Såg nyss filmen 300, troligen som sista människa med hyffsad syn i hela världen. Filmen är bra. Jättebra. Feel good känsla hela vägen. Huvuden rullar, flyger, snurrar, faller, krossas och penetreras samtidigt som blodet stänker likt svetten hos en hemsk, tysk tant som konsumerat alldeles för mycket bödelkleïsel.

Allt till tonerna av de manligaste brölen som någonsin nått mitt öra, uppspelat i ljuvligt perfekt ultrarapid. Film blir sällan såhär snyggt. Eller fan: film blir aldrig såhär snyggt. Aldrig någonsin. 300 är bland det vackraste mina ögon någonsin skådat, och då innehåller filmen trots allt 98 % magmuskler (och 1 % bröstvårtor men det håller vi tyst om, "moral hurra").

Jag kan inte låta bli att fnissa lågmält (lite som de där hemska flickorna längst bak i klassrummet på skolor runt om i världen) när jag ser huvudkaraktären fullkomligt totalförstöra individ efter individ och sedan bygga en enorm mur av liken.

Ja, 300 är sannerligen något av det bästa jag sett på film på länge. Om du inte har sett den så är det verkligen dags. Du kommer ,precis som jag, att sitta och småle och fundera på hur det kan vara så kul med slakt. Men i 300 är det verkligen, verkligen kul med slakt. Jättekul.

Jag är fri nu. Fullkomligt fri från rädsla och ångest. Mitt hjärta har glömt bort hur det känns varje gång jag ser de jävlarna, så länge sen var det sist. Jävla högstadiet.

Jag går på gymnasiet. Har det hur skönt som helst och behöver aldrig bevittna eller utstå mobbning av någon form. Jag kommer ihåg högstadiet. Min skola var en metropol av glåpord, skitsnack och hot. Jag kommer ihåg hur tyst det blev varje gång de närmade sig. Med sina luvor var de som män i kappor, och tystnaden och kylan gick att ta på.

Jag har glömt... Jag hade glömt... Idag såg jag de igen, och när jag äntligen trodde att jag var stor och stursk möttes min blick med hans, och jag vek bort. Onda ögon, illvilja i blicken, hat rakt igenom. Jag vek mig igen... Precis som då. De kommer närmare med blicken fortfarande fäst på mig, och mitt hjärta känner samma obehagliga, nästan smärtsamma rus som då. En liten pojke inom mig som aldrig fick luft kippar fortfarande efter andan, och jag trodde att jag hade glömt...

Egentligen blev jag aldrig mobbad på högstadiet. Jag kunde hälsa på nästan alla i hela skolan, men det fanns ett gäng som jag fortfarande kan hata vid blotta tanken. Jag kommer aldrig att glömma någon av dessa, och om jag någon gång i framtiden möter någon av de så undrar jag hur jag kommer att reagera. En flicka som jag kände hatar sig själv idag. Fullständigt. Varje dag blev hon påmind om hur äcklig och fet hon var, och hon har tagit på sig skulden själv. Hon är övertygad om att det stämmer.

Släpp det! Det är inte du, det är de. Gå vidare med ditt liv och se allt det vackra i dig själv.

En annan kille bodde ungefär en mil från skolan och åkte från början skolbuss varje dag. Vad som skedde på den skolbussen vill jag inte ens tänka på, men i två år fick han cykla till skolan för att han inte stod ut längre.

De är så nära nu... Jag skulle kunna sträcka ut armen och ta på en av de, kyssa honom, slå ihjäl honom. Ett slag. Pojken inom mig som aldrig vågade visa sitt ansikte skulle äntligen få luft. Han går rakt förbi mig. Utan något som helst tecken på ånger eller rädsla så går han förbi mig. Så är han borta. Låten är slut. Ögonblicket är över. Någon tryckte på play igen och jag fick återuppleva en låt ur albumet som var min högstadietid.   

Jag sitter i skolan vid en laptop och skriver. Mitt i klassrummet, i det starka och något obehagliga ljuset av lysrören, omgiven av människor som även de sitter vid laptops, här sitter jag och skriver.

Musiken i mina öron gör mig blind för omgivningen, och egentligen finns här bara jag, laptopen, musiken och det satans jävla skolinternet. Japp, skolinternet är satans påfund. Det svarta fåret i den annars så utvecklade skolvälfärden. Jag skulle gå så långt som att säga att jag hatar skolinternet. Absolut allt festligt är blockerat och låst och omöjligt att få tillgång till såvida man inte har med sig ett USB-minne med crack-koder, men sådant orkar jag inte med. För att inte tala om hur illa det skulle gå om jag blev tagen på bar gärning.

Men nog saknar jag videogoogle, youtube, bilddagboken och mycket annat strunt som nu endast fungerar i mycket limiterade slängar. På en lektion som denna, fri lek, måste man fördriva tiden på något sätt, och då blir det allt som oftast dator. Röj är tråkigt, Paint är omöjligt utan mus och det finns väl inget vettigt med msn egentligen?

Det är fredag iallafall, något att glädjas åt. Ska börja spåna på en krönika om främlingsfientlighet till en tävling inom Sverige. Spännande, spännande. Har till Mars på mig att lämna in den så den blir förhoppningsvis någorlunda kvalitativ.

Nu ska jag... Vänta ut... Lektionen... Typ.