En gång sa jag till min mamma att jag hatar henne. Det har jag sagt ett flertal gånger. Varför sa jag det för? Det gör jag ju inte. Inte det minsta. Jag inser att jag var i en pressad situation där jag inte tänkte på vad jag sa, men ändå, varför sa jag det?
 
Jag hatar ju henne inte alls. Faktum är att jag älskar henne.

Varför skämdes jag så över mina föräldrar när jag gick på högstadiet? Varför var jag så rädd för att de skulle komma till skolan och göra bort mig totalt? Hur skulle de ens kunna göra bort mig? Skulle de coola kidsen skratta åt mig för att jag har en god relation till mina föräldrar? Jag hade ju bara behövt skratta tillbaka och säga åt de att gå hem till sina tragiska föräldrar och bråka, så varför skämdes jag?

Nu för tiden skulle det aldrig falla mig in att säga till vare sig mamma eller pappa att jag hatar de, för jag vet bättre.

Varför berättar jag det här för dig? Det vet jag faktiskt inte. Du är ju här av en anledning antar jag, och då kan jag lika gärna passa på att berätta något som enligt mig är av intresse.

På tal om föräldrar så hörde jag en hysteriskt rolig låt om hur man kan skaffa en ny pappa idag som garanterat kommer att spelas på stan i sommar. Oerhört skojigt. Inte för att jag vill ha en ny pappa, men själva idéerna och tipsen i låten skänker uttrycket humor lite ny glans.