Du ser rubriken? Bra. Det är även rubriken på min novell som vann novelltävlingen vilken jag bloggade om igår. Fundera på vad jag vill berätta med den här berättelsen.  

En stickad vante i vinternatten.

Den hårda, kalla kedjan mot hans kind gjorde ont när han lutade sig mot den. Hans nakna hand följde den frostbitna kedjan ned till det marinblåa däcket där det hade fästs vid en rejält tilltagen, lika frostbiten, ring i metall. På grund av det stora hålet i mitten var det omöjligt att sitta bekvämt i gungan, kanten var för smal och hålet för brett. Det var som att självaste gungan hatade honom där han satt och ömkade sig, kväll efter kväll. Lukas var van. Alltid hade han sökt sig till andra, och alltid hade de avfärdat honom. Likt lejonflocken avfärdar sin svagaste, likt expediten snäser åt den kund som inte kan betala, likt tränaren om och om igen påminner den sämsta i laget om hur dålig han är, så gjorde gungan mot honom nu.

Klockan var ju för fan över elva! Lukas fick finna sig i att gungan inte kunde vara vänlig och öm dygnet runt, speciellt inte mot honom, för Lukas var äcklig. Hela hans närvaro var äcklande. Det hade han fått lära sig, och även om han för länge sedan har lärt sig sin läxa fick han varje dag veta hur äcklig han var. Flickorna höll sig för både näsa och skratt när de gick förbi honom, och det spelade ingen roll hur länge han tvättade sig eller hur dyr parfym han köpte. Lukas luktade äckligt helt enkelt, så var det bara, så hade det alltid varit. Pojkarna i sin tur, hade skapat en intern tradition som innebar att Lukas varje dag var tvungen att gå genom ”korridoren” för att komma hem. ”Korridorens” regler var enkla. Alla utom Lukas ställde sig längs med väggarna i den mycket smala korridoren som vätter mot utgången på Gruvlyckeskolan. Om Lukas lyckades springa genom ”korridoren” utan att falla ihop av alla slag, knuffar och sparkar var han fri för dagen, annars fick han börja om från början, igen och igen och igen.

Det var bara att finna sig, för det fanns inget Lukas kunde göra åt saken. Tradition var tradition, och man bryter fan inte en tradition. Han tittade sig i spegeln varje dag och insåg att de hade rätt, han var äcklig. Krulligt äckligt hår, äckliga bruna ögon, äckligt leende, äcklig näsa, och vad i helvete är det där? Det är ju nästan en finne! Hav barmhärtighet o du store likväl allsmäktige i himmelen! Men den store likväl allsmäktige visade inte barmhärtighet, för Lukas hade han sedan länge glömt bort. Egentligen var det inget fel med Lukas utseende. Många tjejer tyckte faktiskt att han var riktigt snygg, även om de aldrig skulle erkänna det för någon, inte ens för sig själva. Så äcklig var han. Lukas hade bara haft oturen att flytta med sin alkoholiserade far till Gruvlyckan.

Hans mamma hade gått bort och pappan hade inte råd att bo kvar i det stora huset som Lukas så väl kommer ihåg. Hela det stora huset luktade mamma. Hon var alltid så glad, så snäll, så vacker och ljus. Precis som om hon hade varit en liten solstråle, ämnad just för Lukas. En solstråle som alltid fyllde honom med värme när han kom hem från sin underbara skola med sina underbara kamrater. Nu fanns bara mörker, kyla, frost, vinter, smärta, ensamhet och minnen av en kritvit, död mamma som legat alldeles stilla på sängen en morgon, likt en stolt och vacker blomma som helt plötsligt vissnat. En tår rann sakta nedför Lukas kind i samma ögonblick hans hand nådde däcket där han satt och gungade sorgset. Av och an gungade han, likt en fågel sjunger ut sin sorgesamma klagosång över världen. Den enda som lyssnade var gungställningen…

Lukas pappa saknade all förmåga att kommunicera på en normal nivå numera, då han jämt och ständigt var påverkad av både det ena och det andra, men detta kunde han såklart inte heller berätta för någon för då skulle han få höra om ”Lukas och alkisfarsan” i skolan. Därför kom det sig att han sjöng sin klagosång för gungställningen denna afton, precis som aftonen innan, och aftonen innan den. Gungan vankade av och an, hit och dit med små, små rörelser. Den gnisslade till lite grann men ursäktade sig snabbt och gungade vidare i tystnad, och det var nästan som att gungställningen förstod, som att den faktiskt begrep hur det låg till och tyckte synd om honom. Den ändrade sig förstås fort, det var ju äckliga Lukas som satt där, och Lukas tycker man inte synd om. Lika klart som alla visste att det skulle vara synd om metmasken förstod alla att det skulle vara synd om äckliga Lukas. Så var det bara.

