Jag fick följande i julklapp i år:

* En iMac, 24 tums-modellen

* En Gibson Les Paul 

* En 82 tums HD-TV

* En sony HD-projektor

* Playstation 3

* Xbox 360 Elite

* 2 slavar

* Postorderfru från Vitryssland

* Grava kommun

* Mindre afrikanskt land

* 250 baslektioner med Flea samt nyss nämndes Fender-bas

* Kurt Cobain's kranium

Nästa år vill jag ha ännu dyrare grejer. Jag är en bortskämd 5-åring, ge mig allt jag pekar på.  

Jaha ja. Så var det dags. "Denna ljuuuuva bellaaaaaa notteeeeeeee" ekar i mina öron och hela släkten sitter och tjurar lite sådär småenträget för att jag väljer att avstå från århundradets repris Kalle Anka och istället sitta här vid datorn och vänta på mat, julklappar eller annat vettigt.

Att jag är så konstig i deras ögon... Att det är så konstigt att jag inte vill se på Kalle Anka... Kalle fucking Anka liksom... "En riktig bamsing till björn, RAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAUUUUUUUUUURRRRRRRRR" brölar Baloo ut över hela vardagsrummet, och det gjorde han tamefan förra året med. Finns det ingen barmhärtighet?

Hur som helst, jag fick annorlunda julklappar i år, väldigt annorlunda. Russin av mamma och pappa till exempel, och någon sorts väckarklocka som lyser upp taket med klockslag så att man med ångest i hjärtat ska kunna se hur få timmars sömn man har kvar innan det är dags att gå ut i den bitande vinterkylan.

Den bästa klappen hitills fick jag dock av min bror. En datormus. Eller som Baloo hade sagt: "En riktig bamsing till mus". För det är verkligen ingen blyg present brorsan kostat på mig i år. Microsofts absolut senaste och bästa sidewindermodell (i runda slängar 800 spänn) pryder nu mitt skrivbord och jag värderar den ungefär lika högt som min effektivaste testikel (vilken nu det är). Det finns så många knappar, och det finns så mycket att älska med den, att du skulle tröttna på den här bloggen långt innan jag ens var halvvägs igenom min kärleksförklaring. Låt oss helt enkelt säga att det är en datamus för en karl. Helt klart. Köttigt scrollhjul i metall för övrigt.

Av mig fick brorsan TV-spelet Guitar Hero 3 som han under falsksång och glädjeryck utövade och strängeligen vägrade åka till farmor och farfar, men vi kom iväg till slut. Pappa fick en (dyr och tjock) bok som han redan läst och mamma fick ett helt set sladdar och lurar till sin nya musikmobil. Farmor och farfar ska om bara några timmar få ett häfte serier som jag gjort själv. 11 stycken närmare bestämt. Låt oss nu hoppas att de har sådan samhällskritisk humor, jag betvivlar.

Innan jag går och dricker glögg och käkar prinskorv tills jag dör eller förkastas i andra gradens koma tänkte jag passa på att... *Suck*... Önskar er en riktigt... God... (Kan det bli klyschigare?) Jul.    

Pirates of the Caribbean. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Jag såg den hos min gode vän Linus om jag inte minns fel, och jag älskade den. För första gången någonsin fick jag se Johnny Depp, och det var kärlek vid första ögonkastet. Inte nog med att han har sjukligt tjusiga dreads och ett allmänt ballt utseende (lite som man skulle vilja att en polare på stan skulle se ut, minus pickadolerna förstås), hans skådespelartalanger gör honom väldigt lätt att tycka om.

Med Jack Sparrow (Johnny Depp) i spetsen är det enkelt att glömma andra talanger såsom Mr Gibbs (whatever gubben heter), Elisabeth Swann (Kiera Knightley), de två piratsnubbarna varav en är tjock och flintis och den andra mager och enögd samt den genomonde engelsmannen som faktiskt lyckas riktigt bra med att få mitt hat riktat mot honom. Orlando Bloom är också lätt att tycka om, men han kan tyvärr inte ens jämföras med nyss nämnda talanger. Hade Orlando varit ful hade han inte haft minsta lilla chans att medverka i en storfilm som denna, så duktig är han inte, inte ens nära.

