Det finns saker som jag aldrig kommer att förstå. Varför är tjejer så mycket snyggare än killar? Varför ska man förbjuda abort? Varför har torkade russin ett eget namn och varför kom Hitler till makten?

Men det finns en sak som slår allt detta med hästlängder. Jag talar om Astrid Lindgrens enorma framgång som författare. Hur kan man bli så oerhört framgångsrik när man skriver saker som: "Tommy och Annika lekte och hade roligt i trädgården"?

Visst, kvinnan var en mycket god sådan som alltid ville barns bästa, men jag tror faktiskt att det handlar om moral snarare än vilja i fallet att tycka om henne. Du har helt enkelt blivit tvingad att älska Astrid.

Det ska erkännas att Astrid var en mycket kreativ tant som kom på uttryck som "pilutta dig" eller "Tjillevippen" men numera finns det droger för sånt, och det behövs för övrigt inte alltför mycket fantasi för att komma på ett låtsasord. "Krummelidutthäpp", ser ni! Jag gjorde just ett ord! Det är ju helt fantastiskt!(?)

Fundera lite själv, är Astrid verkligen värd all uppmärksamhet eller är det bara något som av gammal moral och vana har vuxit till ett fenomen som vi inte vill förlora? Jag är helt övertygad om att svaret är det senare. Det handlar inte om att Astrid är dålig utan snarare om att andra författare av barnböcker har varit lika bra eller faktiskt ännu bättre.  

Böckerna är för barn, jag vet. Men det finns oerhört många böcker som är minst lika bra som Astrids. Vem vet vad Sven Nordqvist har skrivit? Pettson och Findus, såklart. Svensk historias skönaste radarpar som håller minst lika hög klass som Astrids karaktärer. Men varför hyllas inte Sven? Jag förstår inte, kommer aldrig att förstå.

Ta nu inte den här bloggen som ett attentat mot det svenska kulturarvet. Ta det som en nypa frisk luft i det lilla facket av hjärnan där Astrid alltid hyllats som en levande (nu död) gud.

Tack för att jag får  lägga mina åsikter på bordet utan att bli kränkt vare sig i kommentarsrutan eller i verkliga livet.

/Wood

Mitt liv är en röra. En stor jävla ostädad röra. Lite som bagdad efter en rejäl bombning. Jag gillar inte alls hur stressigt jag har det nu. Det var ok i början men man ledsnar med tiden. Att alltid veta exakt hur dagen kommer att se ut och att komma hem klockan 10 på kvällen varje dag är tröttsamt på en nivå som kan mäta sig med att äta större delen av ett fönster.

Idag missade jag sista bussen från Skåre till busstationen, en sträcka som mäter ungefär 11 km. Efter att ha åkt den vanliga sketna stadsbussen var jag försenad med ungefär 40 minuter till första lektionen, och då hade jag inte ens hunnit halvvägs till skolan. En och en halv timme hade jag lyckats ta mig till Hammarö lagom till lunch och här är jag nu, i skolan. Klockan 16.00 ska jag ha baslektion och efter det ska jag repa med bandet inför spelningarna på lördag. Kommer väl hem i lagom tid till jul. Typ.

Dags att börja jobba nu känns det som. Hade bra så hörs vi. Eller njae, du hör mig. Jag får ju aldrig veta vem du är.

Jag och en god vän gick idag och kikade på min gamla skola. När vi gick in genom dörren möttes jag av kommentaren: "Det är ju fan den där jävla bögen!" 

- Vadå är han bög på riktigt?

- Ja!

- Uuuh!!!

- Han tar oss på snopparna, spring!

Hur fan gick det här till? Hur långt tänker folk idag egentligen? Även om jag hade varit homosexuell hade jag knappast sprungit och tagit såna där jävla avskum på snoppen, och den stora frågan är väl egentligen: Hur fick jag den här stämpeln?

Jag har för mig att min kompis blev trött på fördomar mot homosexuella och sa något i stil med: "Men kom så ska jag krama dig då" någon dag. Men hur det faktiskt gör varken honom eller mig till bög, och hur det gör oss till vidriga monster som man flyr från, det kan jag aldrig förstå.

