Andra dagen i skolan efter praktiken. Är trött på idrottsledarskap och har sökt till estét-musik i år igen. Visst, om jag kommer in så får jag gå om ettan, men då endast med ämnena musik och histora eftersom att övriga kurser redan är avklarade för min del.

SYV (Skol och yrkes-vägledaren) anser att det ser ganska ljust ut för mig i år. Jag kom som tredje reserv förra året, och jag har bättre poäng i år. Å andra sidan är det 130 som söker i år. Rekord med typ 30 pers. Ganska kraftig ökning. För övrigt verkar det vara riktiga betygsnördar som söker i år. Orkesterpojkar med MVG i alla ämnen är inte att leka med. Å andra sidan vill de väl inte ha in för mycket orkester, så det kan jag se som ett plus.

Jag älskar musik, och spelar garanterat mer än de allra flesta som söker in. Det känns på något sätt orättvist att jag som spelar 4-5 timmar om dagen inte kommer in utan blir knuffad åt sidan av någon kille som gillar att spela nån gång ibland men har überbra betyg.

Jag kommer att bli knäckt om jag inte kommer in, men det säger jag inte. Jag utgår från att jag får stanna på idrottsledarskap, men egentligen drömmer jag om att ta en annan buss efter sommarlovet till en ny skola och ett nytt vardagsliv.

Vi får se hur det går. Håll tummarna för mig kamrater i nöd och lust!   

Jag älskar mina polare, jag älskar min flickvän, jag älskar mitt rum med min enorma anläggning förstärkare, gitarrer och mickar, jag älskar mina band och jag älskar den djupa relation jag funnit till bandet Red Hot Chili Peppers musik. 

Jag borde vara en mycket lycklig människa, och det är jag ju förvisso oftast. Men det ligger ändå en dunkel påminnelse som en skuld under ytan. Mina föräldrar har just flyttat isär, och flyttlådor ligger överallt tillsammans med minnen som bytt plats eller bara packeterats ned för att damma någon annanstans.

Om jag är hos mamma så tycker jag synd om pappa som sliter hårt för att finansiera hela villan själv. Om jag är hos pappa så tycker jag synd om mamma som är ensam i sin lägenhet.

Vad fan gör man? Jag är ju inte två? Jag är ju bara en. Vart fan ska jag ta vägen?

Mamma har köpt en 37 tum stor HD-TV med en upplösning på 1080p. I vanliga fall hade jag blivit överlycklig. Nu känner jag bara skuldkänslor. Som att jag inte borde titta på TV'n. Köpte hon den bara för att jag skulle komma dit mer? Köpte hon den för slå på stort när hon ändå behöver köpa en TV?

Hos pappa sitter jag på golvet och lutar mig mot förstärkaren med gitarren i knät och spelar samtidigt som jag tittar på en gammal bildrörs-TV. Då känner jag i alla fall inte skuld.

Nu får jag förstås lite dåligt samvete för att ha skrivit den här texten som egentligen är rätt privat, men min dagbok är en öppan sådan och jag skäms inte över att vara mänsklig. 

Så vart ska man ta vägen för att göra alla parter nöjda? Går det ens? Jag hatar allt som är skört och förstörbart. Usch.