Hur som helst, när ettan var slut fanns det inte en tanke i mitt huvud på att det skulle komma en tvåa och till och med en trea. Slutet i ettan är ju hur lyckligt som helst, varför skulle helt plötsligt en bläckfiskluktande farbror som kan lira orgel med skägget lägga sig i? Och ännu värre blir det i trean då hela världen (!) kommer på besök till karaktärerna som vi lärde oss älska i den gamla goda ettan.

Nej, handlingen är inget vidare i Pirates of the Caribbean två och tre, inte ens nästan. Det är lite som herr Sparrow säger: "Vi måste först hitta nyckeln till det den nu låser upp, och eftersom vi inte vet vad den låser upp måste vi även hitta det men allra först måste vi förstås hitta nyckeln till det den nu låser upp vilket vi inte har". Jag blir förvirrad, lite ängslig och än en gång förvirrad över handlingen i Pirates, och efter att ha sett trean tre gånger (passande nog) kan jag ännu inte riktigt hänga med i alla svängar.   

Nej, konstigt nog är Pirates som jag gillar så mycket en ganska dåligt planerad trilogi. Det är här min poäng kommer in (piffig övergång va?). Karaktärerna är många och stora, och det blir lite som ett elitens möte där man bara kan sitta och le åt hur alla spelar över lite extra för att charmera sin publik. Johnny Depp har fått för sig att hela trilogin kretsar kring hans förmåga att vara rolig, så är även fallet med Kiera Knightley, farbrorn som heter Mr Gibbs i filmen, Tentakelgubben, ja i stort sett varenda en av skådespelarna gör sitt allra bästa för att spela över lite extra, och när själva filmen egentligen är rätt tråkig så är det tur att man kan njuta av detta istället.

Jag skiter i ifall den här bloggen är felstavad och extremt dåligt formulerad. Jag är sjuk. Arg och sjuk. Förbannat åt helvetes jävla snorsjuk.

Jag är så sjuk att jag i detta nu starkt överväger att hänga mig, alternativt kasta mig framför ett tåg eller fråga en nazist vad klockan är. Jag är så sjuk att jag skulle kunna klå upp en hel boskapshjord för några ögonblick av fridfull friskhet. Det kliar så förbannat i bihålehelvetena att jag faktiskt planerar att knytnäva mig i ansiktet tills dess att bihålorna blottas och jag kan gräva ut bakterierna för hand, en och en.

Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Är jag inte en av de fredligare varelserna som vandrat på Guds gröna jord?  

Om 3 minuter är det 23 December, dan före dopparedan. Jag är ungefär lika sugen på dans runt granen som praktisk utövning av medeltida tortyrkultur.

Tomten, i år önskar jag mig ett starkt immunförsvar, bot mot tinitussen, starka ben i mina ständigt brutna armar och ett litet, litet kex.

Amen.

Vaknade upp sjuk igår. Supersjuk, i halsen till råga på allt. Inte helt bra när jag skulle uppträda på julshowen och nej, resultatet blev inte lika bra som det hade kunnat bli, om än dock klart dugligt.

Idag vaknade jag upp av att jag inte fick någon luft, och hade jag inte haft min medicin precis bredvid sängen hade jag nog inte skrivit den här bloggen just nu. 

Jag har för övrigt fått en diagnos på min sjukdom: Överkänslighet i immunförsvar och ansikte, tydligen. Det här innebär att så fort jag drabbas av minsta lilla bakterie faller jag in i djup trötthet och "sjukdom" när en vanlig person med normalt immunförsvar hade stött bort bakterien och inte ens märkt av den. Mina chanser för att bli riktigt duktig på någon konditionssport är totalt bortblåsta, och då är det väl skönt att jag kan satsa på musiken istället.

Spelade för övrigt igenom Knytt: Stories från början till slut igår när jag hade lite tid över, och herrejävlar vilket bra spel det är. Inte nog med att det slår sin föregångare Knytt på näsan på alla punkter, det är som en helt annorlunda upplevelse, trots att det i grunden är samma sorts spel.

