Egentligen ljuger rubriken. Jag har varken torterat eller blivit torterad med groteska (högst troligt tyska) piskor och pungsnittare ikväll. Jag har sett på film. Inledningsvis "300" (se tidigare inlägg) och efter den "Passion of the Christ".

Jag ska vara fullkomligt ärlig. Passion of the Christ är det brutalaste jag någonsin sett. Värre än Saw 3? Ja, mycket tack vare sjukligt bra skådespeleri av "Jesus" men även tack vare välplanerad kameraplacering så att man verkligen får en inblick i hur skinnet slits loss bit för bit hos den stackars Jesus.

Filmen börjar bra. Jesus blir tillfångatagen i en väldigt mild scen där blod egentligen inte spills över huvud taget. En kvart senare blir Jesus slagen i flera minuter för att sedan piskas med diverse påhittiga piskor i ungefär en kvart. Där någonstans tar jag en paus. Det blir för magstarkt helt enkelt. Till slut ser stackars Jesus ut som en misslyckad bakelse snarare än en människa när han ligger där med skinnet hängandes och slängandes löst på kroppen.

Mot slutet krossas knäskålar detaljrikt i slow motion samtidigt som Jesus skriker hjälplöst. En spik i högerhanden, Jesus skriker. En spik i vänsterhanden, armen bryts, Jesus skriker. Vakterna vänder på korset så att Jesus landar med sin blodigt svidande kropp på gruset och sanden, han skriker.

Du förstår min poäng? Det här är två timmars tortyr för att visa hur mycket Jesus led för våran skull, och visst, syftet är fint, men poängen klargjordes långt innan filmen var halvvägs igenom. Jag rekommenderar inte Passion of the Christ till dig som tittar bort så fort något läskigt ska hända i en film. Då får du bara titta i en kvart och blunda i en och en halv timme. För dig som däremot klarar av extremdetaljerad tortyr och berättande när det är som allra bäst (?) kan jag bara säga: hyr den, men glöm inte kudden framför ögonen. Just in case.   

Såg nyss filmen 300, troligen som sista människa med hyffsad syn i hela världen. Filmen är bra. Jättebra. Feel good känsla hela vägen. Huvuden rullar, flyger, snurrar, faller, krossas och penetreras samtidigt som blodet stänker likt svetten hos en hemsk, tysk tant som konsumerat alldeles för mycket bödelkleïsel.

Allt till tonerna av de manligaste brölen som någonsin nått mitt öra, uppspelat i ljuvligt perfekt ultrarapid. Film blir sällan såhär snyggt. Eller fan: film blir aldrig såhär snyggt. Aldrig någonsin. 300 är bland det vackraste mina ögon någonsin skådat, och då innehåller filmen trots allt 98 % magmuskler (och 1 % bröstvårtor men det håller vi tyst om, "moral hurra").

Jag kan inte låta bli att fnissa lågmält (lite som de där hemska flickorna längst bak i klassrummet på skolor runt om i världen) när jag ser huvudkaraktären fullkomligt totalförstöra individ efter individ och sedan bygga en enorm mur av liken.

Ja, 300 är sannerligen något av det bästa jag sett på film på länge. Om du inte har sett den så är det verkligen dags. Du kommer ,precis som jag, att sitta och småle och fundera på hur det kan vara så kul med slakt. Men i 300 är det verkligen, verkligen kul med slakt. Jättekul.

Jag är fri nu. Fullkomligt fri från rädsla och ångest. Mitt hjärta har glömt bort hur det känns varje gång jag ser de jävlarna, så länge sen var det sist. Jävla högstadiet.

Jag går på gymnasiet. Har det hur skönt som helst och behöver aldrig bevittna eller utstå mobbning av någon form. Jag kommer ihåg högstadiet. Min skola var en metropol av glåpord, skitsnack och hot. Jag kommer ihåg hur tyst det blev varje gång de närmade sig. Med sina luvor var de som män i kappor, och tystnaden och kylan gick att ta på.

Jag har glömt... Jag hade glömt... Idag såg jag de igen, och när jag äntligen trodde att jag var stor och stursk möttes min blick med hans, och jag vek bort. Onda ögon, illvilja i blicken, hat rakt igenom. Jag vek mig igen... Precis som då. De kommer närmare med blicken fortfarande fäst på mig, och mitt hjärta känner samma obehagliga, nästan smärtsamma rus som då. En liten pojke inom mig som aldrig fick luft kippar fortfarande efter andan, och jag trodde att jag hade glömt...

Egentligen blev jag aldrig mobbad på högstadiet. Jag kunde hälsa på nästan alla i hela skolan, men det fanns ett gäng som jag fortfarande kan hata vid blotta tanken. Jag kommer aldrig att glömma någon av dessa, och om jag någon gång i framtiden möter någon av de så undrar jag hur jag kommer att reagera. En flicka som jag kände hatar sig själv idag. Fullständigt. Varje dag blev hon påmind om hur äcklig och fet hon var, och hon har tagit på sig skulden själv. Hon är övertygad om att det stämmer.

Släpp det! Det är inte du, det är de. Gå vidare med ditt liv och se allt det vackra i dig själv.

En annan kille bodde ungefär en mil från skolan och åkte från början skolbuss varje dag. Vad som skedde på den skolbussen vill jag inte ens tänka på, men i två år fick han cykla till skolan för att han inte stod ut längre.

