Mor och far har flyttat isär. Morsan kom ner och sa det för några veckor sen, "nu flyttar jag till en lägenhet".

Jag grät inte. Klart som fan att jag inte grät. Varför skulle jag gråta? Jag hade gråtit på den tiden då jag var kapabel att fälla tårar när det inte var med flit, men inte nu längre. Det har hänt för mycket i mitt eget liv för att jag ska kunna prioritera det här särskilt högt på listan över saker att sörja för, men det får väl platsa någon stans på fjärde plats, möjligtvis tredje, eller kanske femte.

Idag bar jag gamla grejor ifrån pappa och det gamla huset där jag vuxit upp till den nya lägenheten. Min gamla TV-spels-soffa där jag klarat båda Zelda och Super Mario finns nu inte längre kvar i mitt rum. Kvar är bara ett stort hål, och påminnelsen om att mamma inte bor här. Men som sagt, jag har inte riktigt ork att sörja över det. Någon gång i framtiden kanske jag har tid och lust att smälta faktumet att mina föräldrar inte älskat varandra under min barndom utan bara varit tillsammans för min och min brors jävla skull, men inte nu och idag. En annan dag.

Det är lite lustigt hur vuxna reagerar. Det är ingen som frågat: "Känns det jobbigt att mamma helt plötsligt har en ny man och ett nytt liv?" Det är snarare "var lägenheten fin?" Ja. Lägenheten var fin liksom, men vart är alla dessa melankoliska och småkrystat dramatiska episoder i mitt liv där man sitter ensam med någon semipsykolog som försöker trösta mig? Jag förväntade mig att folk skulle tycka lite synd om den snart 17-åriga tonåringen som nu måste släppa hela sin barndom och inse att ingenting är evigt. 

Jag antar att jag är överskattad. Eller så är jag helt enkelt precis rätt behandlad. Jag klarar mig liksom. Jag är väl inte dum heller. Mina föräldrar älskar inte varandra och det är slut på gemensamma, deprimerande resor till Kreta, Västtyskland eller vart fasen det kan tänkas vanka för familjen Woodpig (Nej, vi heter såklart inte Woodpig).

Nu sitter jag bara och undrar vad fan jag ska göra med den stora ytan i källaren där den gamla bäddsoffan brukade stå. Bygga en mindre version av eiffeltornet? Gräva efter olja i golvet? Göra världens största miniatyr av Lars Leijonborg av lego? Skriva "Jag dödar allt i min väg" med stora röda bokstäver? Jag vill i alla fall inte sitta på golvet med ryggen mot den risiga stenväggen och spela TV-spel. Det känns långt under min värdighet. 

Eller är det det egentligen? Vad är jag värd? Jag har väl inte gjort ett jävla skit? Jag fick en polare att sluta snusa och jag spelar i ett band som förespråkar fred, men å andra sidan var jag bitvis elak mot en kille på mellan och lågstadiet.

Nej, nu får det vara nog.

Adjö.     

Jag sket i att berätta exakt scentid för Rostbrun Chili Con Carne på UKM i lördags. Den som inte var där får skylla sig själv.

Efter ungefär en timme träffade vi bandet punkbandet Grus som bestod av den nära nog två meter långa Aron, den luggförsedde men i övrigt snaggade Emil och den snaggade men rödhårige trummisen My. Efter 28 timmar med dessa sköna människor var det dags att säga hejdå, och det efter att vi båda på scen presenterat varandra som systerband. Bundsförvanterna inom musik är lätt hittade.

Jag och Aron demonstrerar hur enormt coolt det är att se ut som Anthony Kiedis med en Woodpig-t-shirt på en enorm och brutal punkares axlar. Du vill inte mucka med oss, jag lovar. Om du däremot vill bli våran polare så är du varmt välkommen fram. Vi älskar allt och alla som är trevliga och öppna.

Grus uppträndande var för övrigt det roligaste jag sett i konsertväg på mycket länge. Aron (se bild ovan), röt ett hårt och bastant "Stå" till publiken som reagerade genom att nervöst snurra på sig, men satt kvar. "De lyder inte kommando" sa han till Emil, innan deras sista låt påbörjades mot en publik som knappast var värd ett sånt skojigt band. Jag och två polare ville ändra på detta, så vi kutade upp på scenen och sjöng med i mickarna i refrängen. Grus verkade uppskatta detta, och det var faktiskt jävligt roligt att fjanta sig och dansa så fult man bara kunde inför ca 700 instängda, gråa människor.

Någonstans i den högen av ren och skär musikglädje (eller bara komplicerad humor) befinner jag mig.

När UKM led mot sitt slut och det var dags för den andra föreställningen med betydligt mycket bättre publik äntrade vi, Rostbrun Chili Con Carne till uppskattat jubel och runt 40 pers stående och sisådär 800 pers sittande (?) enligt publikuppgifter. Själv såg jag inget annat än färger och energi, men jag kände mig självsäker när jag dedikerade låten till Grus och började spela i samma veva som övriga bandet kom upp på scen.

Efter ungefär en vers knäckte jag G-strängen på Josefs splitternya bas vilket förstörde i stort sett hela låten för min del. Jag kunde inte hoppa runt särskilt mycket eftersom att jag var tvungen att koncentrera mig på hur fan jag skulle göra om solot, verskompet, refrängkompet och stick-kompet på samma gång, men i slutändan löste sig allt, och vi verkade ha bäst publikkontakt på hela kvällen.

Om du missade oss så kan du se båda oss och förhoppningsvis Grus i Deje någon gång mellan andre och fjärde maj. Jag vet, Deje... Men det får duga. Om Grus inte kommer vidare så har de i alla fall lovat att vara där som våra vapendragare, och sådant måste uppskattas.

För övrigt kom älskling vidare med sina tjusiga bilder, men det var hon väl värd. Grattis!

En bild på en mycket koncentrerad Woodpig som kastat av sig masken för att bättre kunna fokusera på den numera tre-strängade basen får avsluta bloggen. Tack för din tid! Vi ses i Deje!