Nej, det här ska knappast bli en mode-blogg, men det här måste jag få sagt. Ni vet den där känslan när man tittar på någon och känner att "fy i hela helvete vad balla brallor den personen har!"

Well, spana in videon här nedan. Det är John Butler Trio med musikvideon Zebra som rullar igång. I början när John Butler (snubben med dreadlocks) träder in i rummet så tänker man inte riktigt på det, men efter sisådär 3 minuter slog det mig. Herregud vilket stycke underbart stilrent tyg! Ett mästerverk liksom, i minsta lilla söm. Det finns ju knappast något budskap eller mönster i tröjan, utan den är bara lång, grå, och fruktansvärt ball.    

Någon dag blir det till att fiska upp en sådan. Sen är även jag redo att fläska ur mig helylle-solon av sällan skådat slag.

Chiketiwhawha.  

Jag vet inte vad som hänt med mig... Antingen så har jag fått en semi-psykopatisk sjukdom, eller så har jag just blivit av med en.

Filmen "Jersey Girl" gick på TV för några dagar sedan. Jag glor absolut aldrig på tv egentligen, men för Jersey Girl fastnade jag direkt. Det är något med Ben Afflecks suveräna egenskaper vad gäller att agera farsa på vita duken som alltid gör att jag fastnar.  

Egentligen är det hela rätt löjligt. Jag skulle aldrig någonsin uppskatta en sådan här film egentligen. Den klisché-artade überförutsägbara storyn är något som skulle kunna sänka filmens medel till vilken annan feel-good-rulle som helst, men nu är det inte så, och jag förstår absolut ingenting.

Det är ju faktiskt ren och skär styggelse, i alla fall i min bok, att sitta och må gott åt hur fadern i slutet av filmen hinner till dotterns föreställning. Inte nog med det, fadern kommer till och med in på scenen och börjar sjunga tillsammans med henne, och dottern ler åt honom med blänkande ögon innan hon kramar honom och säger att hon älskar honom.

Hade det varit under normala förhållanden så hade jag rynkat näsan åt den mediära överskottslyckan, men det är ändå något i mig som gör att jag faktiskt bryr mig. Något som gör att jag faktiskt är nära på att börja gråta säkert 3-4 gånger filmen igenom. Kanske håller jag faktiskt på att bli sentimental? Jag börjar ju trots allt bygga en stadig hög med år bakom mig. Hela 16 stycken. 

Jag ska bannemig börja be ongjävlarna att tilltala mig som "farbror".

Skaparen av Microsoft, Bill Gates utnämndes häromdagen till hedersdoktor vid ett stort universitet i USA. Detta efter att han lovat att ägna i stort sett hela sin enorma förmögenhet till att lösa svält och sjukdomsproblem i tredje världen (Afrika m.m) Faktum är att hela hans familj faktiskt ska flytta dit för att själva se till att pengarna hamnar rätt. 

Snacka om att herr Gates är kungen. Donald Trump å andra sidan, en annan miljardär, är trist, envis, käkar svindyrt käk och skulle aldrig så mycket som gå en meter ifrån sitt fina imperium.

Nej, Bill Gates är kungen i stugan. Hela veckan lång.

På Sisu-gården kan man vandra, hela familjen tillsammans.

Pappa bär ryggsäcken, mamma passar barnen. 

Det står så på skylten. 

Man kan dock inte vandra ensam. 

För det står inte så på skylten.

Vad fan vet skylten egentligen?

Jag menar, det är ju bara en skylt.

Den är inte ens i fokus.

Det är Norrliden som är i fokus för guds skull!

Kan man vandra ensam på Norrliden?

Skylten säger inget om detta.

Likt ett barn som förlorat sina föräldrar tiger skylten om vad som faktiskt finns i Norrliden.

Jag får aldrig reda på om man kan vandra ensam i Norrliden.

Kanske får bara pappor som orkar bära ryggsäckar och mammor som orkar passa barn vandra i Norrliden.

Men vart ska man ta vägen tills dess?  

