ska fortsätta läsa på det här på min fritid, för det känns som att jag har potential att bli en ganska bra "tankeläsare". Det kommer högst troligt snabba blogginlägg om flera såna här situationer inom en snar framtid då jag erfarar ett flertal per dag.

Tack för din tid.  

Jag läste nyss två inlägg ur min allra första blogg. Bloggen fanns på lunarstorm.se. Du vet, mobbningsmetropolen där pedofilpräster samsas med 19-åriga våldtäktsmän och 12-åriga fjoritsflickor som inget hellre gör än visar sina stackars förkrympta barnbröst i cam samtidigt som mamma lagar mat i köket och pappa läser tidningen.

Japp, där, på lunarstorm, hade jag min allra första blogg. Och vilken jävel jag var på att skriva. Nästan ett år gamla texter fullkomligt sopar banan med Woodpig.bloggagratis.se, och jag är helt chockad. Lunarstorm liksom. Visst, jag kunde inte visualisera ihop aspekter med varandra och sedan skapa en imaginär historia som den i inledningen av texten som du just nu läser (pedofilpräst, remember?), men ett rikligt vokabulär hade jag sannerligen, och textuppbyggnaden var rent mästerlig.

Det må låta som att jag sitter här och skryter, men sanningen är att jag faktiskt bara är rädd, paff och fascinerad. Kan man verkligen bli sämre på något som man utöver så ofta? Om vi prövar att backa några steg och ser helheten så ser jag hur motivationen att driva en (som den gamle Woodpig på lunarstorm hade uttryckt det) läsvärd och välplanerad blogg minskat. Drastiskt.  

På Lunarstorm fick jag ofta kommentarer. Klappar på ryggen av folk som sa att jag förändrat deras liv till det bättre o dylikt. Det sker inte här. Bara någon gång ibland om jag faktiskt lyckas få ner någon supervettig, twistad text som löser något random ungdomsproblem.

Utan vettiga, relaterbara texter, ingen respons.

Utan respons, inga vettiga, relaterbara texter.

The circle of evil is complete.

Damn you, circle of evil.

Låt oss bedja till Gud, Buddha, Shiva och Womba-Womba om samma gamla tider. 

Puss.

Du är inte klockan du har på armen.

Du är inte pengarna du har på banken.

Du är inte bilen du kör till jobbet.

Du är inte ditt jobb.

Du är inte antalet porrfilmer du har laddat ned till din dator.

Du är inte din svindyra högskole-utbildning som du kunde fått för 100 kronor på en bokhandel.

Du är inte det mindre barnet som du brukade slå på dagis.  

Så vem fan är du?

Hade spelning igår med bandet. Publiken radade upp sig bara någon meter framför oss och sjöng med, jublade, hoppade och log. Stora léenden. Publiken hade roligt, och då hade vi roligt.

Fick för övrigt förfrågan om studioinspelning av någon snubbe som kom fram efteråt och gav oss sitt kort. Alltid en bra början.

Nu är det mat. Porterstek med potatis om jag inte minns fel. Tallrikarna klingar i takt med besticken uppe i köket. Bäst jag går.

Jag får verkligen ursäkta mig å det grövsta för det lilla uppehåll som haft sin verkan här den senaste veckan. Jag har närmare 7 spelningar med bandet inom den närmaste tiden och nära nog varje kväll tillbringas i studion. På det har jag även skola och två yrken att sköta.

Bloggen prioriteras förstås inte lika högt, och blir tyvärr lidande. Misströsta ej dock, ty om några dagar räknar jag med att vara på fötter rejält igen. Faktum är att jag planerar ett litet bloggtema. Ska nämligen praktisera som fritidslärare. Ni vet, såna där som spelar bandy och vänder upp och ner på barn för pengar. 

Ska bli mycket intressant att se hur mina inre demoner kan tänkas frodas på ett sådant ställe. Missa inte för guds skull!

Fotnot: 

Kika fortfarande in här varje dag efter inlägg, för inom en snar framtid blir jag skrivsugen igen.

/Tack för din förståelse.

Som om du hade något val.

Rummet jag sitter i är nedsläckt. Tur är väl det, för annars hade jag blivit stressad av den rent sjukligt stökiga tillvaron. Kläder ligger slängda på soffan i en hög så stor att man i teorin skulle kunna gömma en mindre elefant där under. På tal om det så kan jag nu avslöja hur Woodpig, that would be me, väljer sina kläder på morgonen.

Jag går till högen, luktar på ett plagg som ser skönt ut för dagen, inser att det fullkomligt stinker svett av det och slänger tillbaka det i högen för att luktas på någon annan dag. Strumpa efter strumpa, byxa, tröja, kalsonger och T-shirt. Det är allt som behöver luktas fram. Om något luktar gott och fräscht tar jag det, så enkelt är det. Efter ungefär en vecka slänger jag hela högen i tvätten, två dagar senare ligger den där igen. Ett evigt kretslopp.

Till höger om mig på skrivbordet står en tallrik med matrester, två urdruckna glas, anteckningar i alla dess former och färger och en stor tändare föreställandes en pistol. Till vänster har jag min enorma, sorgligt nog urdruckna, kopp blåbärssoppa och sju rattar där jag styr musiken som spelas i mina öron via ett par studio-lurar.

Det är svårt att vara missnöjd, och samtidigt är det svårt att vara helt nöjd med tillvaron. Klockan är trots allt tio i ett på natten, och det finns inte mycket att glädjas över såhär dags. Pussarna jag fick av min mycket gode flickvän i eftermiddags värmer fortfarande mitt ansikte, och det är jag såklart tacksam för. Jag är även tacksam för att jag äntligen skrivit färdigt den där påstressande krönikan för FRIDA. Kan ju passa på att berätta hur det går till att vara krönikör förresten, för er som är intresserade.

Jo, min chef Karolina och jag diskuterar lite via mejl om potentiella ämnen. Om det är, låt oss säga "jul", så skriver hon om jul i sin spalt och jag skriver en krönika om det. Vips, texterna är knutna med varandra. Självklart får jag en viss deadline (senaste datum att lämna in), och det är här stressen ibland ligger, om man inte är ute i god tid med texterna. 

Nej, nu får det vara nog med brainstorming för idag, god sömn åt ett gott folk.

Jag har alltid föreställt mig ett bländande sken ovan molnen där jag vitklädd och vacker svävar, och han ska tala med mig, och förklara varför allt blev som det blev.