I Knytt: Stories ska man förstöra en stor maskin som gjort ett litet landskap alldeles grått. Problemet är att ett monster vaktar grottan, och man måste på något sätt ta sig förbi monstret. När jag till slut hittar alla prylar som behövs för att ta sig förbi monstret och stänga av maskinen är det en speciell känsla som tar tag i mig. Det känns som att jag uträttat något. Trots att det bara är ett spel, trots att jag bara är ett litet Knytte som klättrar på väggar och springer med väldigt små steg känns det som om jag uträttat något när jag springer i den pastellfärgade världen med hundratals små fredliga varelser som inte fanns där förut.

Det må låta som att jag är högst mentalt instabil när jag som fullfjädrad karl blir berörd på det här sättet av ett spel, men jag kan bara råda dig till att prova själv. Om du spelar på rätt sätt och med rätt inställning till spelet kommer även du att bli berörd, lite som av en riktigt bra film.

Nu ska jag iväg och handla julklappar, trots att min fysiska hälsa är ungefär lika kul som inbördeskriget i Korea. Vad gör man inte för sina nära och kära...

Du ser rubriken? Bra. Det är även rubriken på min novell som vann novelltävlingen vilken jag bloggade om igår. Fundera på vad jag vill berätta med den här berättelsen.  

En stickad vante i vinternatten.

Den hårda, kalla kedjan mot hans kind gjorde ont när han lutade sig mot den. Hans nakna hand följde den frostbitna kedjan ned till det marinblåa däcket där det hade fästs vid en rejält tilltagen, lika frostbiten, ring i metall. På grund av det stora hålet i mitten var det omöjligt att sitta bekvämt i gungan, kanten var för smal och hålet för brett. Det var som att självaste gungan hatade honom där han satt och ömkade sig, kväll efter kväll. Lukas var van. Alltid hade han sökt sig till andra, och alltid hade de avfärdat honom. Likt lejonflocken avfärdar sin svagaste, likt expediten snäser åt den kund som inte kan betala, likt tränaren om och om igen påminner den sämsta i laget om hur dålig han är, så gjorde gungan mot honom nu.

Klockan var ju för fan över elva! Lukas fick finna sig i att gungan inte kunde vara vänlig och öm dygnet runt, speciellt inte mot honom, för Lukas var äcklig. Hela hans närvaro var äcklande. Det hade han fått lära sig, och även om han för länge sedan har lärt sig sin läxa fick han varje dag veta hur äcklig han var. Flickorna höll sig för både näsa och skratt när de gick förbi honom, och det spelade ingen roll hur länge han tvättade sig eller hur dyr parfym han köpte. Lukas luktade äckligt helt enkelt, så var det bara, så hade det alltid varit. Pojkarna i sin tur, hade skapat en intern tradition som innebar att Lukas varje dag var tvungen att gå genom ”korridoren” för att komma hem. ”Korridorens” regler var enkla. Alla utom Lukas ställde sig längs med väggarna i den mycket smala korridoren som vätter mot utgången på Gruvlyckeskolan. Om Lukas lyckades springa genom ”korridoren” utan att falla ihop av alla slag, knuffar och sparkar var han fri för dagen, annars fick han börja om från början, igen och igen och igen.

Det var bara att finna sig, för det fanns inget Lukas kunde göra åt saken. Tradition var tradition, och man bryter fan inte en tradition. Han tittade sig i spegeln varje dag och insåg att de hade rätt, han var äcklig. Krulligt äckligt hår, äckliga bruna ögon, äckligt leende, äcklig näsa, och vad i helvete är det där? Det är ju nästan en finne! Hav barmhärtighet o du store likväl allsmäktige i himmelen! Men den store likväl allsmäktige visade inte barmhärtighet, för Lukas hade han sedan länge glömt bort. Egentligen var det inget fel med Lukas utseende. Många tjejer tyckte faktiskt att han var riktigt snygg, även om de aldrig skulle erkänna det för någon, inte ens för sig själva. Så äcklig var han. Lukas hade bara haft oturen att flytta med sin alkoholiserade far till Gruvlyckan.

