Idag, den 4 maj, fyllde mina dreadlocks en månad. Det firades på scenen för något hundratal människor på länsfestivalen. Den absolut roligaste spelningen vi någonsin haft, inte på grund av publiken, utan på grund av den fullkomligt enorma scenen, det perfekta ljusarrangemanget, energin vi utstrålade på scenen (fullkomligt för att vi hade lust och inte för publikens skull) och faktumet att jag bar inget annat än en svart, kort kjol.    

Fördelarna med att spela i kjol är många. Det är dock en historia som får förbli oberättad. De som var duktiga nog att komma dit såg hela showen och vet hur den började, fortlöpte och slutade. Hoppas att ni hade kul, för det hade vi.

Nu... Åter till dreadsen. En månad gamla alltså, still going strong. All oro för att de ska gå upp är som bortblåst vid det här laget. Bortsett från att jag inte sett växtprocessen in action än. Hoppas att mitt duschande i Grumme Grönsåpa har gett resultatet. Det lilla håret som förblev odreadat är helt sjukt krulligt. Korkskruvar kan slägga sig trefaldt i väggen, för mina skruvar är bortom all mänsklig fantasi. Typ. Nåja, nästan i alla fall.  

Fick för övrigt några kommentarer på länsfestivalen angående håret. "Det är så sött" är ett exempel. Eller vad sägs om: "Det är så coolt, jag vill också ha!"? "Kan jag få känna" börjar bli något av en klassiker nu. En mycket rolig klassiker som uppskattas. Om jag kan roa folk för några sekunder med mitt hår så betyder det att jag gör nytta av mitt liv, även om jag bara går runt och latar mig. Vad bra!