Pirates of the Caribbean. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Jag såg den hos min gode vän Linus om jag inte minns fel, och jag älskade den. För första gången någonsin fick jag se Johnny Depp, och det var kärlek vid första ögonkastet. Inte nog med att han har sjukligt tjusiga dreads och ett allmänt ballt utseende (lite som man skulle vilja att en polare på stan skulle se ut, minus pickadolerna förstås), hans skådespelartalanger gör honom väldigt lätt att tycka om.

Med Jack Sparrow (Johnny Depp) i spetsen är det enkelt att glömma andra talanger såsom Mr Gibbs (whatever gubben heter), Elisabeth Swann (Kiera Knightley), de två piratsnubbarna varav en är tjock och flintis och den andra mager och enögd samt den genomonde engelsmannen som faktiskt lyckas riktigt bra med att få mitt hat riktat mot honom. Orlando Bloom är också lätt att tycka om, men han kan tyvärr inte ens jämföras med nyss nämnda talanger. Hade Orlando varit ful hade han inte haft minsta lilla chans att medverka i en storfilm som denna, så duktig är han inte, inte ens nära.

Hur som helst, när ettan var slut fanns det inte en tanke i mitt huvud på att det skulle komma en tvåa och till och med en trea. Slutet i ettan är ju hur lyckligt som helst, varför skulle helt plötsligt en bläckfiskluktande farbror som kan lira orgel med skägget lägga sig i? Och ännu värre blir det i trean då hela världen (!) kommer på besök till karaktärerna som vi lärde oss älska i den gamla goda ettan.

Nej, handlingen är inget vidare i Pirates of the Caribbean två och tre, inte ens nästan. Det är lite som herr Sparrow säger: "Vi måste först hitta nyckeln till det den nu låser upp, och eftersom vi inte vet vad den låser upp måste vi även hitta det men allra först måste vi förstås hitta nyckeln till det den nu låser upp vilket vi inte har". Jag blir förvirrad, lite ängslig och än en gång förvirrad över handlingen i Pirates, och efter att ha sett trean tre gånger (passande nog) kan jag ännu inte riktigt hänga med i alla svängar.   

Nej, konstigt nog är Pirates som jag gillar så mycket en ganska dåligt planerad trilogi. Det är här min poäng kommer in (piffig övergång va?). Karaktärerna är många och stora, och det blir lite som ett elitens möte där man bara kan sitta och le åt hur alla spelar över lite extra för att charmera sin publik. Johnny Depp har fått för sig att hela trilogin kretsar kring hans förmåga att vara rolig, så är även fallet med Kiera Knightley, farbrorn som heter Mr Gibbs i filmen, Tentakelgubben, ja i stort sett varenda en av skådespelarna gör sitt allra bästa för att spela över lite extra, och när själva filmen egentligen är rätt tråkig så är det tur att man kan njuta av detta istället.