Jag har slutat läsa kvällstidningar. Det finns ingen mening med det, annat än att möjligtvis ha ett samtalsämne med sina kollegor på förmiddagsfikat. Lyckligtvis har jag aldrig något förmiddagsfika med mina kollegor på Gamesquare, det skulle ta så lång tid att pendla till örebro varje dag, och när vi faktiskt diskuterar något så kretsar det alltid kring spel eller musik, vilket faktiskt är vårat yrkesområde.

Det räcker med att se framsidan på dagens kvällstidningar för att jag ska bli deprimerad för resten av dagen. Eller vad sägs om: "Mamman: jag dödade barnen!", "12 000 döda i attentat mot tunnelbana."? När jag läste dessa rubriker kunde jag inte sluta tänka på den stackars mamman som säkert bara hade en dålig dag och fick ett psykbryt på barnens eviga skrikande eller de 12 000 dödas släktingar som inte kommer att ta igen sig från sorgen på många långa år. Bara tanken på att öppna tidningen och läsa om allt elände i världen gör mig skrämd till den milda grad att jag ryggar tillbaka inombords.    

När det kommer till länstidningar är det av en annan anledning jag starkt och öppet vägrar läsa en enda textrad. Jag bryr mig inte om att Elin, 4 år, var Lucia igår på Gruvlyckedagiset. Jag skiter fullkomligt i Elin, 4 år på Gruvlyckedagiset. Elin, 4 år, på Gruvlyckedagiset får gärna vara Lucia nästa år och året efter det också, ingen bryr sig. Sorry Elin, för att någon ska bry sig måste du avlida i ett attentat mot en tunnelbana eller av att du lyckas reta gallfeber på din morsa så till den milda grad att hon slår ihjäl dig.

Jag gillar inte tidningar.

Igår föll jag ihop fullt påklädd i sängen bara några minuter innan Bolibompa. Döm om min förvåning när jag några timmar senare vaknade upp fullt påklädd, pigg och svettig som en kedjesnusande hockeyspelare. Munter och glad för att ha sovit så länge gick jag upp i köket för att göra lite frukost. "Håhåjaja, nu är det frukost" tänkte jag för mig själv samtidigt som jag psykiskt ställde in mig på att åka till skolan om någon halvtimme.

För att ta reda på exakt hur lång tid jag har på mig innan bussen kommer tog jag en snabb titt på klockan, vände bort blicken mot brödrosten och spärrade sedan upp ögonen mot klockan igen: 22:02. "Jaha ja. Då har jag alltså exakt  9 timmar och 33 minuter att fördriva innan bussen kommer."

Nu ska det erkännas att jag somnade om, till slut. Det tog tid och tålamod men till slut somnade jag om, och idag har varit en av mina sämre dagar någonsin. Jag skulle inte ha somnat om, då hade klockan bara varit ungefär 4 på morgonen och livet hade lekt.

Låt oss kollektivt bedja för en bekvämare morgondag och en allmänt trevlig helg för alla som inte stavas N-A-Z-I-S-T-E-R.

Tack för mig, jag ska bättra mig.