Gamle Woodpig har gått och skaffat bilddagbok... Japp, så är det, och jag gillar det stenhårt. Faktum är att jag gett mig på att skapa serier som jag lägger upp där av och till men jag kommer självklart stanna kvar här och skriva, precis som vanligt. Den här serien är bara ett lågupplöst exempel på vad du kan få se om du klickar dig in på http://Woodpig.bilddagboken.se

Gör det nu, tänk vad mycket tid du bränner!

Den här serien är egentligen bara ett prov på hur Paint funkar när det kommer till serieskapande, själva skämtet är en annan femma...

Julen är bra härlig. Paket, julmat, gemenskap, ni kan visan utantill vid det här laget. Ett, tu, tre och fyr så har man tänt adventsljusen. En ritual som utförs på söndagskvällen tillsammans med familjen samtidigt som man äter knäckebröd med fint hyvlad ost. Den 13 december är det för övrigt Lucia-mys på alla skolor i hela Sverige. Då svimmar 20 % av alla flickor samtidigt som pojkarna skrattar så snuset flyger, sen är dagen över och flickorna lovar sig själva att inte svimma nästa år.

På självaste julafton vaknar man med julstrumpan liggandes på skrivbordet med ett paket eftersom ingen orkade spika upp den. Det är alltid ett par kalsonger eller en budgetparfym. Sedan går man upp och kikar lite på paketen, bråkar med familjen, äter frukost, bråkar om badrummet med familjen, delar ut paket, bråkar om att "vi minsann måste hinna till farmor och farfar i Skagersvik i tid" och slutligen åker man till farmor och farfar för att spendera dagen med gitarren i ett mycket avlägset hörn av huset.

Klockan 15:00 börjar Kalle Anka. Hela släkten samlas som en skock får framför TV'n. Alla utom Oskar och pappa. "Strunt" tycker Oskar som sitter kvar med sin gitarr och inte har en aning om vad pappa gör istället för att beundra Benjamin fucking Syrsas lama presentationer år efter år. Klockan 18:00 kommer Tomten, yngsta kusinen som är 11 år fnyser nonchalant åt hur fånig hela historien om Tomten är, men Oskar ser i hennes ögon hur hon har väntat hela året på den rödklädda farbrorn som alltid är så snäll.

Framåt sena kvällen är det dags för supergod och bedrövligt äcklig julmat. Japp, den är både supergod och bedrövlig. Prinskorv, köttbullar och revbensspjäll är mat för kungar, men när det kommer till inlagd sill och snuskigt fettspad i äckelpäckelgryta som härstammar från innanmätet av en sedan länge stendöd gris säger Oskar stadigt och stenhårt nej. Efter maten är det kollektiv sittastill övning i form av ett gammalt kassetband från tidigt 1900-tal där farmors pappa håller ett tal som Oskar aldrig förstått samtidigt som farmor gråter och yngsta kusinen ivrigt väntar på att få utlopp för sitt spring i benen.

Snart somnar hela släkten och kvar i resterna av det som var julstämning sitter Oskar och en hög julklappar. Skagersvik är fortfarande superdåligt på att dölja hur mörkt och kallt det egentligen är. Det spelar ingen roll hur han försöker, Skagersvik är en plats utan sann glädje för Oskar. Han har aldrig förstått varför, för här finns både dator och gitarr, men det är ändå något med mörkret som täcker Skagersvik som en kall och dyster hinna som gör Oskar rädd. Rädd och liten kryper han ihop i det mest avlägsna av rum han kan finna och spelar gitarr samtidigt som han väntar ut julafton.        

Så kommer jag ihåg julen, och det gör mig nästan lite nervös...

Ett fan av bloggen gjorde den här julanpassade bilden, och självklart tänker jag stolt visa upp verket genom att använda bilden som oficiell visningsbild hela december månad!

Häromdagen fick jag frågan: Är du lycklig?

Jag behövde inte ens fundera, jag känner mig lycklig. Pömsig och lycklig. Det kanske är en kombination av min extrema överkonsumering av julmust och faktumet att i stort sett allt i mitt liv går bra just nu? Nej, det här är inte en fånig text om lycka, det är en fånig text om mig. Kom in eller stå kvar, vad ni behagar.

