Jag bloggar inte lika mycket. Skriver egentligen inte särskilt mycket alls längre, och jag känner hur mitt ordförråd börjar tömmas ut. Sakta men säkert blir mitt vokabulär klenare och klenare och det är blott en subtil linje som skiljer mig från mitt forna jag - mitt outvecklade jag.

Jag känner att jag har utvecklats oerhört mycket under min tid som bloggare/krönikör/skribent. Över tusen blogginlägg har jag i ryggen, och jag läser aldrig någonsin om de. Det är nästan sorgligt... Som att föda ett barn bara för att öva upp sin förmåga på att föda. Men det förstås, varför skulle jag titta tillbaka 2 år på mina allra första inlägg som består av oförståeliga ord och uttryck som satts in i oförståeliga sammanhang.

Här kommer vi in på en till liten sak jag grubblat länge på... Ni som var med mig från början, för jag vet att ett fåtal av er har vart med ända från dag ett. Varför läste ni då? Har ni följt med i min individuella utveckling eller har jag växt ifrån er? Har ni kanske till och med utvecklats snabbare än mig, trots mitt ihärdiga skrivande? 

En liten nackdel med min utveckling är att jag inte har lika roligt längre när jag skriver. Förr skrev jag för att det var kul, nu skriver jag för att förmedla. Det är mycket svårt att bara sätta sig ned vid tangentbordet och förmedla ett budskap. Ta mitt förra blogginlägg som ett exempel. Det ligger en djup tanke bakom det som har växt fram och blivit en liten historia/dikt. Förr hade jag sällan tankar bakom det jag skrev, och de gånger jag hade det stod det svart på vitt, inte i dolda budskap (som alltid går in bäst då läsaren måste fundera själv).

Låt oss nu fösa ihop dessa små aspekter och finna att jag behöver inspiration och glädje i mitt skrivande, kanske i form av en peppande kommentar? Dina tankar i min kommentarsruta är en ovärderlig del i mitt skrivande, och för varje kommentar tackar jag ödmjukast. Kanske är det något helt annat jag behöver? Sömn t.ex? Jo, jag ska nog utöva lite sömn nu på direkten. 

Tack för din tid.

/Wood

Det var en gång två tomater som skulle gå över en väg. Tomaterna älskade varandra innerligt och skulle aldrig kunna leva utan varandra. När de kommit någon meter ut på vägen kommer en bil farandes i en hejdlös fart. Föraren lägger inte märke till två tomater och tomaterna lägger inte märke till bilen.

- VROOOOOOM!!! vrålar det och bilen har åkt förbi. Den ena tomaten tittar förskräckt på den andra och säger: "Fattar du hur jävla nära det där var eller!?"

Sedan gick de både tomaterna hem och älskade varandra lite, lite mer än förut.