Mor och far har flyttat isär. Morsan kom ner och sa det för några veckor sen, "nu flyttar jag till en lägenhet".

Jag grät inte. Klart som fan att jag inte grät. Varför skulle jag gråta? Jag hade gråtit på den tiden då jag var kapabel att fälla tårar när det inte var med flit, men inte nu längre. Det har hänt för mycket i mitt eget liv för att jag ska kunna prioritera det här särskilt högt på listan över saker att sörja för, men det får väl platsa någon stans på fjärde plats, möjligtvis tredje, eller kanske femte.

Idag bar jag gamla grejor ifrån pappa och det gamla huset där jag vuxit upp till den nya lägenheten. Min gamla TV-spels-soffa där jag klarat båda Zelda och Super Mario finns nu inte längre kvar i mitt rum. Kvar är bara ett stort hål, och påminnelsen om att mamma inte bor här. Men som sagt, jag har inte riktigt ork att sörja över det. Någon gång i framtiden kanske jag har tid och lust att smälta faktumet att mina föräldrar inte älskat varandra under min barndom utan bara varit tillsammans för min och min brors jävla skull, men inte nu och idag. En annan dag.

Det är lite lustigt hur vuxna reagerar. Det är ingen som frågat: "Känns det jobbigt att mamma helt plötsligt har en ny man och ett nytt liv?" Det är snarare "var lägenheten fin?" Ja. Lägenheten var fin liksom, men vart är alla dessa melankoliska och småkrystat dramatiska episoder i mitt liv där man sitter ensam med någon semipsykolog som försöker trösta mig? Jag förväntade mig att folk skulle tycka lite synd om den snart 17-åriga tonåringen som nu måste släppa hela sin barndom och inse att ingenting är evigt. 

Jag antar att jag är överskattad. Eller så är jag helt enkelt precis rätt behandlad. Jag klarar mig liksom. Jag är väl inte dum heller. Mina föräldrar älskar inte varandra och det är slut på gemensamma, deprimerande resor till Kreta, Västtyskland eller vart fasen det kan tänkas vanka för familjen Woodpig (Nej, vi heter såklart inte Woodpig).

Nu sitter jag bara och undrar vad fan jag ska göra med den stora ytan i källaren där den gamla bäddsoffan brukade stå. Bygga en mindre version av eiffeltornet? Gräva efter olja i golvet? Göra världens största miniatyr av Lars Leijonborg av lego? Skriva "Jag dödar allt i min väg" med stora röda bokstäver? Jag vill i alla fall inte sitta på golvet med ryggen mot den risiga stenväggen och spela TV-spel. Det känns långt under min värdighet. 

Eller är det det egentligen? Vad är jag värd? Jag har väl inte gjort ett jävla skit? Jag fick en polare att sluta snusa och jag spelar i ett band som förespråkar fred, men å andra sidan var jag bitvis elak mot en kille på mellan och lågstadiet.

Nej, nu får det vara nog.

Adjö.     

 

Peter

10 mars 2008 20:45

Vad är du värd? Så djävla mycket mer än mig kan jag säga. Du är en trevlig snäll människa, senast i lördags hadde du en spelning och gjorde iallafall för en stund 800 människor glada. Det är antagligen mer än vad jag kommer prestera under resten av mitt liv!
så du är värd en massa och det säger jag inte för att vara snäll, utan för om du inte är värd någonting vadfan är då jag?

 

Lyxunge

12 mars 2008 16:46

Lyxunge gillar Woodpig.

http://lyxunge.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...