Direktlänk till inlägg 9 december 2007
Idag, söndag, har jag haft ansvar för utgången av två handbollsmatcher. Som domare har jag tagit emot skit och skipat (nej, det står inte skippat, det står skipat) rättvisa på planen. Jag har dömt mål, utvisning, gult kort, frikast, stegfel, dubbelstuds, övertramp och offensiv foul. Jag har blåst i pipan, hårt och bestämt, och jag älskar det.
Det är något magiskt som sker i samma ögonblick som jag blåser igång matchen. Jag trycker på play och spelet kan börja. Ett kärleksspel mellan mig och den andra domaren påbörjas där vi tillsammans kontrollerar alla pjäser på schackbrädet. Efter varje mål möts våra blickar som för att säga "bra jobbat, där gjorde du rätt". Tid och rum upphör och i hela världen finns bara jag, den andra domaren och 14 spelare på planen. Bredvid står respektive lags tränare och skriker sig hesa. Ingen lyssnar. De har ingen makt här. Jag kan när som helst tvinga de att lämna hallen och gå ut i kylan. En rörelse så skulle allt vara klart. I 40 minuter är det jag som är kung. Tränarna begriper inte det. De skriker och skriker för döva öron samtidigt som varenda spelare funderar på om de kanske råkat gå ut i krig och inte in på en handbollsplan.
På 40 minuter gör jag tusen rätt och ett fel. Ett felaktigt frikast. Det är felet som alla ska komma ihåg. Föräldrarna, spelarna, tränarna och kiosktanten blänger elakt på mig och det viskas om domarjäveln på läktaren. Detta enda lilla fel kommer deras familjer att diskutera vid middagen ikväll, kanske just när jag skriver det här, och alla mina tusen rätt är som bortglömda. Mitt namn står på matchprotokollet, tränarna tar en sista titt innan de går och placerar namnet på en lättåtkomlig plats i minnet. Detta enda lilla fel ska om hundra år inte göra ett smack, men de skrikande tränarna ska för evigt vrida sig i sin grav. "Tänk om domarjäveln hade dömt straff där! Då hade vi ju vunnit!"
Jag älskar att dömma.
Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag. Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...
Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...
John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee. Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...
Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna. Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 |
11 | 12 |
13 | 14 |
15 |
16 | |||
17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 |
26 | 27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 | |||||||||
|