Igår funkade äntligen besöksstatistiken och jag lade märke till en näst intill skrämmande ökning på antalet unika läsare per månad. Från 499 i i Oktober till 771 i November. Det var ursprungligen tänkt att jag skulle satsa på 750 läsare nu i December men jag blir såklart superglad när jag  nu kan satsa ännu högre, även om jag måste tvivla både en och två gånger på att jag kan skyffla ihop 1000 läsare nu i juletider. Svenska folket är för upptagna med att doppa kladdigt bröd i den snuskiga grytan.

Nästa blogg kommer att handla om julen, vi ses då!   

En busschaufför påminde mig idag om att jag måste byta ut månadskortet som man klistrar på busskortet tills imorn. "Jag ska byta så fort jag kommer hem" ljög jag och klev på bussen samtidigt som jag funderade på varför alla busschaufförer är kroniskt aggressiva mot alla under 65.

Även november ska dö. Om bara några få timmar, inte ens ett dygn, är det december, och alla som hatar november ska mysa av innerlig glädje. För ingen gillar november. En liten skitmånad där absolut inget händer, förutom att kylan kommer krypande. Svenskarna vet innerst inne att nu kommer den halvan av året som är fullkomligt utan barmhärtighet. Sommaren är utslagen, vintern vinner på knock out och det kollektiva varm-choklad-drickandet är ett faktum. 

Men nu är det ju över. November är över, slut, borta, död, begraven och bortglömd. Månaden som alla hatar är död, och vi firar med julbelysning, pynt och glädje runt plastgranen. Barnen får paket som en påminnelse för vilken tråkig väntan november är. Grisen väntar ängsligt genom hela jävla november för den vet... Den vet att snart ska den bli slaktad och tillagad med grov senap för att tillfredsställa de stackars novemberhatande svenskarna.

I hela huset lyser det av juldekorationer, som mor har längtat efter att få sätta upp de. I Oskars rum lyser endast en stark och klart grön lavalampa, precis som den har gjort hela året. Den påminner honom om att julen är ett jippo, att november inte är sämre än någon annan månad, för alltihop är bara ett enda jippo. Ett jippo som jag gärna spelar med i, för jag gillar prinskorv och paket.

Den 19 augusti 2007 blev Oskar dumpad av sin flickvän. Mindre än en månad senare skulle de fira årsdag tillsammans. De skulle gå ut och äta skitdyr restaurangmat på stans finaste restaurang för att fira att de älskade varandra, och allt skulle vara så vackert och så perfekt.

Likt förbannat satt han där och kunde varken gråta eller skrika. Gråten och skriken hade hon tagit ifrån honom och ingenting hade han kvar. Hon var allt han hade, allt han någonsin skulle ha, och han förlorade henne. På det viset var allt var som det alltid hade varit, men inget var som förut.

Hennes familj, hennes släktingar, alla hennes kompisar... De som blivit hans familj, hans släkt och hans kompisar togs ifrån honom den dagen, den 19 augusti, och han kommer ihåg känslan. Det var som om någon hade slagit hål på hans glas, och allt han ägde rann ut. För att inte tala om hur hon helt plötsligt hade slutat bry sig om hur han mådde.

Bubblan hade spruckit och världen var så mycket hårdare än han mindes den...     

Oskar blev ett deprimerat vrak utan syfte och mål i livet. Allt han hade hade tagits ifrån honom, och att börja om från början någon helt annanstans fanns inte på världskartan. Därför skulle han nu gärna vilja dela några ord med världen, och dig. Framförallt dig.

Den tavla du en gång hade finns inte längre. Den har brunnit upp, och världen kommer aldrig mer att bli sig lik. Du hatar allt och alla du, och inte är du sen att påpeka det. Är det ditt fel? Är det hennes fel? Är det naturens gång eller guds vilja som sett till att det blev såhär? Du tittar ner i marken, på ruinerna av det som en gång var ditt paradis, din egna tavla, målad i lyckans färger.

Jag vill att du ska titta upp. Ser du? Precis framför dig står en alldeles vit och blank duk, och bredvid den alla möjliga och omöjliga färger. Du målar. Du bestämmer vilken färg som ska vara vart, och hur din egen tavla, din egen värld, ska se ut. Ta tag i dig själv, smiska dig trefaldt och gå ut i världen och se alla glada människor.

Evig lycka kanske inte finns. Kanske måste vi ibland vara ledsna för att uppskatta det vi har. Men en sak vet jag säkert:

Det finns fan ingen evig sorg heller.  

20 snabba frågor som enkelt och snabbt talar om för dig om din chef är psykopat!

