Jag har en pizza i ugnen som står på 11 minuter. Säkert 10 nu. Därför blir det en kort blogg. En kort blogg om nollning. Och att missa bussen. Vi börjar med att missa bussen.

I morse (jajjamen!) missade jag bussen. Jag åkte longboard för att hinna. Det var två minuter kvar. Trots att det bara tog en ilsnabb minut bort till busshållsplatsen så stod där varken buss eller blivande passagerare. Jag antog att de blivande passagerna inte längre gick under undertiteln "blivande", så jag började peta mig in till stan på min longboard.

Halvvägs körde jag rakt in i nyasfalterad. Det lät som slime, sen stannade jag upp. Ett hårt lager asfalt täcker nu mina hjul. Tur att jag inte tog min nya bräda. Det hade gjort mig vansinnig i ett halvår. När jag åkte iväg satte de upp en skylt som påpekade att det var nyasfalterat. Jo jag tackar jag.

Nollning var det ja, just det. Ni vet, äldre elever förnedrar yngre elever. Lärare håller för ögonen eller skrattar med. I år ska det tydligen vara snäll nollning, men på väg hem från skolan såg jag ett och annat ägg runt skolan, så jag väljer att strunta i min nollning som skulle ägt rum imorgon. De som är rädda för att bli utstötta kan få gå dit och förnedra sig om de vill. Själv sover jag över hos Tove, åker lite longboard i hennes fina backar och har en mysig dag. Det låter bättre.

Jag skulle kunna ställa mig frågan varför elever på ca 18 år inte utvecklat tillräcklig empatisk förståelse för att inse att nollning knappast stärker en individ utan bara ger den sämre självförtroende. Antar att de tycker det är kul med förnedring eller något. Jag tänker ge de den simpla diagnosen "idiotjävlar". Sug i er era egna råa ägg om det är så jävla kul. 

Ha en soft dag alla sköna människor! 

Super Smiley faaaze ----> : )  

Fyra drömscenarion som jag tänker mycket på.  

* Tove och jag hittar en perfekt bostad lite utanför någon mysig och hemtrevlig stad där det finns gott om nyasfalterade, lätt-traffikerade spår som går genom skogar, över slätter och vid kusten där jag kan åka longboard. I huset finns en studio för musik och en annan för foto. På bakgården står ett litet stall där Tove kan ha sin lilla häst och i vardagsrummet står en superb underhållningsanläggning. Här lever vi lyckliga tillsammans i minst 100 år.  

* Red Hot Chili Peppers släpper nytt album som smiskar både Blood Sugar Sex Magik och By The Way på fingrarna. Nya klassiker släpps tillsammans med perfekt matchande musikvideos där alla tre musiker får gott om utrymme att visa vad de går för med långa, välutformade, solon. Albumet har en liten gnista humor över sig.

* Mitt band, Super Ninja Monkey Team, blir internationellt kända och enligt en utvald skara människor de skickligaste musikerna någonsin. Vi utvecklas som musiker, som underhållare och som vänner. Vi blir ihågkomna som en frisk, positiv fläkt inom musikkretsar för alltid. 

* Adam Colton, Louie Pilloni och Adam Stokowski anordnar en öppen skandinavisk tour för longboarding. Loaded ger mig sponsorskap och jag får nya medel att jobba med för att sprida den alltför lilla subkulturen longboarding.

Skolan har börjat. Allt är bra med nya klassen, allt är bra med musiken, allt är bra med flickvännen, allt är bra med longboarden, allt är bra med kompisarna, allt är bra med hälsan...

Allt är jäkligt bra helt enkelt. Dessutom fick jag uppleva en härlig vurpa idag som faktiskt fångades på film för världen att återuppleva gång på gång på gång. Klicka mitt i filmrutan precis under texten så får ni själva se. Lättare blir det inte!

Tyvärr är kvaliten i det allra sämsta laget... Men... Whatever, en vurpa är alltid en vurpa.

Klockan närmar sig 3 på natten. Antalet gånger jag sagt just den meningen här i bloggen börjar bli så pass många att man i teorin skulle kunna samla ihop alla citaten och göra det hela till en tävling där man ser vem som hittar flest. Det finns som tur är en högst kristlig anledning till att jag är uppe såhär sent...

Jag hoppade av min förra gymnasielinje, idrottsledarskap, i förmån för estét musik. Lyckligtvis kom jag in, men det är ändå viss ångest inuti mig som spökar. Delvis för att min förra klass var förjävla bra, delvis för att jag hoppar direkt från en grupp vars huvudmål är att lära sig samarbeta till en grupp individualister. 

Det är svårt att förklara, men estéter är på många sätt som tennisspelare, skidåkare, friidrottare, orienterare, löpare eller annan valfri singelsport. De har ett behov av att uttrycka sig jämt och ständigt, och ner de uttrycker sig ska det inte vara lite, utan extremt.

