Jag älskar mina polare, jag älskar min flickvän, jag älskar mitt rum med min enorma anläggning förstärkare, gitarrer och mickar, jag älskar mina band och jag älskar den djupa relation jag funnit till bandet Red Hot Chili Peppers musik. 

Jag borde vara en mycket lycklig människa, och det är jag ju förvisso oftast. Men det ligger ändå en dunkel påminnelse som en skuld under ytan. Mina föräldrar har just flyttat isär, och flyttlådor ligger överallt tillsammans med minnen som bytt plats eller bara packeterats ned för att damma någon annanstans.

Om jag är hos mamma så tycker jag synd om pappa som sliter hårt för att finansiera hela villan själv. Om jag är hos pappa så tycker jag synd om mamma som är ensam i sin lägenhet.

Vad fan gör man? Jag är ju inte två? Jag är ju bara en. Vart fan ska jag ta vägen?

Mamma har köpt en 37 tum stor HD-TV med en upplösning på 1080p. I vanliga fall hade jag blivit överlycklig. Nu känner jag bara skuldkänslor. Som att jag inte borde titta på TV'n. Köpte hon den bara för att jag skulle komma dit mer? Köpte hon den för slå på stort när hon ändå behöver köpa en TV?

Hos pappa sitter jag på golvet och lutar mig mot förstärkaren med gitarren i knät och spelar samtidigt som jag tittar på en gammal bildrörs-TV. Då känner jag i alla fall inte skuld.

Nu får jag förstås lite dåligt samvete för att ha skrivit den här texten som egentligen är rätt privat, men min dagbok är en öppan sådan och jag skäms inte över att vara mänsklig. 

Så vart ska man ta vägen för att göra alla parter nöjda? Går det ens? Jag hatar allt som är skört och förstörbart. Usch.

 

Lönnstam

18 mars 2008 07:37

Du är modig för att du vågar lägga ut en sånn här text, inte för att jag tror att nån kommer börja håna dig, men ändå. Jag hedrar folk som vågar öppna sig.
Ang frågeställningen så måste du förstå att det inte är ditt ansvar. Det är för stort för en person och det gör det bara värre. Visst, man får skuldkänslor, men det du vill är helt enkelt för mycket.
Vill även lägga till att om du vill prata, oavsett vad det är om, så kan du prata med mig.
Sköt om dig

http://everydaythoughts.bloggagratis.se

 

Tovis

18 mars 2008 20:22

I det här fallet är du nog tvungen att vara ganska egoistisk. Eller helt enkelt dela upp tiden rättvist.

Allt kommer i vilket fall som helst bli bra.

Jag älskar dig.

http://sjufyrtiosju.bloggagratis.se

 

ero

18 mars 2008 23:11

Dela upp så att du är 14 dagar hos mamma och 14 hos pappa osvosv. Enklast så. Skaffa en förstärkare hos mamma också. Lite billigare kanske, men man får anpassa sig till läget.

http://holdencaulfield.bloggagratis.se

 

Farmor

21 mars 2008 09:25

Jag hör att du har starka känslor för både mamma och pappa.Fortsätt med det, men du måste må bra själv. Det är inte du som har gjort att det blev så här. Det är heller inte tiden med den ena eller den andra som mäter känslorna. Här håller vi tummarna för ditt val av skola.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bibblan

Fokuserad och taggad inför spelning på Solliden Rock klockan 19:40. Haft en krypande känsla om att snart är det dags sen igår eftermiddag.   Brukar inte vara nervös såhär långt innan. Blir nog speciellt idag.Ska bli askul. Kom förbi vetja. ...

Filip och Fredrik har etablerat sig något så sinnessjukt inom svensk media de senaste 9 åren, och det är väl inte så konstigt egentligen. De har skruvat hela det blyga svenska konceptet och bjudit på sig själva mer än något annat programledarpar tidi...

John Butler, Brian Caroll och John Petrucci är alla fantastiska akustiska gitarrister som jag inspirerats mycket av. En annan musiker som verkligen rycker i min intressenerv är Andy Mckee.    Gör dig själv en tjänst och spana in hans låt Rylynn (som ...

Min undersökning har gett resultat! Skakande 34.9 % tycker att 1973 är Sveriges bästa namn. Sören hamnade på andra plats med 20.9 % av rösterna.   Further proving my theory att svenskar super för mycket på semestern. 1973 är inget namn! Det är ett å...