Det är måndag. Jag har vistats i skolan från 8.40 till 16.20, och när jag äntligen satt på den långa bussen hem hade solen sedan länge gått ned bakom trädtopparna vid Hammarö Utbildningscenter.

Jag undrar om den någonsin gick upp.

När jag vaknade i morse hade jag missat min buss med exakt en minut. 07:36 stod väckarklockan retligt på och jag tog som vanligt ut min ilska på stackars far som kom ner i min kalla källare och undrade om jag inte skulle med bussen. Jag undrar om det är en nyttig start på en vecka, att vakna en minut försent. Att starta spelet när man redan har förlorat. Game Over redan vid Start Screen. Har jag mig själv att skylla?

När jag sitter där, längst fram i bussen på en handikapp-plats, somnar jag. Jag faller in i sömn gång på gång för att efter några sekunder vakna med ett ryck av att bussen skakar så förjävligt, jämt, i evighet. Jag somnar för att det är så mörkt och kallt ute. Likt en gammal hackig pianist i sina sämsta år faller jag i sömn och vaknar endast för att somna om igen, gång på gång på gång... Och när jag sitter där och sover somnar alla andra också. Det sprider sig som en pest, som en förkylning, som en magepedemi på ett dagis, och en efter en somnar varenda passagerare. 

Plötsligt vaknar jag av ännu ett hack i vägen och jag noterar hur även busschauffören börjar få tunga ögonlock, samtidigt som bussen hejdlöst ångar på i full fart, rakt mot ett fartstopp.     

Hela sekvensen som följer är för mig väldigt otydlig, och jag minns det bara som ett virrvarr av känslor uppspelade i ultra-rapid.

Fartstoppet kommer allt närmare samtidigt som bussen frustar ilsket. Jag sitter allra längst fram, precis vid fönstret, och jag funderar på varför inte busschauffören saktar ned. Busschauffören har somnat. Precis som övriga passagerare har busschauffören somnat. Hela bussen sover ljudlöst, och jag kan inte klandra den. Vintermörkret tar alla, till och med en busschaufför. En buss är byggd på det sättet att föraren och de allra främst placerade passagerarna sitter framför framhjulen. Man hänger alltså lite i luften när man åker längst fram och har alla hjulen bakom sig. 

 Jag spärrar upp ögonen samtidigt som bussens främre del ligger ovanför fartstoppet, när som helst ska framhjulen slå i kanten och hela bussen ska flyga all helvetes väg.

En smäll följd av ännu en smäll och en avslutande mindre smäll. Det är allt jag kommer ihåg. Sedan rullar vi vidare genom ett villasamhälle vid namn Råtorp, samtidigt som sorlet och klagomålen börjar torna upp sig i den fortfarande sömndruckna bussen. Chauffören harklar sig och funderar på vad i hela Mats mamma som hände. Det gör jag med. Varför flög inte bussen i tusen och åter tusen bitar? Borde inte båda mina knäskålar dela konsistens med müsli nu? Bussen bara möljde över fartstoppet som ingenting. Visst, det kanske blev några mindre skador under bussen men ingen avled och alla kom hem oskadda. Inte ens ett litet skrapsår drabbades någon av, som ett bevis för att något hände.

Måndagen är snart, snart avklarad. Jag kan när som helst trycka på "Power" och stänga av dagen för att vakna upp till en ny dag. En tisdag närmare bestämt. Men det vill jag inte, inte än.