Klockan är 7:47 på morgonen i skrivande. En tid som min flickvän säkert hade trivts att gå upp till med tanke på Kents superdänga 747, men jag är inte riktigt lika satisferad vid tanken på att skynda upp på morgonen, slänga i sig frukost och göra sig redo för att hinna till jobbet klockan 11:30.

"Hur lång tid har jag på mig" tänkte jag kvickt innan mitt livs största genidrag föll i mig. "Jag kan ju kolla klockan! Den är säkert typ 11.00 så det är nog lugnt". 

Klockan var inte "typ" 11:00. Den var "typ" 7:30. Jag har gott om tid på mig att byta kalsonger eller whatever jag nu har lust att göra på morgonen alltså. 

Nu ska jag lyssna på min absolut största inspirationskälla, John Frusciante, när han svarar på fanbrev i något sällsynt radioprogram som jag hittade.

Ha en superb fredag!  

Det går bra nu. Allt går riktigt jävla bra. Jag har världens bästa jobb (spela musik på torget varje dag), jag har världens bästa flickvän och jag har just bytt mitt gamla skabbiga snuskrum mot mitt gamla där jag äntligen kan andas ordentligt utan att hosta ihjäl mig.

Som om inte det räckte så har jag ju kommit in på musikgymnasium, skaffat lite nya, sköna polare samt spelat en (enligt publiken själv) kanonbra spelning  som drog mest publik av alla band till campingscenen med Woodpig Trio på Arvika idag. Detta ledde till att vi fått förfrågan om att spela in covers på några av de låtar vi spelade då folk tydligen vill ha med oss som bakgrundsmusik i en film som ska visas på bio.

SOM OM inte det räckte har även jag personligen fått förfrågan om mina egna, "ledsammare/allvarligare", låtar som jag spelat in själv kan få vara med i en dokumentär på SVT.

Roligt, roligt, såklart. Jag försöker inte ens skryta. Det har bara vart dålig stämning både här i bloggen och i mitt liv på många sätt ett bra tag, så det känns väl skönt med lite variation? Framförallt för mig då förstås.

Just ja, jag har köpt en mössa också, på Arvikafestivalen. En riktigt fet jävla mössa som man kan smuggla mindre kattdjur i, eller varför inte mina dreads?  

Som avslutning på blogginlägget tänkte jag dela med mig av mina första intryck av Arvikafestivalen. 

Mina första intryck av Arvikafestivalen lyder:  

* Svinstia, på allvar. På den vanliga campingen var 70 % av ungdomarna antingen stupfulla eller neddrogade. Att se effekten av heroinmissbruk på en 16-årig tjej är inte roligt alls.

* Var tjugonde har långa dreadlocks på festivaler. Så är det alltid. Detta gör mig tävlingsinriktad. Väx hår, väx!

* Stoltheten över att fortfarande, vid snart 17 års ålder, kunna tacka nej till folk som försöker bjuda på alkoholhaltiga drycker lyser lite inom mig. Jag känner mig väldigt fräsch och nyskapande på något sätt. Å andra sidan kan jag förstå att ungdomar skiter i framtiden när det ändå ser ut som att vi alla ska dö i naturkatastrofer eller sjukdomar ändå.

Nu lät jag förstås pessimistisk. Som att jag inte tänkt över det alls utan bara vällde ur mig något, men lyssna nu noga...

Polariserna består av vatten. Sjukt mycket vatten. Tillräckligt mycket vatten för att svämma över stora delar av världen, till exempel hela jävla Asien. Polariserna har redan börjat smältam, och det ser inte direkt ljusare ut längre fram.

I Asien bor det många, skitmånga. Större delen av Sverige, Norge och Finland kommer antagligen att klara sig rätt bra, så hemlösa Asiater (m.m) kommer att uppvandra hit, för inte vill de bo i Afrika och dö i Aids och hungersnöd?

Hur ska vi få in runt 1,5 miljarder människor i 3 relativt små länder? Det går inte, och vi lever antagligen i sista generationen där maten över huvud taget räcker till, men det gör den ju egentligen inte. Afrika får vackert vara utan, i stort sett, och många dör redan för flera år sedan i hungersnöd. 

Fundera på hur det kommer att bli när vissa familjer väljer att skaffa 3 barn, andra 2, vissa till och med 4 eller 5. Man vill att ens unge ska ha en lekkamrat helt enkelt, och visst, en unge äter ju inte så mycket, men när en hel jord tänker så, då ökar befolkningen rejält.

Tänk dig nu att större delen av jorden är översvämmad, folk kämpar för att överleva, krig startas, allvarliga sjukdomar som AIDS sprids, politikers röster slutade höras för länge sen, för viljan att överleva är alltid störst. 

Skrämmande? Ja. Mycket. Jag njuter inte ett dugg av att behöva gå runt med såna här tankar i huvudet, men det är tyvärr en skrämmande sanning vars konsekvenser bara väntar på att gå från tankar till fysisk form.

Nu blev det en lång blogg, med dålig stämning. Äsch, det är fredag imorgon bitti, och då fyller mina dreads 3 månader. Det ska jag fira på något sätt. Sen ska jag spela på torget, vid fontänen, klockan 12-13. Sista chansen är på lördag, kom redan imorgon vet jag. 

Hade bra!