Hans mamma hade gått bort och pappan hade inte råd att bo kvar i det stora huset som Lukas så väl kommer ihåg. Hela det stora huset luktade mamma. Hon var alltid så glad, så snäll, så vacker och ljus. Precis som om hon hade varit en liten solstråle, ämnad just för Lukas. En solstråle som alltid fyllde honom med värme när han kom hem från sin underbara skola med sina underbara kamrater. Nu fanns bara mörker, kyla, frost, vinter, smärta, ensamhet och minnen av en kritvit, död mamma som legat alldeles stilla på sängen en morgon, likt en stolt och vacker blomma som helt plötsligt vissnat. En tår rann sakta nedför Lukas kind i samma ögonblick hans hand nådde däcket där han satt och gungade sorgset. Av och an gungade han, likt en fågel sjunger ut sin sorgesamma klagosång över världen. Den enda som lyssnade var gungställningen…

Lukas pappa saknade all förmåga att kommunicera på en normal nivå numera, då han jämt och ständigt var påverkad av både det ena och det andra, men detta kunde han såklart inte heller berätta för någon för då skulle han få höra om ”Lukas och alkisfarsan” i skolan. Därför kom det sig att han sjöng sin klagosång för gungställningen denna afton, precis som aftonen innan, och aftonen innan den. Gungan vankade av och an, hit och dit med små, små rörelser. Den gnisslade till lite grann men ursäktade sig snabbt och gungade vidare i tystnad, och det var nästan som att gungställningen förstod, som att den faktiskt begrep hur det låg till och tyckte synd om honom. Den ändrade sig förstås fort, det var ju äckliga Lukas som satt där, och Lukas tycker man inte synd om. Lika klart som alla visste att det skulle vara synd om metmasken förstod alla att det skulle vara synd om äckliga Lukas. Så var det bara.

När Lukas satt och hade ont i sina iskalla händer på sin obekväma gunga tittade han nedåt. Alltid nedåt, aldrig framåt. I skolan hade han lärt sig att aldrig få ögonkontakt med någon och det var av en ren princip han nu tittade ner, när han satt vid gungan och kände sig oönskad. Till slut funderade Lukas på om det ändå inte var dags att bege sig av hemåt. Pappa sov garanterat i TV-fåtöljen med dreglet hängandes vid läppen, dagen till ära nedkletandes en T-shirt med trycket ”Heja Sverige”. En sådan T-shirt får man om man köper fyra 6-pack på Ica på Gruvlyckan. Det var nämligen fotboll på TV, och följande dag skulle pappa fråga Lukas vad resultatet blev i matchen, för han hade märkligt nog lyckats förtränga det.

Så Lukas släppte sitt fasta grepp om den iskalla, frostbitna kedjan, reste sig från det gungande däcket och klagosången var bruten. När han efter ett enstaka steg tittade upp såg han en vacker flicka, vars guldblonda hår tycktes lysa upp vinternatten. Hon stod bara några ynka meter ifrån Lukas och tittade sorgset på honom. Lukas kunde inte låta bli att undra hur länge hon hade stått sådär och kollat, kanske hade hon sett honom gråta? Idiotiska, äckliga Lukas! Men flickan flinade inte åt honom. Faktum är att hon själv såg ut att bära på tung sorg.

”Är det mitt skift nu?” frågade hon med en fin bismak av ironisk sorg i rösten. Lukas stod som förstenad. ”Du är inte den enda som går hit… Lukas, inte sant?” Lukas nickade och kände sig mer än måttligt förbryllad över att den här vackra flickan visste hans namn, han hade inte sett henne förut i skolan. ”Min mamma har bröstcancer, hon ska dö om bara någon månad, och det finns inget jag kan göra åt det” sa flickan plötsligt, och det var som att hon med de orden släppte ut en börda inom henne. Sen sjönk hon ner i gungan bredvid den som Lukas alldeles nyss satt i.

