Idag, söndag, har jag haft ansvar för utgången av två handbollsmatcher. Som domare har jag tagit emot skit och skipat (nej, det står inte skippat, det står skipat) rättvisa på planen. Jag har dömt mål, utvisning, gult kort, frikast, stegfel, dubbelstuds, övertramp och offensiv foul. Jag har blåst i pipan, hårt och bestämt, och jag älskar det.

Det är något magiskt som sker i samma ögonblick som jag blåser igång matchen. Jag trycker på play och spelet kan börja. Ett kärleksspel mellan mig och den andra domaren påbörjas där vi tillsammans kontrollerar alla pjäser på schackbrädet. Efter varje mål möts våra blickar som för att säga "bra jobbat, där gjorde du rätt". Tid och rum upphör och i hela världen finns bara jag, den andra domaren och 14 spelare på planen. Bredvid står respektive lags tränare och skriker sig hesa. Ingen lyssnar. De har ingen makt här. Jag kan när som helst tvinga de att lämna hallen och gå ut i kylan. En rörelse så skulle allt vara klart. I 40 minuter är det jag som är kung. Tränarna begriper inte det. De skriker och skriker för döva öron samtidigt som varenda spelare funderar på om de kanske råkat gå ut i krig och inte in på en handbollsplan.

På 40 minuter gör jag tusen rätt och ett fel. Ett felaktigt frikast. Det är felet som alla ska komma ihåg. Föräldrarna, spelarna, tränarna och kiosktanten blänger elakt på mig och det viskas om domarjäveln på läktaren. Detta enda lilla fel kommer deras familjer att diskutera vid middagen ikväll, kanske just när jag skriver det här, och alla mina tusen rätt är som bortglömda. Mitt namn står på matchprotokollet, tränarna tar en sista titt innan de går och placerar namnet på en lättåtkomlig plats i minnet. Detta enda lilla fel ska om hundra år inte göra ett smack, men de skrikande tränarna ska för evigt vrida sig i sin grav. "Tänk om domarjäveln hade dömt straff där! Då hade vi ju vunnit!"

Jag älskar att dömma.

Länge har det varit vi 5. Idag, bara 15 dagar innan årsdagen, gick en av oss bort, och det är med stor sorg som jag förklarar dig död...

Du var så fin, så skör men ändå så rak och robust. Du stod mig närmast på 5 eller 6 konserter och när du idag är borta kan jag inte annat än sörja dig.

G-strängen, min bas kommer aldrig bli det samma utan dig. Må du vila i frid. Jag skall för evigt sörja dig tills jag köper en ny G-sträng imorgon.

Amen.