Har inte bloggat på ett par dagar, något som ni får ha överseende med då jag helt enkelt saknat ork och motivation. Nu har jag dock en hel del att skriva om så räkna med någon slags kompensation för avbrottet!  

Spelningen gick kanon. I runda slängar 80 pers kom till den lilla lokalen och lyssnade, klappade, skrek, busvisslade och mådde allänt gott. Det var beroendeframkallande trevligt att sitta uppe på scenen tillsammans med polarna och gitarren, och sammanfattningsvis känns det som en väldigt lyckad afton. 

På torsdag den här veckan ska jag och min gode vän Josef gå och kika på Jonas Gardell. Det ska bli helt vansinnigt roligt att se vad Gardell kan hitta på den här gången, minst sagt. 

Kort blogg idag för övrigt, tiden är sen och jag behöver sömn. Kika in med jämna mellanrum så ses vi snart igen.

Natten innan spelning är en hektisk sådan. Jag får regelbundet påminna mitt högerben att sluta stampa och det kliar i hela mig. Händerna knyts över tangentbordet i brist på fantasi och jag kliar mig i bakhuvudet, och så högerbenet igen. Ledordet är "nervositet". Kanske inte för hur det ska gå utan snarare för hur många som ska komma, för du måste förstå... 

Det är en speciell spelning imorn. Det är nämligen den första spelningen som vi i bandet liksom satt ihop och marknadsfört själva, och med hundratals planscher och 5 fikafixare i ryggen kan det verka omöjligt att misslyckas, men jag är inte alls övertygad.

Det värsta av allt är dock min eländiga hals som under genrepet lät som ett trasigt gammalt kylskåp, utsatt för alla tänkbara och otänkbara övergrepp genom åren. Nödlösningen heter Vicks Blue och kommer förhoppningsvis att rädda mig åtminstone lite, lite grann.

Nej, nu var det det jävla högerbenet igen... Samt det enfaldiga kliandet i huvudet. Jag ska hur som helst försöka få mig lite orolig sömn nu och vem vet, kanske ses just vi klockan 19.00 i skårekyrkan imorgon, lördag 24/11? Nej, det kostar inte ett ruttet öre, men vill man hugga in på det smakliga fikat får man punga ut en Selmasedel (20 spänn, duuh!).

/Wood 

Alla är vi väl sjukligt förtjusta i gamla antika runstenar? Inte det? Nehe ne... Då skiter vi i det idag då och tar ett helt annat ämne istället.

- Vem är rädd för svarte man!?

- INTE JAAAAAG!!!!

Du känner igen dig eller hur? Leken som satte prägel på hela mellanstadiet var sannerligen en rolig sådan, men det finns en liten funderare här. Jag förstår såklart att "svarte man" i fråga ska föreställa en gammal otvättad, kutryggig, gubbkärring med komplex för att sätta högafflar i barn, men tänk lite, lite längre.

Enligt mina undersökningar har leken svarte man funnits i ungefär 50-60 år. För 60 år sedan var rasismen som allra starkast i staterna och svarta fick i många fall inte åka i samma buss som vita, bara för att ge ett exempel. Även i Sverige (japp, våran kära moralfalukorv) fanns det en viss "rasfobi". Gammelgunnel viskade högst troligt till Surstina om att "där går negerjefveln" när en afrikan kom vandrande på gator och torg.

- Vem är rädd för svarte man!?

- Vem fan är inte rädd för svarte man egentligen!?

Sen springer alla barnen. Springer och springer och springer tills de kommit över gatan. Negern kunde inte ta de den här gången heller, så barnen kan pusta ut.

Önskvärt skulle det vara om vi kunde tänja lite på traditioner här i Sverige men alla vet vi hur svenskar är... Här dricker vi mellanmjölk! Ingen jävla... Negermjölk!

För att få ett jämställt samhälle behöver vi få bort såna här skamligt onödiga petitesser. Varför inte bara säga: "Vem är rädd för Lars Adaktusson?" Jag ser ingen anledning till varför smygrasismen ska få fortlöpa, ingen anledning alls.

Homosexuella, svarta, vita, utvecklingsstörda, rika, fattiga... Eller vet ni vad, den här listan tar för lång tid att skriva, låt oss sammanfatta det hela med ett ord: Människa

Sådant är livet för Woodpig just nu, att även om jag försökte, och då menar jag verkligen försökte, så skulle jag aldrig någonsin kunna förklara hur jag mår. Det spelar ingen roll om jag sitter och förklarar och förklarar och förklarar. Nästa istid skulle hinna bryta ut innan du fick en liten aning om hur jag mår och känner mig, för så mycket har jag i min stackars fullproppade hjärna just nu.

Men nu över till nyheterna.

Dåliga nyheter  

* Marley och Scoobey bor inte hemma hos mig längre. Jag har varit sjuk i stort sett ända sedan de flyttade in och i söndags flyttade de ut. Jag har hoppats på att bli frisk men här kommer vi in på en annan dålig nyhet.