Det äcklar mig något så fruktansvärt, hur de minsta barnen noga tittar efter hur en bög kan tänkas röra sig och hur de större kastar glåpord efter en. På något sätt är hela historien rätt rolig, men sättet man idag behandlas på om man skulle råka vara homosexuell är inte bara förbjudet enligt lag utan även något som borde ha dött ut tillsammans med nazismen för sisådär 60 år sen.

Tar för tillfället en paus från min uppsats i Fritidskunskap och skriver här istället. Logiskt? Inte ett dugg. Kul? Inte särskilt. Samhällspolitik? Det hör inte hit.

Den något überstressiga dagen har gått... Bra. Även om jag under dagen fått ett sorgens besked. Marley och Scoobey, mina degusar, som bott här i lite mer än ett halvår är tydligen anledningen till min eviga sjukdom. Jag är alltså allergisk och kan inte ha kvar de. Det är med yttersta sorg i hjärtat jag kommer att säga farväl till de imorn när de ska lämnas tillbaka till affären. Det har varit underbart grabbar! För nog tusan kommer det att bli tyst här i källaren, och Woodpig kommer att sitta här nere i sin ensamhet. Orörd, ensam, i tystnad. Hemska tanke. Hemska verklighet.

Nu är det dags att återgå till arbetet som fortlöper skrämmande sakta.

/Sorgsen Wood out... 

Nu sitter jag i klistret. Rejält. Slutar halv 5 imorgon. Ska då ta bussen från Hammarö in till stan, något som tar ca 20 minuter. Klockan 5 börjar min genrepetition (alltså sista repet någonsin) innan jag ska på turné med funkbandet i den kommunala musikskolan där jag är bassist. Repet håller på i ca en timme, alltså till klockan 6.

Klockan kvart i 6 MÅSTE jag befinna mig i idrottshallen Gjutaren som befinner sig på andra sidan stan för att dömma en handbollsmatch där jag var absolut sista man som kunde dömma, reserver är alltså att glömma. Hur i hela Märtas faster är det meningen att jag ska klara av detta? Utan en matbit i magen! Nog för att jag är lockhårig men det här går ju inte för sig... Jag får helt enkelt... Springa. Men där har vi ett till orosmoment. Jag är sjuk i hela halsen. Precis som för en och två och tre månader sen.

Jag börjar bli trött på den här eviga hetsen. Faktiskt. Någon måtta får det för böfveln vara.

Jag beslöt mig för att skita i Kapitel 3. Det är helt enkelt för privat. Jag väljer faktiskt att skita i alla Kapitel, de tillhör det förflutna. Jag skulle knappast vidga min kreativitet genom att sitta och skriva av något jag skrev för 2 veckor sen. Låt mig nu gå in på vad dagens titel handlar om.

Jag är spelrecensent. Jag älskar spel och har sedan barnsben noga följt varenda tänkbart steg i spelutveckling och konsolförsäljning. Så vad är min uppgift då? Att spela spel, helst klara de, och sedan skriva om de. Låter det inte fullkomligt underbart? I vissa fall är det riktigt, riktigt hemskt. Som när man bara har ett par dagars deadline och måste hinna spela igenom ett skräckspel vilket man får använda kvällarna till för att hinna. Eller när man måste spela ett urkasst spel och sedan utförligt beskriva vad som är dåligt, vad det kunde ha vart bättre på och varför det får ett så pass lågt betyg när man mycket hellre hade klottrat ner att spelet stinker frän urin lång väg för att sedan glömma det för all överskådlig framtid.

Men för det allra mesta är jobbet som spelrecensent riktigt härligt. Som idag, söndag, till exempel. Jag har ägnat större delen av dagen åt att spela spelet "Within a deep forest". Ett plattformsspel i 2D som faktiskt är svenskutvecklat av samma kille (Nifflas) som gav oss spelen "Knytt" och "Knytt Stories". Faktum är att alla tre spelen är fullkomligt gratis att ladda ner. Japp, lagligt också. Och efter att nu ha spelat alla tre spelen kan jag bara konstatera att Nifflas är kung, för evigt. För att släppa såna här spel alldeles gratis är som att skänka folket bröd och vatten för dagen.