Inget fel med det alls. Jag är gjord av samma virke själv, och just därför ska jag gå på den linjen. Problemet ligger i att folks sätt att uttryka sina känslor på sällan matchar varandras särskilt bra, speciellt inte om man som jag nyss nämnde är egendomlig i sitt sätt att uttrycka sig. 

Så, whatever, jag brukar alltid ha lätt för att hitta folk att umgås med, och jag antar att det är därför jag hamnade på idrottsledarskap när jag inte kom in på musik förra året.

I övrigt har jag suttit och spelat Zelda till Nintendo 8-bitars som släpptes för ca 20 år sedan i tre timmar idag samtidigt som Tove visade upp att hon är världens snällaste människa genom att sitta och klippa isär mina dreads som hade växt ihop till en enda stor.

Hon hittade delar av mina favorittröjor i håret, samt saker som jag inte ens vet vad det är. Spännande. Som tur är så hittade hon inga insekter eller larvbon. Det hade varit sorgligt.

En annan kul sak med dagen som gått är mitt samtal till en kille vars spel jag köpt inte fungerande. Tre stycken köpte jag, ett var trasigt. Ingen big deal tänkte jag och slog en signal för att lösa problemet.

Killen blev förstörd. "Jag förstår inte alls... Det måste ha... Nej, jag rengjorde ju och jag kommer ihåg att allt... Men... Nej jag förstår inte... Tänk om... Nej jag vet inte..." 

Jag berättade för honom att allt är ok och att jag kan skicka tillbaka spelet i förmån till ett nytt. Han blev glad igen. 

På tal om det så har jag blivit rätt händig på det här med att laga NES-konsoler (Nintendo 8-bit) samt spel. Funderar på att köpa in gamla trasiga konsoler, laga de och sedan sälja de för ca 600 kronor dyrare än jag köpte de. Det är nog inte en helt dum idé.

Nej, nu får det vara nog med trams för idag. Ska väl försöka få mig lite sömn inför ett nytt skolår. Sleep tight.

Ps. 

Måste passa på att göra reklam för min pappas blogg som faktiskt är riktigt jäkla bra på många sätt och vis. http://pernystrom.bloggagratis.se är adressen.

Spana in.   

Jag lyssnar bandet Avantias "Farewell". Hörde den för första gången idag, och tillsammans med Coldplays "Fix You" är den numera en av få låtar som väcker känslor i mig. Farewell är så mycket mer än en rockdänga. Den är rockdänga 2.0

Dagens hemlighet: Avantasia är ett grymt band som dessutom doftar av lite frisk och fräsch luft inom den annars så igentäppta rockgenrén. Jag kan starkt rekommendera dig att fråga efter Farewell av Avantasia i din lokala skivbutik. 

Eller så kan du ju pallra dig över till piratebay.org och kolla in deras sjukt snygga logotyp.  

Mitt liv kretsar kring att bevittna andras äventyr just nu. Bloggar om "den stora färden till det förlovade landet USA" fyller sakta men säkert upp min lediga datatid här på Ängbyplans camping i Stockholm. Det gäller min brors blogg om USA, min brors resekompis Andrea's blogg om USA, och pappas blogg om Eriks resa till USA.

Så, vad är då mitt äventyr? Vad kan jag skriva om som är intressant och spännande? Jag öppnade ett paket flingor nyss. De som ser ut som kaninbajs. Det medföljde en Batman-figur. Jag fick Joker. Om man trycker på Jokers högerben så sparkar han.

Igår åt jag på asiatisk restaurang. Jag valde en buffé. De hade läskig mat. En del rätter var inte helt olika den kackerlacka jag hittade på kudden i sängen i natt, och dessutom läskigt nog inte lyckades döda innan den rymde under madrassen. Pappa bor under mig i våningssängen. Undrar vem kackerlackan fick som nattkompis.

Ja, det är sånt här jag får skriva om helt enkelt. När jag är ute och "äventyrar" brukar jag inte vara sugen på att skriva ändå. Ska jag bort för att åka longboard i några dagar så åker jag helt enkelt longboard i några dagar, utan att skriva om det. Det är istället när jag egentligen inte har så mycket att berätta som det blir enklast att skriva.

Jag får väl ändra på det, eller nåt. Nu ska jag och pappa ut i ösregnet och ta tunnelbanan till stan. Ses.

Klockan är 3:24 på natten. Jag kan inte förmå mig att sova. När morgonen kommer sker en av de största förändringarna jag varit med om. Nej, jag får inte hem något nytt spel eller nya hjul till longboarden... Det är något mycket större än så.

Min bror, min endaste bror i hela världen ska åka till USA i ett år, och vi åker till flygplatsen imorgon bitti. Ett helt år. Det är som att förlora ett viktigt organ av sin kropp för ett år. Snubben som man bara kan gå förbi i trappan och säga "tja" till utan att ens lägga märke till honom far till ett av de viktigaste kapitlen i hans liv, och kvar blir jag, utan någon att säga "tja" till i trappan.

