I skrivande stund är det den andre mars. Om tre minuter är det den tredje, men låt oss kollektiv njuta av den andre mars sista krampaktiga andetag.

Igår, den förste mars, firade jag och frugan 3 månader genom att gå på kent. Klockan 20.00 började förbandet spela, klockan 13.00 satte vi oss i den lilla kön som hade bildats för att vänta ute i kylan hela dagen. Något som vi egentligen inte hade behövt då den urkasst arrangerade konserten helt saknade kösystem och folk som kom dit en halvtimme innan insläpp gled enkelt förbi oss. Till slut hamnade vi ändå längst fram vid staketet, och bandet var helt klart över förväntan bra live. Publiken var lam och tråkig dock, men det känns inte helt obefogat eftersom att bandet knappast ansträngde sig för att få igång oss (till skillnad från ett visst band, RHCP, i Globen, vintern 06).

Att köa i över fem timmar är ganska tråkigt. I början av mars är det även kallt. Jättekallt. 

En känsla av skam steg över mig där jag stog längst fram vid stängslet. Nej, det var inte jag som fes så att det luktade bebisdiarré i hela arenan, men det var jag som var den långe jäveln som täckte synfältet för ungefär 10 hoppfulla kentare som jag taskigt nog trängde mig före. En tjej blev faktiskt så grinig att hon stod och buttade, alternativt slog, mig under en timmes tid av konserten. Till slut knuffade jag till henne rejält med armbågen och stirrade henne rakt i ögonen. Det skulle jag inte ha gjort... Ett värre angryface har jag aldrig mött i hela mitt liv.

Den 14-åriga kärringjäveln stirrar mig rakt i ögonen i ungefär 5 sekunder. Mungiporna dras ner mer och mer tills hon på fullaste allvar liknar något slags monster, sen händer det... Hon tar sats med sin väska och svingar den bakåt, och lyssna nu ungdomar, för det här är en historia värd att uppmärksamma... Ungen slår mig alltså med sin stenhårda väska i ryggen, och jag förstår ingenting.

Här har jag stått och köat i mer än 8 timmar för att få se kent, och en jävla unge unnar mig inte det, utan brukar avsiktligt fysiskt våld mot mig i över en timmes tid. Insåg hon inte att det hon gjorde var mer än vad jag brukar ta innan det brister? Det hade inte ens känts som att slå en tjej. Det hade mer känts som att röja ett hinder för min inre frid. Men... Jag gjorde som Jesus hade gjort. Ställde mig helt enkelt i vägen och såg till att hon missade hela konserten.

Nästa lördag ska bli minst lika intensiv. Då är det nämligen jag som är i rampljuset, återigen iklädd pandamask, cowboyhatt och ett par hemmagjorda skotskrutiga byxor. Bar överkropp på det och konsertupplevelsen är komplett. Kom gärna och kolla.

UKM, forshaga, 8 mars - exakt tid kommer senare.