Såg Brokeback Mountain för några dagar sen. De två killarna måste vara homosexuella! Det syns lång väg.

Mycket blogg idag, men det är väl inte mer än rätt med tanke på det lilla juluppehållet som jag haft nu i några dagar.

Förra året i november vurpade jag med moppen och gled 20 meter på bar asfalt. Detta resulterade i ihängande smärtor i svanskotan. Smärtor som fortfarande kommer tillbaks av och till, och idag har det känts precis som det gjorde i början. Faktum är att jag sitter lite snett i datastolen just nu, och jag måste planera vad jag ska hämta vart i huset så att jag slipper gå många gånger då smärtorna tar över totalt om jag går för mycket.

Det här oroar mig, starkt. Om 10 år kommer jag troligtvis att dras med ännu värre problem och smärtor, och om 20 år är nog mina promenader över och förbi. Det känns onödigt och dumt och frustrationen gör mig till ett antisocialt fenomen inom familjen. Utöver denna plåga har jag en ännu värre börda som faktiskt nästan skrämmer livet ur mig.

Musiken är en av anledningarna till att jag lever. Jag älskar att spela och lyssna på musik och ungefär 5-6 timmar per dag är jag omgiven av musik. Efter en skallskada för några år sedan i en handbollsmatch där jag fick hjärnskakning gick något rejält fel. Jag fick tinituss och nedsatt hörsel på ett öra, men det håller på att förvärras.

Av och till drabbas jag av extremt störiga "högljudda" tinitussanfall där jag helt enkelt inte hör något annat än pip i huvudet. Detta i kombination med att mina öron ibland känns som om de var fyllda med vatten (självklart utan att faktiskt vara det) gör mig orolig för att jag håller på att bli döv.

Kommer ni ihåg när jag skrev om den otäcka morgonen när jag vaknade med dunkande hjärta utan att få luft och jag räddade mig själv med en rejäl dos lungrörsöppnare (medicin)? Det här är också en faktor som gör mig lite småorolig för framtiden. Hur länge ska jag behöva vara sjuk utan diagnos liksom?

Det hela gör mig så förbannad. Jag är ju för fan bara 16 år!? Varför ska inte jag få vara frisk? Nej, ibland känns det bara så förbannat hopplöst...