”Min mamma är redan död” hävde Lukas ur sig och kände att han kunde ha varit smidigare. Är det ok om jag…” började Lukas men flickan avbröt honom: ”Självklart”. Så Lukas satte sig i sin obekväma gunga igen. ”Har du inga vantar?” frågade hon och började genast rota i sin väska. ”Nej, asså…” hann Lukas säga innan flickan hade räckt honom ett par gråa, stickade vantar. ”Jag gillar att sticka” fnissade hon nervöst och Lukas kunde inte komma på något annat än ett tafatt ”tack” till svar. Flickan presenterade sig som Jessica och förklarade att hon går i ettan på gymnasiet så det var nog därför Lukas inte kände igen henne, och han vågade inte fråga hur hon kände igen honom. Så rädd var han för att bli sårad, för kanske hade ryktet om äcklet från Gruvlyckan spridit sig?

Det var något speciellt med den här flickan som Lukas aldrig hade sett hos någon annan. Trots avsaknaden av smink hade han svårt att hålla ögonen från hennes ansikte. Det var något svagt över henne som gjorde henne så lätt att bryta, men ändå var hon så stark utåt, till skillnad från Lukas som sökte sig till skuggorna och ensamheten.

Länge satt de där, Lukas och Jessica. Långa tystnader samsades med kortare samtalsämnen samtidigt som natten vägrade släppa sitt järngrepp om den dystra och karga vintern. Lukas hade lärt känna lekplatsen och den tunga, stela vintern på det här sättet, och aldrig hade han kunnat ana att han inte varit ensam om att söka tröst och ensamhet här, i en lekplats någonstans, i mitten av ingenstans.

Lukas gick hem lycklig den natten. Nästa natt skulle han träffa flickan med det guldblonda håret och de stickade vantarna igen, och säkerligen natten efter det också. ”Jessica…” viskade han och lekte med hennes namn där han gick på den frostbitna vägen, och plötsligt kände han en strimla värme inom sig.

Du är min hjälte, för du är precis lika svag som jag. Du gav mig en hand när jag låg ned, söndertrasad, inget annat än ett genomskinligt skal av mitt äkta jag. Du har hjälpt mig att börja vandra, bort från Gruvlyckan, bort från lekplatsen, bort från frost och ensamhet. Jag har tagit mig en bra bit på vägen, men jag vandrar fortfarande. Hör du det Jessica? Jag har inte slutat vandra än.

Jag är lycklig. Superlycklig. Sådär lycklig så att det riktigt jäser i magen på mig. Imorgon avslutar jag den regniga höstterminen i skolan med att spela med bandet för hela skolan (800 pers), och det börjar äntligen kännas i kroppen att nu är det jul. Årets första julbord har konsumerats i form av prinskorv, köttbullar, potatis, revbensspjäll och julmust, och jag är mycket nöjd (även om jag totalvägrar all annan sörja än nyss nämnda maträtter).

Idag fick jag dubbel lön från FRIDA, och rejält avdrag på en större skuld från min gode far. Detta i kombination med att jag hittat en flicka som jag verkligen håller av skulle räcka för att göra mitt liv njutbart, men förutom dessa stora händelser verkar alla småbitar falla på plats av sig själva, och mitt liv verkar äntligen på väg åt rätt håll.

Om jag får skryta lite så vill jag tillägga att det hållts en (för många klasser obligatorisk) novelltävling på min skola i några månader som jag igår fick besked om att jag gick som segrare ut med klar majoritet av röster från juryn. Novellen i fråga ska läsas upp imorgon på julshowen för varenda en i hela skolan och jag kan bara hoppas att den blir uppskattad. Det är troligen min allvarligaste text någonsin, och den är egentligen inte särskilt funktionell i så stora sammanhang att 800 personer samtidigt lyssnar. Novelle lägges upp här i bloggen efter att julshowen ägt rum, det vill säga imorgon.

Varenda läxa är gjord, och jag kan till fullo fokusera på Gamesquare.se som ska invigas den första Januari. Spana in teasern här vetja www.gamesquare.se.