* Jag fick saftiga feberyrningar efter att ha lekt svarte man idag på gymnastiken i skolan. Japp, du läste rätt, svarte man. Då snackar vi fan kondition. Likt en 90-årig kedjerökare bröt min kropp ihop totalt och den vedervärdiga tanthalsen var framme och spökade igen. Just nu känns det som att jag aldrig, aldrig någonsin kommer att bli frisk igen.   

Goda Nyheter 

* Jag har tryckt ut de två första officiella T-shirtarna med Woodpig-tema. Exakt hur T-shirten ser ut får ni se om någon dag. Jag kan skvallra om att den är tjusig, och kaxig. Du vill definitivt ha en, om du så måste punga ut 8000 på tradera för ett mycket limiterat exemplar. Som tur är funderar jag på att trycka upp ett rejält lager och sedan sälja billigt härifrån hemsidan, om intresse finns så att säga.

* Det är natten innan fredag, och jag, precis som du, älskar helgen något så vansinnigt. 

* Min farmor läser den här bloggen regelbundet, tydligen. Hej farmor!

Jag är lådan som står någonstans i ett ostädat hörn i ditt rum. En låda med minnen som aldrig mer ska öppnas och väckas till liv. En låda fullproppad med det som var underbart för mig, det som fortfarande är underbart för mig, men som du tröttnade på.

När du först såg mig var jag en måltid. Ack så god jag var, och så gott du mådde medans du åt mig. Jag inneslöts av din kärlek och såg inget annat än dig, ända tills du sket ut mig och spolade ner mig i toaletten.

Jag är den goda glassen, som du girigt slickade i dig, ända tills den var slut. Du tröttnade och såg mig inte längre som en glass. Du gjorde mig till en glasspinne, och glasspinnar slänger man i soporna, jo jag tackar ja.

Jag gav dig mitt allt. Jag blottade hela mitt liv för dig, och du betydde allt för mig. Precis som jag betydde allt för dig, det kan du inte förneka. Men hur man går från att vara en underbar dröm till en stängd låda med minnen i ett mörkt, ostädat hörn någonstans i ditt rum, det kommer jag aldrig att förstå.

Det här blogginlägget är helt och hållet tillägnat min barndomskamrat Andreas vars pappa ligger, svårt nedsjuknad, på intensiven. Det är svårt att föreställa sig den bördan han nu bär på, och hade jag haft makten att bestämma hade jag kapat alla mina skrivarfingrar för att få det hela ogjort.

Förra månaden nådde jag upp till 499 läsare innan klockan slog tolv och 31 oktober blev 1 november i samma ögonblick min födelsedag upphörde. Kollade nyss lite snabbt på den här månadens unika besökare och kan alltså konstatera att över 500 personer har suttit och läst vad jag har att säga. Känns rätt schysst då jag nyss kikade på en blogg som hade 7 besökare under hela November sammanlagt.

På bara 3 månader har jag alltså tagit mig från 0 till 500, och november är inte ens slut än. För mig känns det här som en liten seger, och jag hoppas att ni fortsätter kommentera angående vad ni tycker är kul/bra eller tråkigt/dåligt så att jag ständigt kan utvecklas. 

Ska vi satsa på 750 tillsammans under hela nästa månad?

The challenge - still going strong 

I universum finns ett system. Ett system som får allt att funka, ett system som gör att saker och ting inte förändras. Solen är mittpunkten i universum. Det finns såklart miljontals solar men de kallas då för stjärnor. Stjärnor är identiska, planeter är unika. Solen ser till att planeterna, de unika, håller sig i omloppsbana och inte försvinner bort. Solen håller fast planeterna helt enkelt.

Det finns få människor som verkligen vågar sticka ut och vara något annat än vad omgivningen försöker göra de till. Jonas Gardell är en av dessa. Det är med djupt hat jag ser på ett avsnitt av Hey Baberiba där de urfåniga killarna (tantfarbröderna som alltid ska parodisera allt) parodiserar, alltså "spelar" Jonas Gardell genom att enbart fåna sig och göra liknande gester som Jonas fast uppskattningsvis tusen gånger mer överdrivet.

Är inte detta att hålla fast en människa? Att begränsa planeten, den unika, från att ta sig dit den verkligen vill?

"Man ska inte sticka ut, man ska vara som vi säger, för vi är media och vi bestämmer."

Faktum är att Hey Baberiba aldrig gjort annat än narr av människor. Visst, det kan vara kul med ironi ibland men hur roligt är det när man går till grova personangrepp samtidigt?

Nu tänker du: "Var inte en sån jävla moralkärring Woodpig! Hey Baberiba är ju bara samhällskritiskt!"  

Nej, nu resonerar du fel. Jonas Gardell är samhällskritisk, Hey Baberiba går alltid efter trygga ideal. Jag förstår varför de hemska tantfarbröderna måste hålla på sådär. De är fullkomligt, oerhört, extremt jäkla talanglösa. De blev aldrig något själv, därför måste de förnedra andra, som faktiskt har talang och som faktiskt har lyckats. 

Nej, Hey Baberiba är för folk som är rädda och inte vågar annat än följa det svenska idealet. 

Har du deras DVD? Begrav den djupt ner i komposten och syssla med något nyttigare. Kanske äta en viadukt? Vad vet jag.