Jag har fått en klasskamrat att sluta snusa. Bara tanken på detta gör mig stolt och nöjd över min existens.

Hur många kan räcka upp handen och säga att de är stolta över sin egen existens, och att de har gjort något bra med sin tid här i livet?

För det är väl det allt handlar om?

Att göra något förbannat värdigt av tiden man är här.

För vi ska alla en gång dö.

Jag hoppas att jag på min dödsbädd kan le, och säga att jag inte ångrar någonting här i livet.

Att jag inte lät något högstadieäckel bestämma vem jag skulle vara.

Att jag inte lät stora företag bestämma vilka kläder jag skulle ha på mig.

Att jag inte lät någon bestämma vad jag tycker är roligt.

Att jag fick vara mig själv fullt ut, och att jag gjorde något gott av tiden här.

Hemläxa: Inse vem du är och gör det bästa av dig själv. Imorn vill jag att du säger "hej, hur mår du?" till någon som ser ensam ut i klassrummet, på jobbet, eller allmänt på stan.

Kan du göra det för mig?   

Jag sitter här i mörkret med ögoninflammation.

Det gör ingenting, Tove var nyss här och pussade på mig.

Tove har inte fått ögoninflammation, till skillnad från 5 andra i hennes familj.

Borde jag känna mig skyldig?

Någon har ju trots allt gett mig ögoninflammation från början, så egentligen är vi offer allihopa.

Offer för en stackars ögoninflammation som bara behöver lite näring från folks ögon för att överleva, och alla gör vi ju allt för att överleva, eller hur?

Jag hade prov i skolan idag. Skulle kunna 25 muskler, hur de fungerar och vart de sitter. På latin. No fuckin' kidding. Latin.

Jag var inte där. Jag var hemma med ögoninflammation.

Nickmuskeln som sitter på sidan av halsen heter Muskulus Sternocleidomastoideus på latin. Den ser till så att inte huvudet faller av. Tack gode god för Muskulus Sternocleidomastoideus.

Läste en blogg om en kvinna som hade mens igår. En fullständigt öppen och ärlig (mycket välformulerad) text om hur hon hade fått stoppa papper i trosorna för att kunna ta sin dotter på strandpromenad. Vilken jävla hjälte.

Någon där ute i världen läser det här just nu... Just du är ju det levande beviset på detta, eller hur? Någon läser vad jag har skrivit, och bara du i hela världen vet vem denna någon är. Kanske är du den enda som läser detta just nu, kanske sitter du och funderar på om det finns fler som sitter framför sina skärmar, i sina kontorsstolar, i sin ensamhet i sina rum och läser vad jag har skrivit i min blogg.

Slående va? Hur en text kan kännas levande och tryckande, fast det bara är grön text på svart bakgrund. Känns det som att jag pratar inne i ditt huvud? Känns det som om jag är så nära dig att jag skulle kunna smyga fram bakom dig och röra dig ömt vid nacken?

Nu vände du dig om för att försäkra dig om att ingen är bakom dig, och om du inte gjorde det så gör du det precis nu. Låt oss gå vidare.

Känns texten avlägsen, död och ointressant? Har du svårt att föreställa dig min mörka, nästan tyranniska rösten i ditt inre? Eller är det kanske en öm kvinnoröst som talar inom dig?  

Blogginlägget slutar här. Du kan nu logga in på Bilddagboken.se för att se om du har fått några bildkommentarer. Eller så kanske du bjuder din fru på en fika på stan. Ring en vän? Borsta tänderna och gå och lägg dig? Ät frukost och gå upp.

Magin är i dina händer.

Blogginlägget är slut.

Det smartaste jag tänkt i hela mitt liv slog mig förut vid frukostbordet, och jag känner att jag bara måste dela med mig av det här till er. Det är egentligen bara en liten mening som kan tas som ett skämt, som något dumt och konstigt eller (vilket jag föredrar) hela vårat mellangenerationsliv sammanfattat i en liten simpel fras. Med den här frasen ser du mot det som varit, mot det som är nuet och mot framtiden:

Jag undrar när det går att ladda ned mjölk från internet.