Som synes är inget öppnat än, men när det väl öppnar kommer produktiviteten förhoppningsvis att skjuta i höjden, annars är allt arbete förgäves och det skulle såklart kännas grymt trist. Lite som att bygga ett eget nöjesfält medans barnen fortfarande hellre går på Liseberg. Vi kan bara hoppas...

Avslutningsvis känns det som att det ska bli en härlig jul. Det känns konstigt att säga det, men det ska faktiskt bli gött att åka ner till farmor och farfar under juldagarna. Farmor lagar mat i världsklass, och jag har förhoppningsvis växt tillräckligt som människa för att kunna hålla mig undan alla konflikter som annars är standard under liknande tillställningar.

Sprid ditt leende i världen.

/Wood

Det är måndag. Jag har vistats i skolan från 8.40 till 16.20, och när jag äntligen satt på den långa bussen hem hade solen sedan länge gått ned bakom trädtopparna vid Hammarö Utbildningscenter.

Jag undrar om den någonsin gick upp.

När jag vaknade i morse hade jag missat min buss med exakt en minut. 07:36 stod väckarklockan retligt på och jag tog som vanligt ut min ilska på stackars far som kom ner i min kalla källare och undrade om jag inte skulle med bussen. Jag undrar om det är en nyttig start på en vecka, att vakna en minut försent. Att starta spelet när man redan har förlorat. Game Over redan vid Start Screen. Har jag mig själv att skylla?

När jag sitter där, längst fram i bussen på en handikapp-plats, somnar jag. Jag faller in i sömn gång på gång för att efter några sekunder vakna med ett ryck av att bussen skakar så förjävligt, jämt, i evighet. Jag somnar för att det är så mörkt och kallt ute. Likt en gammal hackig pianist i sina sämsta år faller jag i sömn och vaknar endast för att somna om igen, gång på gång på gång... Och när jag sitter där och sover somnar alla andra också. Det sprider sig som en pest, som en förkylning, som en magepedemi på ett dagis, och en efter en somnar varenda passagerare. 

Plötsligt vaknar jag av ännu ett hack i vägen och jag noterar hur även busschauffören börjar få tunga ögonlock, samtidigt som bussen hejdlöst ångar på i full fart, rakt mot ett fartstopp.     

Hela sekvensen som följer är för mig väldigt otydlig, och jag minns det bara som ett virrvarr av känslor uppspelade i ultra-rapid.

Fartstoppet kommer allt närmare samtidigt som bussen frustar ilsket. Jag sitter allra längst fram, precis vid fönstret, och jag funderar på varför inte busschauffören saktar ned. Busschauffören har somnat. Precis som övriga passagerare har busschauffören somnat. Hela bussen sover ljudlöst, och jag kan inte klandra den. Vintermörkret tar alla, till och med en busschaufför. En buss är byggd på det sättet att föraren och de allra främst placerade passagerarna sitter framför framhjulen. Man hänger alltså lite i luften när man åker längst fram och har alla hjulen bakom sig. 

 Jag spärrar upp ögonen samtidigt som bussens främre del ligger ovanför fartstoppet, när som helst ska framhjulen slå i kanten och hela bussen ska flyga all helvetes väg.

En smäll följd av ännu en smäll och en avslutande mindre smäll. Det är allt jag kommer ihåg. Sedan rullar vi vidare genom ett villasamhälle vid namn Råtorp, samtidigt som sorlet och klagomålen börjar torna upp sig i den fortfarande sömndruckna bussen. Chauffören harklar sig och funderar på vad i hela Mats mamma som hände. Det gör jag med. Varför flög inte bussen i tusen och åter tusen bitar? Borde inte båda mina knäskålar dela konsistens med müsli nu? Bussen bara möljde över fartstoppet som ingenting. Visst, det kanske blev några mindre skador under bussen men ingen avled och alla kom hem oskadda. Inte ens ett litet skrapsår drabbades någon av, som ett bevis för att något hände.

Måndagen är snart, snart avklarad. Jag kan när som helst trycka på "Power" och stänga av dagen för att vakna upp till en ny dag. En tisdag närmare bestämt. Men det vill jag inte, inte än.