Jag har ingen snusdosa.

Jag har inget paket cigaretter.  

Jag skulle förmodligen stupa efter högst tre starköl.

Jag vill göra något viktigt av mitt liv.  

Jag har aldrig förstått poängen med hockey.

Mitt BMI ligger på 18.2, jag är alltså underviktig.

Jag kallar inte tjejerna i skolan för horor.

Jag gillar att sjunga.

Min gitarr är min själ.

Jag behöver skriva för att må bra.

Jag föredrar gymnastik och "free running" framför fotboll och innebandy.

Jag har väl aldrig varit särskilt manlig.

Primitiva jävlar.

Man gör sitt bästa för att verka så stark, så stolt, så trygg i alla lägen. Ibland när jag kommer hem efter en vanlig dag, särskilt om den varit lång och händelsefylld, måste jag lägga mig på sängen och andas ut. Jag slänger ifrån mig väskan, faller ihop på sängen och andas ut allt det starka, det stolta och det trygga. Sådant är vårat samhälle utformat, att alla måste le för kameran, och alla är så glada och lyckliga hela dagarna. När de kommer hem är det med klappande hjärta de slänger ifrån sig väskan och lägger sig på sängen, för att för en minut få vara sig själva fullt ut.

Jag har slutat läsa kvällstidningar. Det finns ingen mening med det, annat än att möjligtvis ha ett samtalsämne med sina kollegor på förmiddagsfikat. Lyckligtvis har jag aldrig något förmiddagsfika med mina kollegor på Gamesquare, det skulle ta så lång tid att pendla till örebro varje dag, och när vi faktiskt diskuterar något så kretsar det alltid kring spel eller musik, vilket faktiskt är vårat yrkesområde.

Det räcker med att se framsidan på dagens kvällstidningar för att jag ska bli deprimerad för resten av dagen. Eller vad sägs om: "Mamman: jag dödade barnen!", "12 000 döda i attentat mot tunnelbana."? När jag läste dessa rubriker kunde jag inte sluta tänka på den stackars mamman som säkert bara hade en dålig dag och fick ett psykbryt på barnens eviga skrikande eller de 12 000 dödas släktingar som inte kommer att ta igen sig från sorgen på många långa år. Bara tanken på att öppna tidningen och läsa om allt elände i världen gör mig skrämd till den milda grad att jag ryggar tillbaka inombords.    

När det kommer till länstidningar är det av en annan anledning jag starkt och öppet vägrar läsa en enda textrad. Jag bryr mig inte om att Elin, 4 år, var Lucia igår på Gruvlyckedagiset. Jag skiter fullkomligt i Elin, 4 år på Gruvlyckedagiset. Elin, 4 år, på Gruvlyckedagiset får gärna vara Lucia nästa år och året efter det också, ingen bryr sig. Sorry Elin, för att någon ska bry sig måste du avlida i ett attentat mot en tunnelbana eller av att du lyckas reta gallfeber på din morsa så till den milda grad att hon slår ihjäl dig.

Jag gillar inte tidningar.

Igår föll jag ihop fullt påklädd i sängen bara några minuter innan Bolibompa. Döm om min förvåning när jag några timmar senare vaknade upp fullt påklädd, pigg och svettig som en kedjesnusande hockeyspelare. Munter och glad för att ha sovit så länge gick jag upp i köket för att göra lite frukost. "Håhåjaja, nu är det frukost" tänkte jag för mig själv samtidigt som jag psykiskt ställde in mig på att åka till skolan om någon halvtimme.

För att ta reda på exakt hur lång tid jag har på mig innan bussen kommer tog jag en snabb titt på klockan, vände bort blicken mot brödrosten och spärrade sedan upp ögonen mot klockan igen: 22:02. "Jaha ja. Då har jag alltså exakt  9 timmar och 33 minuter att fördriva innan bussen kommer."

Nu ska det erkännas att jag somnade om, till slut. Det tog tid och tålamod men till slut somnade jag om, och idag har varit en av mina sämre dagar någonsin. Jag skulle inte ha somnat om, då hade klockan bara varit ungefär 4 på morgonen och livet hade lekt.

Låt oss kollektivt bedja för en bekvämare morgondag och en allmänt trevlig helg för alla som inte stavas N-A-Z-I-S-T-E-R.

Tack för mig, jag ska bättra mig.

Jag bloggar inte lika mycket. Skriver egentligen inte särskilt mycket alls längre, och jag känner hur mitt ordförråd börjar tömmas ut. Sakta men säkert blir mitt vokabulär klenare och klenare och det är blott en subtil linje som skiljer mig från mitt forna jag - mitt outvecklade jag.

