Min hjärna är inte skapt för att känna medlidande.

Mina händer är gjorda för att aldrig darra.

Mitt ansikte visar inga känslor.

Mitt namn är inte till för att nämnas.

Min kropp är hård och kall.

Vem är jag?

Prickskytt Nr 461.

Vad är mitt namn?

Prickskytt Nr 461.

Utan mitt gevär är jag inget, och geväret är ingenting utan mig.

Tillsammans arbetar vi som en enhet.

En infanterist dör samtidigt som han sprutar ut tusentals blykulor åt alla håll.

En prickskytt dör för ett enda perfekt skott.

Mina handskar hindrar mig från att svettas över den kalla metallen när jag med en svepande rörelse osäkrar geväret.

Mitt offer står i ett litet utkikstorn 700 meter bort, ett perfekt avstånd, han har ingen chans.

Mannen i tornet talar i telefon med någon, kanske sin fru, kanske sina barn, kanske med sin chef.

Jag kunde inte ha brytt mig mindre, min hjärna är inte skapt för att känna medlidande.

Jag behöver inte ens något stativ.

Mina händer är gjorda för att aldrig darra.

Jag ler inte. Inte heller visar jag någon ångest över att jag om bara några sekunder ska döda en familjefar.

Mitt ansikte visar inga känslor.

I radion blir jag tilltalad som Prickskytt Nr 461, jag får klartecken att eliminera offret.

Mitt namn är inte till för att nämnas.

Jag blir ett med golvet där jag ligger.

Min kropp är hård och kall.

Sakta kramar jag avtryckaren med mitt vana pekfinger.

Om jag trycker ned avtryckaren en millimeter till så vänds mannens huvud ut och in om exakt 46 hundradelar. Blodet som skulle ha sprutat åt alla håll kommer att fångas in av hjärnsubstansen som bara behöver en millisekund för att veckla ut sig och agera som ett fångstnät för den flytande vätskan som reagerar saktare på rekylen.

Något förbjudet händer. Jag funderar för en sekund på vad mannen någonsin gjort för att förtjäna döden på det här sättet, och jag undrar om jag är en soldat för den goda eller den onda sidan.

Ett litet pip ger det ljuddämpade geväret ifrån sig, det är allt.