När Lukas satt och hade ont i sina iskalla händer på sin obekväma gunga tittade han nedåt. Alltid nedåt, aldrig framåt. I skolan hade han lärt sig att aldrig få ögonkontakt med någon och det var av en ren princip han nu tittade ner, när han satt vid gungan och kände sig oönskad. Till slut funderade Lukas på om det ändå inte var dags att bege sig av hemåt. Pappa sov garanterat i TV-fåtöljen med dreglet hängandes vid läppen, dagen till ära nedkletandes en T-shirt med trycket ”Heja Sverige”. En sådan T-shirt får man om man köper fyra 6-pack på Ica på Gruvlyckan. Det var nämligen fotboll på TV, och följande dag skulle pappa fråga Lukas vad resultatet blev i matchen, för han hade märkligt nog lyckats förtränga det.

Så Lukas släppte sitt fasta grepp om den iskalla, frostbitna kedjan, reste sig från det gungande däcket och klagosången var bruten. När han efter ett enstaka steg tittade upp såg han en vacker flicka, vars guldblonda hår tycktes lysa upp vinternatten. Hon stod bara några ynka meter ifrån Lukas och tittade sorgset på honom. Lukas kunde inte låta bli att undra hur länge hon hade stått sådär och kollat, kanske hade hon sett honom gråta? Idiotiska, äckliga Lukas! Men flickan flinade inte åt honom. Faktum är att hon själv såg ut att bära på tung sorg.

”Är det mitt skift nu?” frågade hon med en fin bismak av ironisk sorg i rösten. Lukas stod som förstenad. ”Du är inte den enda som går hit… Lukas, inte sant?” Lukas nickade och kände sig mer än måttligt förbryllad över att den här vackra flickan visste hans namn, han hade inte sett henne förut i skolan. ”Min mamma har bröstcancer, hon ska dö om bara någon månad, och det finns inget jag kan göra åt det” sa flickan plötsligt, och det var som att hon med de orden släppte ut en börda inom henne. Sen sjönk hon ner i gungan bredvid den som Lukas alldeles nyss satt i.

”Min mamma är redan död” hävde Lukas ur sig och kände att han kunde ha varit smidigare. Är det ok om jag…” började Lukas men flickan avbröt honom: ”Självklart”. Så Lukas satte sig i sin obekväma gunga igen. ”Har du inga vantar?” frågade hon och började genast rota i sin väska. ”Nej, asså…” hann Lukas säga innan flickan hade räckt honom ett par gråa, stickade vantar. ”Jag gillar att sticka” fnissade hon nervöst och Lukas kunde inte komma på något annat än ett tafatt ”tack” till svar. Flickan presenterade sig som Jessica och förklarade att hon går i ettan på gymnasiet så det var nog därför Lukas inte kände igen henne, och han vågade inte fråga hur hon kände igen honom. Så rädd var han för att bli sårad, för kanske hade ryktet om äcklet från Gruvlyckan spridit sig?

Det var något speciellt med den här flickan som Lukas aldrig hade sett hos någon annan. Trots avsaknaden av smink hade han svårt att hålla ögonen från hennes ansikte. Det var något svagt över henne som gjorde henne så lätt att bryta, men ändå var hon så stark utåt, till skillnad från Lukas som sökte sig till skuggorna och ensamheten.

Länge satt de där, Lukas och Jessica. Långa tystnader samsades med kortare samtalsämnen samtidigt som natten vägrade släppa sitt järngrepp om den dystra och karga vintern. Lukas hade lärt känna lekplatsen och den tunga, stela vintern på det här sättet, och aldrig hade han kunnat ana att han inte varit ensam om att söka tröst och ensamhet här, i en lekplats någonstans, i mitten av ingenstans.

Lukas gick hem lycklig den natten. Nästa natt skulle han träffa flickan med det guldblonda håret och de stickade vantarna igen, och säkerligen natten efter det också. ”Jessica…” viskade han och lekte med hennes namn där han gick på den frostbitna vägen, och plötsligt kände han en strimla värme inom sig.

Du är min hjälte, för du är precis lika svag som jag. Du gav mig en hand när jag låg ned, söndertrasad, inget annat än ett genomskinligt skal av mitt äkta jag. Du har hjälpt mig att börja vandra, bort från Gruvlyckan, bort från lekplatsen, bort från frost och ensamhet. Jag har tagit mig en bra bit på vägen, men jag vandrar fortfarande. Hör du det Jessica? Jag har inte slutat vandra än.