De är så nära nu... Jag skulle kunna sträcka ut armen och ta på en av de, kyssa honom, slå ihjäl honom. Ett slag. Pojken inom mig som aldrig vågade visa sitt ansikte skulle äntligen få luft. Han går rakt förbi mig. Utan något som helst tecken på ånger eller rädsla så går han förbi mig. Så är han borta. Låten är slut. Ögonblicket är över. Någon tryckte på play igen och jag fick återuppleva en låt ur albumet som var min högstadietid.   

Jag sitter i skolan vid en laptop och skriver. Mitt i klassrummet, i det starka och något obehagliga ljuset av lysrören, omgiven av människor som även de sitter vid laptops, här sitter jag och skriver.

Musiken i mina öron gör mig blind för omgivningen, och egentligen finns här bara jag, laptopen, musiken och det satans jävla skolinternet. Japp, skolinternet är satans påfund. Det svarta fåret i den annars så utvecklade skolvälfärden. Jag skulle gå så långt som att säga att jag hatar skolinternet. Absolut allt festligt är blockerat och låst och omöjligt att få tillgång till såvida man inte har med sig ett USB-minne med crack-koder, men sådant orkar jag inte med. För att inte tala om hur illa det skulle gå om jag blev tagen på bar gärning.

Men nog saknar jag videogoogle, youtube, bilddagboken och mycket annat strunt som nu endast fungerar i mycket limiterade slängar. På en lektion som denna, fri lek, måste man fördriva tiden på något sätt, och då blir det allt som oftast dator. Röj är tråkigt, Paint är omöjligt utan mus och det finns väl inget vettigt med msn egentligen?

Det är fredag iallafall, något att glädjas åt. Ska börja spåna på en krönika om främlingsfientlighet till en tävling inom Sverige. Spännande, spännande. Har till Mars på mig att lämna in den så den blir förhoppningsvis någorlunda kvalitativ.

Nu ska jag... Vänta ut... Lektionen... Typ.

Knåpade ihop en liten visa ikväll. Tog en kvart att skriva, en och en halv timme att redigera och spela in. Kände att det kunde vara kul att visa den här sidan av mig själv också, så där har ni mig, svart på vitt. Rösten, musikstilen och utseendet.

Hata eller älska. Det är upp till var och en. Lämna gärna en kommentar.

Ovan molnen skiner solen. Det gäller bara att hitta solen bland alla jävla moln.

Se omkring dig nästa gång du befinner dig på en plats med mycket människor. Ser du vad grått det är? Jag syftar inte på vädret, inte ett dugg, men ser du hur jävla grått det är? Det gäller att finna något färglatt, något som lyser klarare än allt annat, något som kan lyfta dig från vardagen och göra ditt liv värt att leva.

Jag kan bara hoppas att jag är någons sol. Jag kan bara hoppas att jag gör någons liv lite lättare.

Det är bara en önskan.

Japp, jag är kär. Störtkär. Så kär att jag skuttar på små rosa moln av lycka dygnet runt. Jag är så kär att jag skulle kunna äta en hel ladgård och strypa alla djuren där inne med en gummisnodd. Jag är så kär att jag skulle kunna dricka större delen av Atlanten inklusive alla hutlösa fiskar som bor där. Jag är så kär att jag skulle kunna bröla rakt ut i hela världen att det är dig jag älskar, för det är du och jag Paint, du och jag.

Paint är kärlek vid första ögonkastet, eller snarare andra ögonkastet. I början framstår Paint som en pina i baken men efter bara någon halvtimme börjar man förstå vilka möjligheter det finns. Idag har jag skapat, skapat och skapat lite till. Ja, jag har skapat likt en psyksjuk semipsykopat som inte har annat att roa sig med än papper och penna, för Paint är så oerhört bra. Några skulle kalla det limiterat, andra skulle kanske kalla det svårt och jobbigt. För mig är Paint en gåva från skyarna.

Jag kan tyvärr inte stolt visa dagens 10 konstverk då Bloggagratis inte stöder den sortens bilder så jag kan bara hänvisa till http://Woodpig.bilddagboken.se. Dagens bilder och serier är på den femte december i den lilla almanackan till vänster. Lämna gärna en kommentar där (nej man behöver inte vara medlem) eller här vetja!

/Wood  

På varje skola och större företag finns en liten, liten röd låda på väggen. Du går förbi den varje dag, säkert flera gånger om dagen, alltid utan att lägga märke till den. 

- Lyft locket och tryck in glaset

Så står det på den lilla, lilla röda lådan. Den är kopplad till allt i hela Sverige, för hela Sverige påverkas av den. Om man lyfter locket och trycker in glaset, vilket det ordagrant står på lådan, så börjar alla i hela byggnaden att springa och skrika i panik. På något konstigt vis underrättas även brandstationen och fyra fläskiga brandbilar tutar som galningar på allt som kommer i deras väg.

Hela staden håller andan samtidigt som man med bultande hjärta lyfter locket och trycker in knappen... Sen utbryter infernot, och alla i hela byggnaden måste ut kvickt som ögat samtidigt som världen snurrar. Huvudkontoret för brand och räddning underrättas och hela Sveriges brandstationer sitter i förberedelse för vad som kan vara en potentiell skogsbrand av legendariska mått. 

Sådan makt har den lilla, lilla röda lådan på väggen, och ett tryck är allt som krävs...