En enda tanke kretsar i Woodpigs huvud när han läser denna mening i kvällstidningen Expressen. Ett ord som uttrycker Woodpigs exakta känslor landar på spetsen av hans tunga direkt och han kan nästan inte låta bli att sätta i halsen när han säger: Va?

Är det på fullaste allvar meningen att jag ska gå in till farbror chef och kika efter exakt hur mycket psykopat han är på en skala? Jag föreställer mig situationen framför mig och vet inte om jag ska skratta eller gråta:

Anställd: Jo... Ehm... Jag undrade om jag skulle kunna få ställa 20 snabba frågor till dig?

Chefen: Nej.

Anställd: Snälla?

Chef: Nåväl.

Anställd: Tack *Kikar på anteckningar*. Jo, jag funderade på det här du vet... Du råkar inte ha dödat hela din familj någon gång?

Chef: Jo... Jag blev arg, kunde inte kontrollera mig.

Anställd: Mmm... Lätt hänt.

En till funderare som slagit mig är hur man ska agera om chefen faktiskt visar sig vara "psykopat" enligt det här totalfåniga testet?

- Har åklagaren något som helst bevis som grund för sina anklagelser?

- Jo, jag har ju det här testet i Expressen vettu...

Nja... Antingen har någon smugglat in en dålig svamp på Expressens kontor eller så råder allmän årstidsförvirring i form av ett för tidigt aprilskämt.

Någon som kommer ihåg mitt blogginlägg om Gorillaz nya album D-sides? Bra!

Skivan som börjar hur bra som helst med Hong Kong, Rockit och Honkongatong blir en enorm besvikelse när resten av skivan visar sig vara remixade låtar från tidigare album. Gorillaz som aldrig har gått att sätta i något fack placeras nu i Discomusik och jag vill bara hänga mig... Hur gick det så snett? Dög inte original-låtarna?   

Jag vet nu att Gorillaz endast är ännu ett av världens ofantligt många kommersiella struntband. Det är hur lätt som helst att sätta sig och pilla lite med redan existerande låtar och sedan sälja de dyrt, men inte trodde jag att Gorillaz var i sådant behov av pengar att de offrar hela sitt anséende som det legendariska band de blivit?

En låt har det lagts ner mycket jobb på. Feel Good Inc i remixformat är faktiskt riktigt härlig att lyssna på och den genomsyras av kvalitét från början till slut. Något som tyvärr inte går att säga om de andra remixade låtarna.

Jag hoppas verkligen inte att nästa album kommer att bli en likvärdig besvikelse, för jag kommer inte att förlåta två gånger i rad.  

I den lilla förorten Skåre bor Oskar tillsammans med sin familj. Oskar bor i källaren, familjen bor två våningar ovanför. Familjen samlas vid middagen, för övrigt ser inte Oskar sin familj särskilt mycket. Ibland stöter han på någon strövande familjemedlem i köket eller möjligtvis i TV-rummet som händelsevis ligger på samma våning som Oskars källare.

Oskar är smal, spenslig. Innan Oskar har ätit frukost framstår självaste Gollum som lite småmullig i indirekt jämförelse. Så spenslig är Oskar, för han har varit sjuk hela sommaren och hösten och kommer troligtvis aldrig någonsin bli helt frisk. Kanske kommer han att dö i denna eviga sjukdom? Kanske kommer han en dag mirakulöst att vakna upp frisk som en nötkärna?

På gymnastiken i skolan kan inte Oskar vara med, han är för sjuk. Om han inte följer det tant-tempo som Gud har tvingat honom till får han feberyrningar och ligger och hostar som en vettvilling.

En dag klättrade Oskar upp i en basketkorg för att se gympalektionen från ett lite bättre perspektiv. Den krullhåriga och småknubbiga gympaläraren kallade Oskar för Nicke Nyfiken. Det tyckte klassen var roligt.

Oskar är hemma idag, det är tisdag eftermiddag. Igår hann han vara i skolan i ungefär 5 minuter. Här följer en rekreation.

Läraren Michael står och pratar om hur man kan lära sig effektivare och ska just skriva färdigt punkt 9 när Oskar räcker upp handen.

Michael: Ja, Oskar?

Oskar: Jag måste nog spy.

Michael: Jag ser det, du är ju alldeles kritvit.

Oskar reser på sig.

Michael: Har du mått dåligt under helgen?

Oskar: Inte ett dugg.

Michael: Krya på dig.

Oskar: MMhmfff...