Jag kan direkt skvallra om att alla tre spelen kommer att få höga betyg. Exakt hur höga får ni se när recensionerna kommer upp på Gamesquare.se, en sida som inte alls är färdig än men under starkt arbete av bland andra mig.

När vi ändå talar om spel så kan jag säga att jag längtar efter fredagen den 16/11. Då släpps nämligen Super Mario Galaxy till Wii. Och som jag har längtat. Jag vet vad ni tänker: "är inte Mario för... Ehm... Barn?" Men jag kan lova och försäkra. Man blir aldrig för gammal för Marios underbart lättsamma och kreativa plattformshoppande. Aldrig någonsin. Och när man som jag är uppväxt med den överviktiga rörmokaren i röd mössa är det omöjligt att inte smygtafsa på allt som påminner det minsta om Mario. Jag ser det framför mig, hur jag på fredag kommer att springa in i spelbutiken som ett litet barn och bröla: "den!" samtidigt som jag pekar på spelet så vildsint att jag potentiellt kan sticka ut ögat på expediten. På fredag kväll finns risk för lite första intryck här i bloggen.

Knytt, Knytt Stories och Within a deep forest finns alla att ladda ned fullkomligt gratis på http://nifflas.ni2.se/. Superbt!

Var som ni vet ledig och bortrest en vecka. Men fy satan vilket pris man fick betala för det när man kom tillbaka. Har spelning med 2 olika band varje helg i November vilket medför en herrans massa plinkande i replokalen varje dag. När jag relativt sent på kvällen äntligen kommer hem väntar mig 2 yrken och en skolgång. Klockan är just nu kvart över ett och jag blev alldeles nyss klar med dagens jobb.

Ingen rast, ingen ro. Och såhär kommer det att fortsätta hela November och även December om det vill sig väl. För nog tusan älskar jag både mina yrken (skribent och krönikör) och mina band. Jag önskar bara att dygnet hade lite fler timmar. Typ, 34 kanske? Hur låter det?  Nu blir det sängen för min del. Kommer att somna direkt, som ett 1.80 meter långt barn. Imorn bitti vaknar jag, pigg och kry för en ny dag. För sådan är min kropp nu. Den har vant sig vid 5 timmar sömn per natt. Och skönt är väl det, för annars hade jag gått runt som en Zombie i skolan och hela den här levande-död-grejjen har aldrig riktigt klätt mig.

OLW Popcorn med smörsmak. Om Woodpig själv får välja.  

Kapitel 3 får vänta ännu en omgång... 

Det är troligtvis ingen större hemlighet längre. Jag vill ha dreads. Den största anledningen är faktiskt inte att jag tycker att de är snyggt utan att jag gillar att jävlas med de som tycker att det är fult, folk som dömmer hunden efter håren alltså.

Nu är det så att mamma lyckats psyka ner mig totalt. Fullkomligt megatotalt. Hon menar att jag absolut har alldeles för tunnt hår för att göra dreads samtidigt som många andra bestämt hävdar att det är precis lagom. Jag antar att det enda jag egentligen kan göra är att samtala med afrikanen som ska göra dreadsen och fråga om mitt hår duger. Om inte så får det väl bli... Kortklippning... Eller nåt. Hemska tanke.

Jag vill avsluta blogginlägget med ett högst ironiskt hatmeddelande till min gode vän Anna som varje dag påminner om hur fluffigt och bebisaktigt mitt hår är: Du må tvivla nu, din patetiska ursäkt till destruktivism! Men den som skall skratta ut sina vedervärdiga spottloskor sist blir ingen annan än JAG! Och du skall gråta som en gammal tantfarbror på savannen över dina missbedömningar! Jag skall segra. Punkt slut.  

Tack och adjö.