Jag känner att jag har utvecklats oerhört mycket under min tid som bloggare/krönikör/skribent. Över tusen blogginlägg har jag i ryggen, och jag läser aldrig någonsin om de. Det är nästan sorgligt... Som att föda ett barn bara för att öva upp sin förmåga på att föda. Men det förstås, varför skulle jag titta tillbaka 2 år på mina allra första inlägg som består av oförståeliga ord och uttryck som satts in i oförståeliga sammanhang.

Här kommer vi in på en till liten sak jag grubblat länge på... Ni som var med mig från början, för jag vet att ett fåtal av er har vart med ända från dag ett. Varför läste ni då? Har ni följt med i min individuella utveckling eller har jag växt ifrån er? Har ni kanske till och med utvecklats snabbare än mig, trots mitt ihärdiga skrivande? 

En liten nackdel med min utveckling är att jag inte har lika roligt längre när jag skriver. Förr skrev jag för att det var kul, nu skriver jag för att förmedla. Det är mycket svårt att bara sätta sig ned vid tangentbordet och förmedla ett budskap. Ta mitt förra blogginlägg som ett exempel. Det ligger en djup tanke bakom det som har växt fram och blivit en liten historia/dikt. Förr hade jag sällan tankar bakom det jag skrev, och de gånger jag hade det stod det svart på vitt, inte i dolda budskap (som alltid går in bäst då läsaren måste fundera själv).

Låt oss nu fösa ihop dessa små aspekter och finna att jag behöver inspiration och glädje i mitt skrivande, kanske i form av en peppande kommentar? Dina tankar i min kommentarsruta är en ovärderlig del i mitt skrivande, och för varje kommentar tackar jag ödmjukast. Kanske är det något helt annat jag behöver? Sömn t.ex? Jo, jag ska nog utöva lite sömn nu på direkten. 

Tack för din tid.

/Wood

Det var en gång två tomater som skulle gå över en väg. Tomaterna älskade varandra innerligt och skulle aldrig kunna leva utan varandra. När de kommit någon meter ut på vägen kommer en bil farandes i en hejdlös fart. Föraren lägger inte märke till två tomater och tomaterna lägger inte märke till bilen.

- VROOOOOOM!!! vrålar det och bilen har åkt förbi. Den ena tomaten tittar förskräckt på den andra och säger: "Fattar du hur jävla nära det där var eller!?"

Sedan gick de både tomaterna hem och älskade varandra lite, lite mer än förut.  

Idag, söndag, har jag haft ansvar för utgången av två handbollsmatcher. Som domare har jag tagit emot skit och skipat (nej, det står inte skippat, det står skipat) rättvisa på planen. Jag har dömt mål, utvisning, gult kort, frikast, stegfel, dubbelstuds, övertramp och offensiv foul. Jag har blåst i pipan, hårt och bestämt, och jag älskar det.

Det är något magiskt som sker i samma ögonblick som jag blåser igång matchen. Jag trycker på play och spelet kan börja. Ett kärleksspel mellan mig och den andra domaren påbörjas där vi tillsammans kontrollerar alla pjäser på schackbrädet. Efter varje mål möts våra blickar som för att säga "bra jobbat, där gjorde du rätt". Tid och rum upphör och i hela världen finns bara jag, den andra domaren och 14 spelare på planen. Bredvid står respektive lags tränare och skriker sig hesa. Ingen lyssnar. De har ingen makt här. Jag kan när som helst tvinga de att lämna hallen och gå ut i kylan. En rörelse så skulle allt vara klart. I 40 minuter är det jag som är kung. Tränarna begriper inte det. De skriker och skriker för döva öron samtidigt som varenda spelare funderar på om de kanske råkat gå ut i krig och inte in på en handbollsplan.

På 40 minuter gör jag tusen rätt och ett fel. Ett felaktigt frikast. Det är felet som alla ska komma ihåg. Föräldrarna, spelarna, tränarna och kiosktanten blänger elakt på mig och det viskas om domarjäveln på läktaren. Detta enda lilla fel kommer deras familjer att diskutera vid middagen ikväll, kanske just när jag skriver det här, och alla mina tusen rätt är som bortglömda. Mitt namn står på matchprotokollet, tränarna tar en sista titt innan de går och placerar namnet på en lättåtkomlig plats i minnet. Detta enda lilla fel ska om hundra år inte göra ett smack, men de skrikande tränarna ska för evigt vrida sig i sin grav. "Tänk om domarjäveln hade dömt straff där! Då hade vi ju vunnit!"

Jag älskar att dömma.

Länge har det varit vi 5. Idag, bara 15 dagar innan årsdagen, gick en av oss bort, och det är med stor sorg som jag förklarar dig död...

Du var så fin, så skör men ändå så rak och robust. Du stod mig närmast på 5 eller 6 konserter och när du idag är borta kan jag inte annat än sörja dig.

G-strängen, min bas kommer aldrig bli det samma utan dig. Må du vila i frid. Jag skall för evigt sörja dig tills jag köper en ny G-sträng imorgon.

Amen.