Är just hemkommen från replokalen där jag upplevt den kanske konstigaste "träningen" sedan högstadiemagin med gamle gode Fridén (före-detta klasskamrat med sjuka skills på pianot). Är i extas just nu, och det känns som att jag aldrig någonsin kommer att glömma det här repet, men låt oss backa några timmar.

Repet började ganska segt. Gamla trötta låtar mig och Josef emellan och ingen egentlig energi i vårt spelande. Helt plötsligt anlände Martin, och jag och Josef kände oss tillräckligt flummiga för att skoja till det lite.

Jag tar upp Josefs akustiska bas och börjar spela en vild och energisk hemmagjord basgång, Josef plockar inget instrument alls utan börjar istället improvisera någon sorts klockren sång. Helt plötsligt har Martin släppt gitarren och hunnit sätta sig vid trumsetet precis i tid för en grym refräng. Josef är ett inferno av energi, mina fingrar löper som eld över strängarna, jag missar inte en enda ton. Martin slår hårt på trummorna, hårt och funkigt.

Det går inte att beskriva den här känslan med annat än ett ord: fjärde dimensionen.

Fjärde dimensionen är det tillstånd man befinner sig i när man glömmer allt annat i hela världen. Skit samma om morsan dog igår, skit samma om man blivit utsläng från skolan, flickvännen gjort slut och hunden blivit påkörd. Fjärde dimensionen är en nyttig drog. En fullkomligt livsviktig drog för mig.  

Inte nog med att jag fick mig ett minne för livet. Vi har nu äntligen en riktigt, riktigt funkig egen(!) låt att spela på konserter.

Grymt jobbat boys, grymt!