Jag vet inte vad som hänt med mig... Antingen så har jag fått en semi-psykopatisk sjukdom, eller så har jag just blivit av med en.

Filmen "Jersey Girl" gick på TV för några dagar sedan. Jag glor absolut aldrig på tv egentligen, men för Jersey Girl fastnade jag direkt. Det är något med Ben Afflecks suveräna egenskaper vad gäller att agera farsa på vita duken som alltid gör att jag fastnar.  

Egentligen är det hela rätt löjligt. Jag skulle aldrig någonsin uppskatta en sådan här film egentligen. Den klisché-artade überförutsägbara storyn är något som skulle kunna sänka filmens medel till vilken annan feel-good-rulle som helst, men nu är det inte så, och jag förstår absolut ingenting.

Det är ju faktiskt ren och skär styggelse, i alla fall i min bok, att sitta och må gott åt hur fadern i slutet av filmen hinner till dotterns föreställning. Inte nog med det, fadern kommer till och med in på scenen och börjar sjunga tillsammans med henne, och dottern ler åt honom med blänkande ögon innan hon kramar honom och säger att hon älskar honom.

Hade det varit under normala förhållanden så hade jag rynkat näsan åt den mediära överskottslyckan, men det är ändå något i mig som gör att jag faktiskt bryr mig. Något som gör att jag faktiskt är nära på att börja gråta säkert 3-4 gånger filmen igenom. Kanske håller jag faktiskt på att bli sentimental? Jag börjar ju trots allt bygga en stadig hög med år bakom mig. Hela 16 stycken. 

Jag ska bannemig börja be ongjävlarna att tilltala mig som "farbror".

 

malin

28 januari 2008 15:12

det är verkligen världens bästa film. :)

 

Vicki.

28 januari 2008 15:48

Jag har inte sett den filmen men iof så är jag rätt blödig så jag antar att jag skulle grina mig igenom hela rullen.
Vi kan nästan bilda klubb, jag grinade igår när jag hörde en Backstreet Boys låt. JA! Backstreet Boys. Jag tyckte att det var lite pinsamt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...