Den virtuella världen som vi känner som World Wide Web - eller helt enkelt Internet - har fått ett helt eget fungerande språk med tillräckligt med material och uttryck för att man ska kunna förklara precis hur man mår för den man kommunicerar med.

LOL betyder att man skrattar, :P betyder att man insåg skämtet eller att något var halvroligt, (L) är samma sak som ett hjärta, och om man känner sig extra glassig dagen till ära kan man dra till med en (H).

Specialspalt till farmor som faktiskt läser min blogg på daglig basis: Jag förväntar mig inte att du ska förstå ett enda dugg av det här blogginlägget, så oroa dig inte. I övrigt saknar jag den där grötliknande sörjan som är så oerhört god och serveras på jul med apelsin och jordgubb. Kan du inte fuska och göra lite sånt åt mig så kommer jag över och käkar för fulla muggar? Hade bra!    

Åter till ämnet. Det mest intressanta meddelandet som skickas på daglig basis är i mina ögon den überklassiska BRB - Be Right Back. Strax tillbaka alltså. 

Varje gång någon säger så, i ett spel online, på msn, på ett snabbforum eller whatever så börjar jag alltid fundera på vad denne kan tänkas göra just nu när den sprang iväg från datorn. 

Låt oss anta att jag pratar med min gamle goda vän Frank-Per. Frank-Per skickar meddelandet BRB till mig och är genast utom räckhåll för all textmässig kommunikation.

Kanske springer Frank-Per iväg med trippande steg för att akutbajsa? Kanske gör han sig en macka med vedervärdigt jordnötssmör? Kanske övar han på att stå på huvudet på sin Chiuaua, eller han kanske bara var tvungen att springa 17 varv runt kvarteret för att sträcka på benen? 

Ni fattar galoppen. Det är ett intressant fenomen värt att tänka på, så fundera på vad dina kontakter verkligen gör när de säger BRB nästa gång.

"Har du bloggtorka Nässäää?", frågade min klasskamrat Anna idag på superskön värmländska. Jag kallas Nisse i vissa kretsar, och Nisse på värmländska uttalas ungefär som citatet säger.

Jag antar att jag lider av viss bloggtorka och jag ska nu, istället för att ursäkta mig som vanligt, erkänna vad det hela beror på. Allt har blivit jobbigt, och jag har blivit lat, riktigt lat. Vad är poängen med att gå till skolan när jag redan är klar med alla ämnen då jag ändå ska byta linje till höst? Vad är poängen med att skriva en svenska-uppsats när jag redan har MVG på i stort sett alla andra uppsatser jag lämnat in? 

Vad är poängen med att åka buss i 2 timmar på morgonen för att åka till en enda lektion, matte, när provet som avgör betyget ändå redan är klart? Och sist men inte minst, vad är poängen med att skriva ett blogginlägg som jag inte vet om folk läser?

För så känns det ibland. Jag skrev en ärlig, djup text från hjärtat om min morsa häromdagen. Inte en kommentar fick den. Läste ni den ens, eller lät ni den bara passera förbi utan att ägna någon egentlig tanke åt vad det egentligen stod? 

Men vem är jag att klaga? Det är trots allt frivilligt du pallrat dig hit, och jag antar att jag klagar utan egentliga principer, men det är så det känns, och jag kan inte hjälpa det.

Härnäst kommer en blogg om uttrycket BRB. Spana in! Leave a comment! Send me money!