Jag var ute i några timmar ikväll och strövade omkring i min gamla hemort med en god vän, likväl bandmedlem i Rostbrun Chili Con Carne, Josef. Vi besökte gamla områden som påverkat min barndom, och minne efter minne reste sig ur den gamla betongen och blev till liv inuti mitt huvud.

Jag mindes alla cykelturer till min gamla högstadieskola, en skola som har förtjänat sin fina plats i den mest hatfulla delen av mitt hjärta med tjusiga marginaler. Jag mindes tyskalektionerna där eleverna snabbt och instinktivt formade grupperingar som inte gick att bryta förns det var dags för gymnasieval. Själv tillhörde jag ingen av grupperna. Det här var falska människor, och jag ogillade tanken på att sitta med folk som utnyttjar varandra för att inte se mobbade ut redan vid detta unga skede av mitt liv.

Gud välsigne min gode vän Unni som var en av få godhjärtade och som även hon var något av en utböling i den här klassen. Jag skäms inte ens över att säga det, och det borde verkligen inte Unni heller. Att tillhöra en falsk och otajt grupp är inte något att skryta med i mitt tycke. Unni och jag fann varandra och våran vänskap frodas än idag på många sätt. Tyskalektionerna blev rena underhållningen därifrån då vi kunde sitta och skratta och skoja och fullkomligt skita i både ungdomsideal och tyska språket.

Jag kommer särskilt ihåg den gången då den enda lediga stolen var vid det "coolaste" bordet där endast folk som redan dag ett hade rankats som balla och hårdhjärtade fick sitta. Jag fick vackert sätta mig, och jag började småkonversera. Ett par av killarna vid bordet var till och med rätt trevliga.

Efter några minuter stövlade den största killen i klassen in, och givetvis hade jag satt mig på hans plats. Den oskrivna regeln var bruten. Jag hade fullkomligt pissat ner hans revir, och han verkade både arg och nöjd. Arg för att jag orsakade ett problem i hans AD-HD-sprudlande värld, nöjd för att han äntligen skulle få utlopp för sina aggressioner. Jag vägde 48 kilo på den här tiden och var en väldigt liten kille. Han vägde väl sisådär 75 tunga, och med snusen i käften blev hans bekanta, motbjudande flin skräckinjagande.

Två hårda nypor om min tröja senare kastas jag bakåt med bakhuvudet först mot golvet för att sekunden senare få mina böcker kastade i magen. Killarna som jag just småpratat med skrattar, men det är inga glädjefulla skratt. De är rädda, skräckslagna. Som hyenor och gamar, hela bunten. De festar på mitt lik, överlyckliga för att det inte var de som just misshandlades.

Läraren såg ingenting. Hörde ingenting, ville ingenting hellre än att gå hem kanske? Precis som jag.

När vi går där i min gamla hemort vid min gamla skola, Josef och jag, så slår det oss att vi ska, åtminstone mentalt, erövra högstadieskolan, och vi sätter av på ett mindre äventyr för att nå toppen av hustaket. Det blir inga problem att komma upp, och väl däruppe känns det helt fantastiskt att titta ner på det som en gång var mina begränsningar, mitt fängelse, hela min värld, och spotta på den.

När jag lägger mig ned och blickar upp mot himlen så ser jag en rovfågel. Högt där uppe svävar den på en klar himmel. Den svävar ner mot mig, och efter att ha varit uppskattningsvis tjugo meter ifrån skolan så tar den tag igen, och flyger iväg. Ut över skolgården svävar den, vild och vacker, bort från högstadiet, bort från det förgångna, och när jag ser den försvinna över trädtopparna mot den lummiga och mystiska skogen i fjärran så kan jag inte låta bli att känna att det där är jag.

Jag svävar bort från högstadiet. Kommer på besök ibland i form av en störtdykning, men i sista ögonblicket svävar jag iväg igen. Iväg mot ett nytt liv, på ett nytt ställe. Låt inte de jävlarna ta dig, du vackra, vilda rovfågel. Du är unik, du är vacker, de är inget. Låt nu inte de jävlarna ta dig.

 

J

2 april 2008 23:57

Tack för idag. Hadé chill tils nästa.

 

L

3 april 2008 22:54

du skriver så bra att jag får gåshud.

 

pernilla

4 april 2008 01:44

Stark blogg, man blir tagen. Och det kanske är det som är syftet. Jag längtar verkligen inte tillbaka till ilanda. Där var jag en person jag gärna glömmer. eller inte glömmer, för visst fanns det bra stunder. Men nu mår jag så enormt mycket bättre, och jag säger bara: JAAAAA! Även jag har lyckats.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...