Visst, pappa är kvar, men han är inte i närheten lika avslappnad som Erik till sättet, så hans "tja" kommer bara när han verkligen menar "hej" som i hälsningsfrasen "hej". För att utveckla det hela kan jag säga att Erik är som en mysbyxbärande slöfock som aldrig gör något om det inte är i sista minuten. Pappa å andra sidan är den allra värsta tidspressaren jag bevittnat i hela mitt liv. Det är som om hans liv vore en "speed run" där han försöker plocka hundradel efter hundradel.

När pappa ska med bussen brukar han stå i hallen i minst 40 minuter innan och vanka av och av, med oroliga blickar slängda på sin klocka var och varannan minut. Erik, däremot, har gjort det till en vana att springa till bussen med en frukt i ena handen och skolväskan i andra. 

Hur har dessa två klarat sig tillsammans då? Svaret är ett ärligt "sådär". Pappa vill sitta och ladda vid tävlingscentralen minst två timmar innan orienteringstävlingar. Erik vill komma dit och behöva springa till starten för att hinna vara med i tävlingen. Pappa vill gå upp tidigt, läsa lite i sin bok, lösa lite korsord, dricka kaffe och hinna planera resten av dagen innan klockan ens är 8. Erik går (såhär i sommarlovstider) upp klockan 13-14 sisådär, sitter länge och väl vid frukostbordet, ringer runt till sina kompisar och frågar om de vill "hänga med till lianen" eller "åka flotte på älven". 

Det är det jag älskar med Erik. I sina bästa stunder kan han, trots sin 18-åriga ålder, bete sig som ett barn. Han har alltid kunnat sätta sig och spela tv-spel eller hoppa studsmatta eller spela fotboll eller vad som helst. Nu för tiden gör vi knappt sånt mer dock. Vi har för konstiga vanor tror jag. Jag går upp tidigare än Erik, hinner bestämma att jag ska träffa Tove eller att jag ska åka longboard eller liknande, och när Erik vaknar är jag borta. Dessutom har han varit upptagen med körlektioner, tester och papper inför USA-resan för att vi ska kunna planera något så vardagligt som att ta en spelkväll. 

Jag säger inte att Eriks eller pappas livs-stilar på något sätt är fel. Jag säger bara att båda två är väldigt extrema åt varsitt håll, och att jag nu förlorar den ena halvan av personligheten i huset. Som om det inte vore nog med att mamma flyttat härifrån...

Det är svårt att förklara, men tänk dig att en av dina föräldrar flyttar till en lägenhet där du inte har tillgång till dina saker som du behöver för att fullfölja dina båda jobb. Därifrån är det även 1 mil till replokalen och 3 mil till flickvännen. Du får dåligt samvete för att du inte kan vara där så ofta som du egentligen skulle vilja, och på toppen av det så flyttar ditt syskon till ett annat land vilket lämnar dig med dubbelt ansvar för att tillfredsställa båda föräldrars behov av att träffa sina barn. 

Samtidigt har jag flickvän, skola, två jobb, band och livets alla små överraskningar att ta itu med. Och så ska jag ju försöka få tid för mina intressen också. Lyckligtvis har jag spel som jobb, vilket gör att jag i stort sett kan köpa mig ett spel och omvandla det till artikelmaterial. Jag får dock inte betalt utan gör det för de små härliga förmånerna som faktumet att det är härligt att göra sin röst hörd inom spelvärlden och förhoppningsvis kunna inspirera folk till att uppleva samma sköna spel som förgyllt min vardag. 

Vad vill jag ha sagt ens? Att jag är stressad? Att jag är ledsen för att min bror ska flytta? Att jag är ledsen för att jag har för många intressen som jag inte bara kan lämna? Jag vet inte. Den här texten får sammanfatta hur jag skulle låta hos en psykiatriker. 

Jag hade inget att göra. Därav, ett inlägg till! Yay!  

Det här är den kompletta bilden av dagens inköp (bortsett från en halvliters coca cola på ica för 10.90)

Top Gun - En skrattretande supersvår flygsimulator som jag egentligen köpte bara för att Angry Video Game Nerd har recenserat det och blivit skitarg på det, och jag blev såklart sugen på att testa. 70 spänn fick jag lägga ut för detta "vackra" exemplar vars kartong verkar ha fuktskadats ett par gånger.

Skate or Die - läs föregående inlägg.

Duck Tales - farbror Joakim åker jorden runt, hälsar på hos olika länders kungar, dödar de och stjäl deras skatter. Antagligen spelet som George Bush spelade mest som barn.

Hmm... Om efterfrågan finns kan jag ju faktiskt lägga upp fler texter och bilder på mina gamla spel i takt med att de rullar in. Det är faktiskt roligt med retrospel. Man ser hur folk såg på världen förut, och vissa spel är gjorda i Europa, långt innan engelskan hade spridit sig vilket märks tydligt.