Vi lever i yttrandefrihet. Det innebär att man ska få säga och tycka vad man vill så länge det inte går emot lagar som "hets mot folkgrupp" eller dylikt. Trots detta blir man fullkomligt utskrattad om man offentligt går ut med att man diggar exempelvis Tokio Hotel eller My Chemical Romance.

På UKM i Deje hade en grupp ungdomar gjort en ironisk musikvideo om Tokio Hotel, och när det offentliggjordes att en Tokio Hotel-låt skulle spelas i bakgrunden gick en lång och hatfull suck genom publiken. Ända ifrån konferencierernas pålagda flin till bakre dörrarna hördes ett ytterst kollektivt och nedstämt sus. 

Men jag hörde något annat. Kanske var det bara jag, men jag såg folkets osäkra blickar. "Det kanske är dags att sucka nu", tänkte många av de och väntade på kompisens reaktion innan de rörde en ansiktsmuskel.

Det pratas mycket om att det skulle vara mainstream att gilla Tokio Hotel eller My Chemical Romance. Jag anser att det har blivit precis tvärtom. Plötsligt har det blivit extremt populärt att vara annorlunda, och att gilla indie som tidigare varit en potentiell one-way-road till utstötthet har blivit superpopulärt.

Jag beundrar tjejen i min klass som öppet erkänner att hon gillar Tokio Hotel. Visst, hela bandet är en megakommersiell produkt, men det lilla jag hört av deras musik har varit fullt värdigt att lyssna på, även om det inte riktigt faller in i min genre.

Tillbaka till UKM i Deje... 

Samtidigt som flinen och kommentarerna avlöste varandra, såg jag något extra, och jag vet inte om det bara var jag, men jag såg en hel del fötter som stampade takten. Fötterna är som bekant den del av kroppen som är svårast att försöka ljuga med. Vissa diggade helt enkelt, men mainstreamidealet säger att det inte är ok att tycka om vissa band, så de som gillar Tokio Hotel får helt enkelt lyssna på något annat.

Sjukt om du frågar mig. Släpp alla ideal nu för fan, det börjar bli så jävla gammalt. Ha dreads om du vill det, ha rosa skor med lila elefanthundar på om du vill det, lyssna på Amy Diamond featuring Darin om du vill det, för det finns inga rätt eller fel, och det finns inget starkare än att gå genom livet enligt sina egna principer.

Tack för att du lyssnade på mig.

/Wood