Jag har rensat min garderob.

Fem magiska ord.

Det är faktiskt sant.

Well... Typ.

Spelade in ett liveklipp ikväll på 5 minuter. Stämde gitarren i öppen C och improviserade i 5 minuter. Videon visar på resultatet. Kommentera gärna.

Tack så mycket.

/Wood

Sår läker nästan genast om de är ytliga nog. Kvar blir lite blod, men flödet stoppas.

Blodet är kvar tills du tvättar bort det, så tvätta bort det nu min vän.  

Jag har just duschat mina dreads för första gången någonsin. En mycket intressant upplevelse. Mina dreads väger typ 1,5 kg extra med vatten i så jag fick nackont direkt, för att inte tala om min lilla hemmagjorda blandning av äppelcidervinäger, bakpulver och vatten som hälldes i.

Äppelcidervinäger luktar äckligt. Jätteäckligt. Alkoholiserad-farbror-som-aldrig-borstar-tänderna-äckligt typ. Det hällde jag med en suck rakt över huvudet. Sen fick jag schamponera ett bra tag, men nu är de fina och och har faktiskt lagt sig lite.

Det är ett litet äventyr att ha dreads faktiskt. Bara att få de torra är ett projekt i sig, så jag får väl införskaffa en hårtork antar jag.

Nu är bara frågan om jag fortfarande luktar äppelcidervinäger. Ingen är hemma och min näsa vande sig rätt snabbt, så jag får väl helt enkelt kolla med brorsan när han kommer hem.

Jag har ett förslag till staten. En liten motion så att säga.

Jag tänkte såhär, att om vi möjligtvis skulle kunna ändra så att det är helg fem dagar i veckan istället för två, så skulle vi få mer tid över till att göra sånt som verkligen betyder något för oss i livet. Sova till exempel. Eller plocka svamp.  

Dag ett med dreads utomhus såg ut typ såhär. Vind, vår, kärlek och världens yvigaste kallufs får sammanfatta den tre timmar långa promenaden.

I think I'll go on a walkabout

Just to see what it's all about 

Jag var ute i några timmar ikväll och strövade omkring i min gamla hemort med en god vän, likväl bandmedlem i Rostbrun Chili Con Carne, Josef. Vi besökte gamla områden som påverkat min barndom, och minne efter minne reste sig ur den gamla betongen och blev till liv inuti mitt huvud.

Jag mindes alla cykelturer till min gamla högstadieskola, en skola som har förtjänat sin fina plats i den mest hatfulla delen av mitt hjärta med tjusiga marginaler. Jag mindes tyskalektionerna där eleverna snabbt och instinktivt formade grupperingar som inte gick att bryta förns det var dags för gymnasieval. Själv tillhörde jag ingen av grupperna. Det här var falska människor, och jag ogillade tanken på att sitta med folk som utnyttjar varandra för att inte se mobbade ut redan vid detta unga skede av mitt liv.

Gud välsigne min gode vän Unni som var en av få godhjärtade och som även hon var något av en utböling i den här klassen. Jag skäms inte ens över att säga det, och det borde verkligen inte Unni heller. Att tillhöra en falsk och otajt grupp är inte något att skryta med i mitt tycke. Unni och jag fann varandra och våran vänskap frodas än idag på många sätt. Tyskalektionerna blev rena underhållningen därifrån då vi kunde sitta och skratta och skoja och fullkomligt skita i både ungdomsideal och tyska språket.

Jag kommer särskilt ihåg den gången då den enda lediga stolen var vid det "coolaste" bordet där endast folk som redan dag ett hade rankats som balla och hårdhjärtade fick sitta. Jag fick vackert sätta mig, och jag började småkonversera. Ett par av killarna vid bordet var till och med rätt trevliga.

Efter några minuter stövlade den största killen i klassen in, och givetvis hade jag satt mig på hans plats. Den oskrivna regeln var bruten. Jag hade fullkomligt pissat ner hans revir, och han verkade både arg och nöjd. Arg för att jag orsakade ett problem i hans AD-HD-sprudlande värld, nöjd för att han äntligen skulle få utlopp för sina aggressioner. Jag vägde 48 kilo på den här tiden och var en väldigt liten kille. Han vägde väl sisådär 75 tunga, och med snusen i käften blev hans bekanta, motbjudande flin skräckinjagande.

Två hårda nypor om min tröja senare kastas jag bakåt med bakhuvudet först mot golvet för att sekunden senare få mina böcker kastade i magen. Killarna som jag just småpratat med skrattar, men det är inga glädjefulla skratt. De är rädda, skräckslagna. Som hyenor och gamar, hela bunten. De festar på mitt lik, överlyckliga för att det inte var de som just misshandlades.

Läraren såg ingenting. Hörde ingenting, ville ingenting hellre än att gå hem kanske? Precis som jag.

När vi går där i min gamla hemort vid min gamla skola, Josef och jag, så slår det oss att vi ska, åtminstone mentalt, erövra högstadieskolan, och vi sätter av på ett mindre äventyr för att nå toppen av hustaket. Det blir inga problem att komma upp, och väl däruppe känns det helt fantastiskt att titta ner på det som en gång var mina begränsningar, mitt fängelse, hela min värld, och spotta på den.

När jag lägger mig ned och blickar upp mot himlen så ser jag en rovfågel. Högt där uppe svävar den på en klar himmel. Den svävar ner mot mig, och efter att ha varit uppskattningsvis tjugo meter ifrån skolan så tar den tag igen, och flyger iväg. Ut över skolgården svävar den, vild och vacker, bort från högstadiet, bort från det förgångna, och när jag ser den försvinna över trädtopparna mot den lummiga och mystiska skogen i fjärran så kan jag inte låta bli att känna att det där är jag.

Jag svävar bort från högstadiet. Kommer på besök ibland i form av en störtdykning, men i sista ögonblicket svävar jag iväg igen. Iväg mot ett nytt liv, på ett nytt ställe. Låt inte de jävlarna ta dig, du vackra, vilda rovfågel. Du är unik, du är vacker, de är inget. Låt nu inte de jävlarna ta dig.

Idag är en bra dag på alla sätt och vis. Skolan har varit fullkomligt överkomlig, jag är äntligen på god väg med mina efterlängtade dreads (har 31 stycken just nu) och jag fick preliminärt besked om att jag ÄNTLIGEN GUSKELOV kom in på estét-musik som jag suktat efter i två år nu. 

Höjde mig rejält jämfört med förra årets sökning, och jag kunde inte ha varit mycket gladare just nu. Förra året var jag ärligt talat inte redo för estétlinjen. Jag var relativt ny som musiker, och i år förstår jag saker som bara erfarenhet och underbara musikaliska upplevelser kan lära en. 

Jag och Tove firade 4 månader tillsammans igår för övrigt. Grattis till oss! 

Må gott allihopa. Kärlek, respekt och ödmjukhet till alla levande varelser.